MONOPOLY Poker lyckas blanda poker med nostalgi, men känslan av pay-to-win förstör mycket av magin.
När jag först hörde talas om MONOPOLY Poker blev jag förstås nyfiken. Kombinationen av Texas Hold’em och det klassiska brädspelet lät på papperet som en match made in heaven. Efter att ha ägnat otaliga timmar åt både poker och Monopoly under åren, var det här rätt upp min gata. Men som så ofta när stora varumärken möter mobilspelsmarknaden, blev slutresultatet en blandning av genuin charm och frustrerande mikrotransaktioner.
Det första som slår mig när jag startar upp spelet är hur välbekant allt känns. Mr. Monopoly står som dealer, Scottie hunden hoppar omkring på skärmen, och de ikoniska Monopoly-ljuden pinglar glatt i bakgrunden. Grafiken är inte revolutionerande, men den har den där polerade mobilspelskänslan som fungerar bra nog. Det som verkligen imponerar är dock hur utvecklarna lyckats integrera brädspelsmekaniken i en pokerupplevelse.
Nostalgisk brädspelsnostalgi
Efter ett visst antal pokerhänder får man rulla tärning och flytta sin pjäs runt en Monopoly-bräda. Landar man på fastigheter kan man samla egenskapskort för att uppgradera sina områden, precis som i originalspelet. Det är en klipsk idé som ger längre spelpass en extra dimension. Istället för att bara sitta och mala händer får man något att se fram emot – nästa tärningskast som kanske landar på Boardwalk eller Park Place.
Men här börjar också problemen att visa sig. För 799 kronor får du 12 000 ”Ghost Coins” (Best Value, står det i menyn), som sedan kan omvandlas till spelvaluta. Det påminner mig obehagligt mycket om det jag klagade på i Ghost Recon Breakpoint – varför ska man betala riktiga pengar för saker som förr löste man med lite patiens och skicklighet?
Poker för folket
Själva pokerupplevelsen är faktiskt helt okej. Spelet låter dig köra tre bord samtidigt, vilket är mer än vad många andra pokerapplikationer erbjuder. Det finns även en riktigt trevlig detalj med en fyra-färgs kortlek som tillval, något som gör det mycket lättare att hålla koll på färgerna när man spelar snabbt.
Gameplayt flyter på bra. Betting-systemet är intuitivt, all-in fungerar som det ska, och jag har inga större klagomål på själva pokermotorn. Spelet har spin and go-turneringar, sit and go-turneringar och vanliga cash games. Variationen är tillräcklig för att hålla intresset uppe, även om jag hade önskat mig fler stakes-nivåer.
Det som gör spelupplevelsen lite mer engagerande än standardpoker är ligasystemet. Istället för bara leaderboards arbetar man sig upp genom olika ligor genom att vinna händer och samla liga-poäng. Det är en smart mekanism som gör att man känner progression även när man inte vinner stora potter.
Mikrotransaktioner överallt
Här kommer dock den stora flugan i sopan. Spelet bombarderar dig med reklam och erbjudanden från det ögonblick du loggar in. Värre än så – det finns en tydlig känsla av att spelet är riggat för att favorisera betalande spelare. Flera spelare rapporterar att de som köper chips verkar få bättre händer, och även om det inte går att bevisa, finns där en osmaklig känsla av att RNG:n inte är helt ärlig.
Som en spelare uttrycker det träffande: ”om du tänker betala för något, gör det inte. De kommer att kasta bort det utan ditt samtycke”. Det är en brutal bedömning, men efter att ha sett hur aggressivt spelet pushar mikrotransaktioner är det inte svårt att förstå frustrationen.
Varför då?
Frågan som dyker upp gång på gång är densamma som jag ställde mig i Ghost Recon Breakpoint-recensionen: varför? Varför förstöra en annars charmig spelupplevelse med så påträngande monetarisering? MONOPOLY Poker hade kunnat vara ett riktigt kul spel om det fokuserat mer på att leverera solid poker med Monopoly-tema, istället för att konstant försöka få spelare att öppna plånboken.
Det är ”one of the better free poker games”, som en recensent uttrycker det, men det säger kanske mer om konkurrensen än om spelet självt. När man jämför med riktiga pokerupplevelser, både online och live, känns MONOPOLY Poker mest som en rolig avkoppling snarare än något man vill ta på allvar.
I slutändan lämnar MONOPOLY Poker mig med blandade känslor. Grundkonceptet är smart, nostalgin fungerar, och pokern är tillräckligt bra för casual spel. Men den konstanta påminnelsen om att jag ”kunde” köpa mig till fördelar förstör mycket av charmen. Det känns som att utvecklarna tog en riktig vinnande hand och bluffade bort den på river.
Spela det gärna för nostalgifaktorn och det charmiga Monopoly-temat, men gå in med förväntningen att det här är mobilspel i sin mest kommersiella form. Och håll plånboken stängd.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
