PokerStars casinofantasi i VR landar på PC och mobil. Men under det blinkande ytyran gömmer sig ett helt gäng irriterande designbeslut.
När jag för första gången sätter på mig VR-headsetet och kliver in i Vegas Infinite, slås jag av hur djävulskt imponerande spelet ser ut. De olika casinomiljöerna – från lyxiga kasino-golv och privata sviter till galaktiska rymdstationer och takpendlar – är sanslöst snygga. Det är en ren ögonfest som får mig att tro på VR-teknologins framtid. Men efter att ha spenderat timmar vid pokerborden och snurrat oändligt på slots, förstår jag att det här är ett spel som håller på att drunkna i sina egna mikrotransaktioner.
Redan efter några minuter i hubbvärlden Erewhon (som inte alls påminner om Erebor från Tolkien, nej då) slås jag av samma förvirring som när jag klev in i den där jävla grottan i Ghost Recon Breakpoint. Varför finns det en shop med riktiga pengar mitt i ett spel som marknadsförs som ”free to play”? För 799 kronor kan jag köpa 12 000 ”Ghost Coins” – nej vänta, det var ju fel spel – här heter valutan helt enkelt ”Vegas Coins” och för omkring 50 euro får jag en drös virtuella marker att slösa på kosmetiska prylar.
Varför?
Det där är en fråga som dyker upp gång på gång under min tid med Vegas Infinite. Varför känns pokerspelet samtidigt både autentiskt och konstlat? Chiphanteringen är fenomenal – jag kan fysiskt stapla marker, kasta dem i potten och till och med snurra dem mellan fingrarna precis som i verkligheten. Det är häftigt när någon annan spelare tänder min cigarett med en tändare, eller när hela bordet lutar sig fram för att titta på en high-stakes hand.
Men sedan kommer alla dessa förbannade rekvisita och accessoarer och förstör den annars så autentiska atmosfären. Plötsligt sitter det en kossa vid bordet som röker cigarr, eller någon som spraymålar graffiti i luften medan jag försöker koncentrera mig på min hand. Det är som att spela poker på en dagiskarneval – charmigt i fem minuter, sedan bara distraherande.
Skräddarsydda problem
Precis som i Tomb Raider-spelen finns det möjlighet att anpassa upplevelsen, men här handlar det mer om att anpassa plånboken. Visst, jag får gratis marker var åttonde timme och kan tjäna ”Creds” genom att spela, men systemet känns designat för att få mig att spendera riktiga pengar. Det tar evigheter att tjäna ihop till de snyggare kläderna och accessoarerna utan att betala, och hela tiden påminns jag om vad jag kan köpa istället.
Pokermekaniken i sig är faktiskt riktigt välgjord. Texas Hold’em känns äkta, och möjligheten att läsa andra spelares kroppsspråk och ”tells” fungerar förvånansvärt bra i VR. När någon försöker dölja en bluff genom att lätt rycka på axlarna eller undvika ögonkontakt, märks det verkligen. Det här är när Vegas Infinite är som bäst – när tekniken försvinner och jag bara sitter vid ett pokerbord med andra människor.
Grafisk glitter med tekniska skrammel
Visuellt är Vegas Infinite en fest för ögonen, åtminstone på PC med ett kraftfullt grafikkort. Miljöerna är detaljrika och atmosphäriska, och avatarerna ser överraskande bra ut för att vara VR-karaktärer. Problemet är att all denna visuella ståt kommer med ett pris: spelet är buggigt som stryk.
Under min speltid har jag råkat ut för allt från krascher mitt i en pokerturnering till att kort inte visas korrekt. Ljudet försvinner ibland helt, och trots att jag ställt in bakgrundsmusiken på noll procent börjar den skramla på full volym varje gång jag startar spelet. Det är småsaker som individuellt inte är så farliga, men tillsammans skapar de en frustrerande upplevelse som påminner mig om tidiga VR-spel från 2016.
Särskilt irriterande är att spelet ofta hänger sig när värden lämnar ett bord, vilket innebär att alla andra spelare blir fast i en oändlig vänteloop. För ett spel som drivs av PokerStars, en av världens största pokeroperatörer, känns den här typen av tekniska problem oacceptabla.
Mikrotransaktioner förstör charmen
Det som verkligen förstör upplevelsen för mig är den ständiga påminnelsen om att jag kan köpa saker. Vegas Infinite påstår sig vara ”free to play”, men i praktiken handlar det om ”free to try”. Visst, jag kan spela poker utan att spendera en krona, men för att verkligen njuta av alla miljöer, kläder och rekvisita krävs det antingen oändligt tålamod eller öppna plånboken.
Detta känns extra surt eftersom pokermekaniken faktiskt är riktigt bra. Utan alla dessa förbannade mikrotransaktioner och konstiga kosmetiska tillbehör hade Vegas Infinite kunnat vara det ultimata VR-pokerspelet. Istället känns det som en sofistikerad lootbox-simulator med poker som biprodukt.
Stundvis brilliant, oftast frustrerande
När allt fungerar som det ska – när tekniken inte strular, när bordet är fullt av seriösa pokerspelare och när jag faktiskt lyckas få fram den där känslan av att sitta i ett riktigt kasino – då förstår jag varför Vegas Infinite har så många fans. VR-tekniken är verkligen imponerande när den används rätt, och känslan av närvaro vid pokerbordet är något jag aldrig upplevt i ett dataspel tidigare.
Men dessa magiska stunder drunknar alltför ofta i tekniska problem, aggressiva mikrotransaktioner och en konstant känsla av att spelet vill mjölka mig på pengar snarare än ge mig en bra spelupplevelse. För att vara ett spel från PokerStars, som borde veta bättre, känns Vegas Infinite som en missad chans.
Vegas Infinite är ett spel med enormt potential som förstörs av girighet och dålig prioritering. Pokermekaniken är fantastisk, VR-tekniken imponerande och miljöerna vackra – men mikrotransaktionerna och de tekniska problemen gör att jag hellre sätter mig vid ett riktigt pokerbord istället. Tyvärr.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
