Indiana Jones and the Great Circle påminner oss om varför vi älskar Indys äventyr – och lyckas kombinera klassisk pulp-känsla med moderna speldesigngrepp i ett storslaget paket.
När det stod klart att svenska MachineGames (studion bakom Wolfenstein) skulle göra ett Indiana Jones-spel, blev jag både förväntansfull och lite orolig. Att puckla på nazister är trots allt deras specialitet, men Dr. Jones äventyr handlar om mer än så.
Lyckligtvis dröjer det inte länge innan The Great Circle visar att utvecklarna verkligen förstår både sina egna styrkor och vem Indy är. Det här är inte bara Wolfenstein med Indy-skin – faktum är att det känns mer som ett klassiskt peka-och-klicka-äventyr förklätt till ett förstapersonsspel, med fokus på utforskande, kluriga pussel och charmiga knytnävsslagsmål istället för ständig skottlossning.
Spelet utspelar sig år 1937, mellan händelserna i Jakten på den försvunna skatten och Det sista korståget. Med andra ord befinner vi oss i Indys guldålder. Vår käre arkeolog-professor har knappt hunnit lämna Marion Ravenwood bakom sig förrän ett mystiskt inbrott på Marshall College kastar honom in i jakten på en ny artefakt.
Spåren leder Indy jorden runt – från skuggorna under Vatikanens kupoler till Peruanskt djungeldjup, vidare till pyramidernas Giza och de sjunkna templen i Thailands Sukhothai. Vid sin sida får han den rappkäftade italienska reportern Gina Lombardi, och i hälarna har han förstås en samling ondskefulla nazister med ockulta ambitioner.
Berättelsen som följer är en riktig globetrottande skattjakt med allt man kan önska: hemliga sällskap, uråldriga reliker och övernaturliga inslag. Det är pulp underhållning av bästa märke, komplett med Indys torrt humoristiska oneliners och hattricks (bokstavligt talat) på precis rätt ställen.
Pisksnärtar och knytnävar med känsla
Till skillnad från många moderna actionspel tonar The Great Circle faktiskt ner skjutandet. Indy har visserligen sin revolver, och kan plocka upp fiendernas vapen om situationen kräver det, men oftast känns det mer rätt att smyga eller slåss med nävarna. MachineGames låter Indy vara Indy – en tänkande äventyrare som hellre använder list, piskan eller knogarna än mejar ner horder med maskingevär.
Resultatet är att striderna ofta blir som små rytmiska pussel, i positiv bemärkelse. På min väg uppför Castel Sant’Angelos vindlande trappor kryllar det av fascister, men jag behöver inte alltid konfrontera dem rakt på. Jag kan smyga förbi eller ta ut dem diskret en och en: kasta en flaska för att distrahera, smyga upp och dunka en fiende i bakhuvudet med en kvast eller en stekpanna (aj!) – varför inte trycka upp ett paraply där solen inte skiner? Allt är tillåtet i kärlek och nazistryk!
Dessa improviserade tillhyggen är dock ömtåliga och går oftast sönder efter ett par rejäla använningar – en modern designdetalj jag hade kunnat klara mig utan. (Indy har ju trots allt svingat samma piska i 40 år utan att den brustit, eller hur?)
När det väl kommer till klassiska knytnävsslagsmål levererar spelet rejält. Att dela ut smakrika knogmackor mot ilskna nazister är precis så tillfredsställande som det låter. Varje Tjong!, knuff och krok-sving känns bra i handen, och Indys ikoniska pisk-snärt är inte bara för syns skull – den kan användas för att slita vapnen ur nävarna på motståndarna innan de hinner avfyra ett skot.
Spelet bjuder verkligen på den där speciella Indiana Jones-tonen: en lekfull mix av popcornaction och slapstick mitt i livsfarliga situationer. Jag märker hur jag står och flinar när jag i stridens hetta knuffar en intet ont anande fiende rakt ut från en balkong eller skickar två nazister i rad på fall med en välriktad elstöt från en gammal generator (en chans man alltid ska ta, som spelet själv skämtsamt konstaterar).
Det märks att utvecklarna har lagt omtanke på tyngden och rytmen i närstriderna – det känns nästan som ett danssteg där man växlar mellan slag, blockeringar och undanmanövrar i takt. Indys bravader ackompanjeras dessutom av ett härligt orkestralt soundtrack i bakgrunden, så att även slagsmålen får en skön matinékänsla.
Jag vill inte påstå att jag är någon naturbegåvning på boxning, men efter att initialt ha åkt på däng (den där gigantiske inbrottstjuven i introt gav mig stryk på en sekund) började jag snabbt tuffa till mig och komma in i rytmen. Indy kan sina nazister.
Tyvärr blir det ibland lite rörigt om man omringas av flera fiender samtidigt. Det tenderar att bli styltigt när slagsmålet urartar i en boxningsmatch mot många motståndare på en gång. Kameran i förstapersonsläget hänger inte alltid med när det är trångt, och att hålla koll på omgivningen bakifrån Indys ögon kan vara svårt när två-tre arga soldater cirklar runt.
I de lägena uppstår också viss ofrivillig komik – särskilt om jag råkar kola vippen och spelets udda ”lucky hat”-mekanik går igång. (Indy får en andra chans genom att resa sig upp och plocka upp sin hatt igen som ett extra liv – charmigt i teorin, men i praktiken innebär det att fienderna ibland hinner börja vandra iväg förvirrat medan Indy långsamt borstar av sin Fedora. Lite tokigt ser det ut, faktiskt.)
Dessa situationer hör dock till undantagen och helhetsintrycket av striderna är ändå väldigt positivt. Att slåss, piska och smyga sig genom Indys värld är kort och gott rasande roligt nästan hela tiden.
Upptäckarglädje och kluriga mysterier
The Great Circle bjuder inte bara på action, utan också på mängder av klurigheter för oss som alltid drömt om att vara arkeologer. Pussel och gåtor är en stor del av upplevelsen – ja, faktiskt känns det som att nästan allt i spelet har inslag av pussellösning om man ser det från rätt vinkel. Många av spelets pussel är dessutom helt valfria, redo att upptäckas för den nyfikne som vågar vika av från den upptrampade stigen.
Att lösa dessa utmaningar känns belönande utan att bli frustrerande. Spelet designar dem smart, och skulle man köra fast finns ett fint avvägt hintsystem som ger subtila ledtrådar utan att pladdra ur sig svaren (till skillnad från vissa andra AAA-spel där ledtrådarna kan vara löjligt övertydliga). Ofta gäller det att undersöka miljöerna noga: kanske döljer en skum symbol på väggen hemligheten, eller så behöver jag placera om antika föremål i rätt ordning för att öppna en lönndörr.
Indys anteckningsbok fylls på allt eftersom med ledtrådar, och jag känner mig som värsta detektiven när jag bläddrar i den för att knäcka koder och mysterier.
Även utforskandet i sig ger massor av upptäckarglädje. Spelets struktur blandar linjära, storydrivna avsnitt med öppnare sandlåde-områden. Nej, det här är inte ett stort öppet världsspel – MachineGames försöker inte ens låtsas det – men då och då öppnar äventyret upp sig och ger mig en större miljö att fritt ströva omkring i.
Exempelvis blir Giza-öknen i Egypten en hubb där jag kan utforska pyramiderna, Sfinxens skugga och nazisternas utgrävningsläger i valfri ordning. Likaså finns ett parti i Thailand där djungeln breder ut sig runt templen i Sukhothai, full av hemligheter att hitta.
Här plockar jag gladeligen upp sidor från Marcus Brodys försvunna dagbok, tar fotografier av uråldriga väggmålningar för att fylla Indys journal, och hugger tag i sidouppdrag som lokalbefolkningen (eller en och annan mystisk NPC) erbjuder. De här avstickarna – kallade ”Fieldwork”-uppdrag i spelet – är inte meningslösa fetch quests, utan känns lika betydelsefulla som huvuduppdragen. Allt hänger ihop med den övergripande berättelsen och belönar mig med antingen ledtrådar, uppgraderingar eller spännande lore.
En sak The Great Circle gör fenomenalt bra är att belöna nyfikenhet. I öknen utanför Giza halkar jag till exempel över ett obemärkt hål i marken, som visar sig leda ner till ruinerna av en gömd gravkammare. Där nere är det beckmörkt och min enda ljuskälla är Indys nyinköpta cigarettändare – som lyckligtvis också kan tända facklor på väggarna.
Snart lyser fladdrande sken upp hieroglyfer och reliefer som avslöjar fler dolda håligheter bakom bråte. Mitt lilla spontana sidospår växer plötsligt till ett helt miniäventyr: jag löser ett antikt mekaniskt pussel, kryper genom hemliga tunnlar och hittar till slut en gigantisk underjordisk kammare byggd för någon forntida drottningmoder.
I mitten gapar ett hisschakt utan ström, med två sidokammare som ruvar på lösningen. Här får jag både simma genom vattenfyllda valv och laga en generator (vilket gav mig chansen att ge ett par intet ont anande nazistvakter en elektrisk överraskning – det kunde jag förstås inte låta bli!). Det hela kulminerar i gravkammarens hjärta med ett maffigt multistegspussel. Det är kanske inte det svåraste jag stött på i spelväg, men det passar perfekt in i upplevelsen och förstärker känslan av att vara med i ett äkta Indiana Jones-äventyr.
Det är just den känslan jag älskar med The Great Circle. Äventyrskänslan. Spelvärlden är full av lager på lager av mysterier – ofta döljer något till synes oansenligt ett mycket större hemlighet bakom sig. Varje gång jag tänker ”jaja, nu har jag sett allt i det här området” så hittar jag en ny ledtråd, en ny dörr att öppna, eller en ny skatt att gräva fram.
Spelet väver också in mycket Indy-mys i detaljerna: överallt finns dolda referenser och extramaterial för fans (titta noga i Marshall Colleges förråd så kanske du känner igen några bekanta artefakter från filmerna…). För den som vill finns även möjlighet att föreviga fynd i Indys äventyrsjournal genom att fota dem – helt onödigt för handlingen, men ack så tillfredsställande för samlaren i mig.
Sista ordet från Dr. Jones
Faktum är att Indiana Jones and the Great Circle är det bästa Indy-äventyret vi fått sedan filmtrilogins glansdagar. Ja, jag skulle till och med säga att det står sida vid sida med de klassiska filmerna i hur väl det lyckas fånga deras anda. Spelet är roligt, spännande och fyllt med humor – en riktig pulserande matinékaramell från start till mål.
Berättelsen har överraskande mycket hjärta och även en gnutta samhällsrelevans (skurken Emmerich Voss må vara en karikatyr av en nazistisk mystiker, men spelet passar ändå på att kasta kängor mot fascism och manipulativa maktstrukturer på ett sätt som överraskar i sin skärpa). Ändå håller man alltid en lättsam ton som ligger nära Den siste korsriddarens mix av allvar och fars – en balansgång som är svår att lyckas med, men MachineGames klarar den galant.
Produktionvärdet är också genomgående högt. Grafiken är läcker, med allt från frodig djungelgrönska till dammiga katakomber avbildade i detalj och med superb ljussättning. Att se solstrålar sila in genom taket på en uråldrig gravkammare eller att stå på en bergstopp i Himalaya medan en snöstorm dånar omkring mig – det är ögonblick som verkligen etsat sig fast.
Spelet rullar dessutom stabilt; i mitt spelande på PC flyter det på i 60+ FPS utan nämnvärda buggar, och även konsolversionerna rapporteras rulla på i stadiga 60 fps. Ljudbilden förtjänar också beröm: från det minsta skallerormsslämsk till dånet av en fallande stenblocksfälla, allt låter precis lagom filmiskt.
Gordy Haabs mäktiga orkestermusik varvar nykomponerade teman med välplacerade toner från John Williams klassiska Indy-melodi – gissa om jag fick gåshud första gången de ikoniska tonerna bröt ut i spelet! (Okej, jag erkänner att jag gärna hade hört ännu mer av Raiders March under äventyrets gång, men det är en petitess i det stora hela.)
Röstskådespelarna gör ett imponerande jobb de med. Troy Baker axlar Dr. Jones roll med bravur – han låter kanske inte precis som Harrison Ford, men han kanaliserar Indys personlighet på klockrent vis. Faktum är att Baker kammade hem priset för bästa manliga spelprestation för sin insats som Indy, och det är välförtjänt.
Även Alessandra Mastronardi som Gina förtjänar beröm (hon vann faktiskt pris som bästa biroll); kemin mellan Indy och Gina är halva nöjet, med retsamma kommentarer och smågnabb som för tankarna till Indiana och Short Round eller Marion från filmerna. Till och med spelets skurkfigurer är minnesvärda på sitt sätt – Tony Todd gör en kusligt bra insats som den mystiske Locus, och Marios Gavrilis’ Emmerich Voss är härligt hatbar i all sin fanatism (med några repliker om osäkra unga män och hur lätta de är att manipulera som känns träffande för vår tid).
Kort sagt levererar spelet på den cinematiska fronten lika väl som på gameplay-fronten.
Ingenting är förstås perfekt. Jag hade önskat att Indys uthållighetsmätare vid klättring varit lite generösare – just nu orkar vår hjälte bara hänga i piskan några futtiga sekunder innan armmusklerna ger vika, vilket kan irritera när man utforskar vertikala miljöer. Och som nämnt är inte alla strider klockrena; någon enstaka bossfajt känns aningen stel och kunde gjorts mer dynamisk. Men dessa skavanker bleknar i jämförelse med allt det fantastiska spelet bjuder på.
I slutändan är Indiana Jones and the Great Circle precis det Indy-fans har väntat på – ett storslaget, varmt och underhållande äventyr som gör den ikoniske arkeologen rättvisa på 2000-talet. Efter över tio år utan ett ordentligt Indiana Jones-spel (nej, jag har inte glömt Staff of Kings, men det gör nog inget om vi låtsas att vi har…) trodde jag nästan att tiden runnit ut för Dr. Jones i spelmediet. Jag hade fel.
Indy må vara 80 år gammal på vita duken, men i The Great Circle känns han ung, hungrig och redo för nya stordåd – precis så som vi vill ha honom. Spelet lyckas inte bara leverera nostalgi för oss gamla fans, utan står stadigt på egna ben som ett av årets absolut roligaste actionäventyr.
Som Indy själv en gång sa: ”It’s not the years, honey – it’s the mileage.” Och den här resan, den vill jag absolut inte ha ogjord. Indy hör sannerligen inte hemma på något dammigt museum ännu. Han hör hemma ute på äventyr – och hos MachineGames, där han äntligen fått nytt liv. Äventyrsfanan är i topp, och Indys comeback är inget mindre än triumfatorisk.
(Recensionen är baserad på PC-versionen. Spelet finns ute till PC och Xbox Series (sedan 9 dec 2024) och släpptes till PS5 i april 2025.)
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
