ÄNTLIGEN ÄR PRINSEN TILLBAKA – och han är bättre än någonsin.
Prince of Persia: The Lost Crown är det första spelet i serien på 14 år, och efter alla dessa år avväntan kan jag med glädje säga att väntan varit värd det. Ubisoft Montpellier har lyckatsmed konststycket att både hedra klassikerna och samtidigt ge oss något helt nytt. Detta ärinte bara seriens återkomst – det är dess pånyttfödelse.
Jag ska vara helt ärlig: när jag först hörde att ett nytt Prince of Persia-spel var på gång, men att viinte skulle spela som prinsen utan som någon annan, blev jag skeptisk. Skulle detta verkligen kunnafånga känslan från de klassiska spelen? Svaret är ett rungande ja, och mycket mer därtill.
Sargon tar över tronen
I The Lost Crown spelar vi som Sargon, den yngste medlemmen av De Odödliga – en elitgrupp avkrigare som skyddar Persien och dess prins Ghassan. När prinsen kidnappas av Sargons egenmentor Anahita, måste han ge sig ut på en räddningsexpedition till det förbannnade berget MountQaf. Platsen är drabbad av en tidsförbannelse som gör att förflutna och framtid existerar samtidigt,vilket driver invånarna till vansinne och förvandlar dem till monster.
Storyn är inte seriens mest minnesvärda, men den fungerar som en solid grund för äventyret. Detsom verkligen imponerar är hur spelet väver in persisk mytologi på ett autentiskt sätt. Jag hadealdrig tidigare reflekterat över hur många mytologiska figurer som faktiskt härstammar från persiskkultur snarare än grekisk, men The Lost Crown gör ett utmärkt jobb med att lyfta fram denna rikavärld.
Plattformshoppande av högsta klass
Det är dock inte storyn som gör The Lost Crown till något speciellt – det är spelmekaniken. UbisoftMontpellier, studion bakom Rayman Legends, vet hur man skapar flyt i 2D-plattformsspel, och här levererar de verkligen. Sargon rör sig som en dröm genom Mount Qafs labyrinter av plattformar,fällor och hemligheter.
Från början har Sargon grundläggande förmågor som att hoppa, glida och parera, men ju mer manspelar desto mer utvecklas hans arsenal. Här kommer spelets verkliga starka sida fram: tempot ivilket man får nya förmågor. Till skillnad från många andra Metroidvania-spel som ger dig en nyförmåga då och då, bombarderar The Lost Crown spelaren med banbrytande moves somfundamentalt förändrar både hur spelet känns och hur man tänker kring traversering.
Rush of Simurgh låter Sargon luftdasha genom tid och rum, medan Shadow of Simurgh är ännumer revolutionerande – du kan placera en kristalliserad kopia av dig själv som en tillfälligcheckpoint och teleportera tillbaka till den när som helst. Det låter enkelt, men i praktiken öppnardet upp för otroligt komplexa och tillfredsställande plattformssekvenser där du måste tänka flerasteg framåt.
Strid som kräver fingertoppskänsla
Stridsystemet bygger tungt på parering snarare än att bara hacka och slasha sig fram. Fiendertelegraferar sina attacker tydligt, men timing är allt. Lyckas du parera i rätt ögonblick byggs dinAthra-mätare upp, vilket låter dig släppa loss anime-inspirerade specialattacker som är lika vackrasom de är dödliga.
Bossstrider är spelets absoluta höjdpunkt. Varje boss känns som en skicklighetskontroll som testarallt du lärt dig fram tills den punkten. De är brutalt svåra – jag förbannade mig genom fler försökän jag är bekväm med att erkänna – men aldrig orättvisa. När du äntligen besegrar en boss efterdet tionde försöket, är känslan av triumf oemotståndlig.
Vackert och smart
Grafiskt är The Lost Crown en fröjd för ögonen. Den hand-tecknade konststilen påminner omRayman Legends och skapar en persisk fantasyvärld som känns både autentisk och magisk. Mount Qaf sträcker sig från frodiga skogar till mörka gruvkorridorer och majestätiska tempel, var och enmed sin egen distinkta identitet.
En av de smartaste nyheterna är ”Eye of the Wanderer” — en funktion som låter dig taskärmdumpar och fästa dem på kartan som visuella påminnelser. Såg du en pussel du inte kundelösa? Tag en bild och kom tillbaka senare när du har rätt förmågor. Det är en så enkel idé att jagundrar varför inte fler Metroidvania-spel har implementerat något liknande.
Inte helt utan problem
The Lost Crown är dock inte perfekt. Framför allt känns spelets mitt-del lite utdragen. Med sina 25timmar (jag klarade det på 20) är det kanske inte världens längsta Metroidvania, men ibland kännsdet som att spelet inte riktigt har tillräckligt med innehåll för att fylla den här omfattningen. Vissaområden känns repetitiva och tempot i vilket du får nya förmågor saktar ner märkbart.
Röstskådespeleriet är också ojämnt. Medan några prestationer är utmärkta, låter protagonistenSargon tyvärr lite träig när manuset kräver att saker ska bli allvarliga. Det undergräver speletsemotionella ögonblick mer än vad som är önskvärt.
Årets första måste-spel
Trots dessa mindre klagomål är Prince of Persia: The Lost Crown en triumf. Efter 14 års tystnad harserien äntligen fått den comeback den förtjänar. Ubisoft Montpellier har skapat ett Metroidvaniasom står sig väl mot genrens allra bästa – Hollow Knight, Metroid Dread och Axiom Verge får verkligkonkurrens här.
Det som gör mig mest glad är att detta inte känns som en nostalgisk återblick utan som en moderntolkning av vad Prince of Persia kan vara. Plattformshoppandet är precis så tight som det ska vara,striderna kräver verklig skicklighet, och utforskandet belönas genomgående med meningsfullaupptäckter.
The Lost Crown påminner oss om varför vi föll för Prince of Persia från första början – inte för storyneller karaktärerna, utan för den rena glädjen av att behärska perfekt timmad platforming. Detta ärett spel som respekterar spelarens intelligens och förmågor, och belönar tålamod och skicklighetmed några av de mest tillfredsställande spelstunderna jag upplevt på länge.
Välkommen tillbaka, prins. Vi har saknat dig.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
