South of Midnight är ett visuellt häpnadsväckande äventyr som väger upp sina spelmekaniska brister med en fantastisk berättelse och ovanligt stark karaktär. Trots att stridsystemet känns enkelt och ibland påträngande, är detta Compulsion Games mest genomförda spel hittills.
När jag först såg trailers för South of Midnight var jag skeptisk. Compulsion Games tidigare spel som We Happy Few och Contrast hade visserligen unika idéer, men ofta kändes det som att studion hade större visioner än vad som faktiskt kunde genomföras i spelform. Nu, efter att ha spelat igenom Hazels resa genom de mörka träskmarkerna i södern, kan jag glatt konstatera att tredje gången var gillades. South of Midnight är det spel som Compulsion alltid försökt göra — och för första gången lyckas de helt och hållet.
Det dröjer inte länge förrän jag blir kär i spelvärlden. När orkanen river sönder Hazels släpvagnspark och drar iväg hennes mamma, kastas jag in i en värld där verklighet och myt flyter ihop på det mest naturliga sätt. De fuktiga träskmarkerna, de mystiska varelserna och atmosfären av både fara och magi gör att jag aldrig vill lämna Prospero County. Det är sällan jag spelar ett spel där miljön känns så levande och autentisk.
Ett sydstatsmästerverk i ljud och bild
Grafiskt är South of Midnight inget mindre än fantastiskt. Compulsion Games har skapat en visuell stil som är både unik och minnesvärd, där stop-motion-inspirerad animation får karaktärerna att se ut som handsnidade figurer. Effekten kan stängas av om den stör, men jag rekommenderar starkt att behålla den — åtminstone under cutscenes där den verkligen kommer till sin rätt. Miljöerna varierar från soliga träskmarker till mörka, ominösa grottor, och alla områden bjuder på detaljer som får mig att stanna upp och bara njuta av utsikten.
Men det är musiken som verkligen fångar mig. Olivier Derivieres soundtrack är inte bara bakgrundsmusik — det är en integrerad del av berättelsen som växer och utvecklas medan jag spelar. Varje boss har sin egen sång med text som berättar om varelsens tragiska bakgrund, och när musiken växer från enstaka toner till fullständiga soulballader under kampens gång, blir det nästan cinematiskt. Detta är ett av årets bästa spelljudspår, punkt slut.
Hazel själv är en karaktär att komma ihåg. Hon har attityd och charm utan att kännas påtvingad kaxig, och hennes utveckling från en självcentrerad tonåring till någon som förstår vikten av gemenskap är både trovärdig och rörande. Röstskådespeleriet är genomgående starkt, och dialogen känns äkta på ett sätt som få spel lyckas med.
Simpel kamp, stark berättelse
Tyvärr är det när jag plockar upp kontrollern som South of Midnight visar sina svagheter. Stridsystemet är enkelt till det banala — jag kan bara dodja och slå, utan möjlighet att blockera eller parrera attacker. Fienderna kommer i fyra-fem olika varianter och det enda som förändras under spelets gång är att jag möter fler av dem samtidigt. Färdighetsträdet känns meningslöst eftersom uppgraderingarna knappt märks, och de cirkelformade kampområdena dyker upp så ofta att de börjar kännas som en nödvändig plåga för att förlänga speltiden.
Det är frustrerande eftersom spelet annars är så genomtänkt. När jag utforskar världen, löser enkla pussel eller bara hoppar och klättrar genom de vackra miljöerna, flyter allt på perfekt. Plattformsspelandet är fast och tillförlitligt, även om det inte utvecklas särskilt mycket under spelets 10-12 timmar. Traversering med Hazels magiska krokar och ”weaving”-förmågor känns bra, men det är synd att samma kreativitet inte hittat sin väg in i striderna.
En kärleksförklaring till södern
Där South of Midnight verkligen sticker ut är i sin respektfulla och välresearchade skildring av amerikanska södern. Detta är inte en karikatyr eller klischéfylld stereotyp, utan en genuin kärleksförklaring till regionens rika folklore och kultur. Varelserna som Hazel möter — Two-Toed Tom, Rougarou, Huggin’ Molly — är baserade på verkliga sydstatsmyter, och varje berättelse som avslöjas känns både autentisk och djupt mänsklig.
Spelet tar också upp tunga ämnen som trauma, förlust och familjets komplexitet med en mognad som imponerar. Hazels resa handlar inte bara om att rädda sin mamma, utan om att förstå henne och den gemenskap hon alltid jobbat för att stödja. Det är en berättelse om empati och förståelse som känns särskilt viktig i dagens värld.
Slutsats
South of Midnight är ett spel som vill berätta en historia framför allt annat, och i det lyckas det briljant. Visst, striderna känns tråkiga och upprepande, och jag önskar att spelmekaniken kunde matcha den kreativa visionen. Men när musiken når sin crescendo, när Hazel konfronterar en mäktig varelse och hennes sång berättar om århundraden av smärta och längtan, då förstår jag varför detta spel existerar.
Detta är Compulsion Games bästa arbete hittills — ett spel som vågar vara annorlunda och som behandlar sin källmaterial med sådan respekt och kärlek att det smittar av sig på spelaren. Om du kan se förbi det simpla stridsystemet och bara låta dig dras in i berättelsen, kommer du att uppleva något riktigt speciellt. South of Midnight är det sydstatssagospel vi inte visste att vi behövde.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
