Det finns helt enkelt för många fler planeter att utforska den här gången. Det är bådespelseriens stora styrka och dess största svaghet.
När Raccoon Logic fick sina händer på rättigheterna till Savage Planet-serien efter Googleskatastrofala nedläggning av Typhoon Studios, hade jag höga förväntningar. Journey to theSavage Planet var trots allt ett av de mer charmiga metroidvania-spelen från 2020, fullt avskratt och genuint underhållande utforskning. Nu är uppföljaren här, med fyra planeteristället för en och ett tredjepersonsperspektiv som ersätter förstapersonskänslan frånoriginalet. Resultatet? Ett spel som är både större och bättre än föregångaren, men somsamtidigt tappar en del av den intimitet som gjorde ettan så speciell.
Efter att ha vaknat från en hundraårig kryosömn upptäcker din karaktär att företaget AltaIntergalactic har sparkat honom – mitt ute i rymden. Vad gör man då? Jo, man tar hämnd förstås!Premissen är lika enkel som den är effektiv, och Raccoon Logic lyckas leverera både satirisk humoroch genuint underhållande gameplay genom hela äventyret.
Fyra världar, fyra gånger roligare?
Det mest uppenbara med Revenge of the Savage Planet är hur mycket större det är än sinföregångare. Istället för att begränsa sig till en enda planet får vi nu utforska fyra olika världar: densumpiga Stellaris Prime, den iskalla Xephyr, den sandiga Quasadron IX och den vulkaniska ZenithianRift. Varje planet har sin egen unika ekosystem och känsla, från regnskog till ödemark. Det är visuelltimponerande, inga tvivel om det.
Men är större alltid bättre? Efter att ha spelat igenom hela kampanjen på cirka 15 timmar börjar jagundra om inte Raccoon Logic har gjort samma misstag som många andra utvecklare: att förväxlakvantitet med kvalitet. Visst, det är roligt att hoppa mellan olika världar och upptäcka nya varelser att scanna, men känslan av att vara strandsatt på en främmande planet – som var så stark ioriginalet – försvinner när man ständigt pendlar mellan fyra olika hubbar.
Tredjepersonsperspektivet är oväntat välkommet, även om många fans av originalet verkar varamindre entusiastiska. Plattformsspelen flyter på mycket bättre när man faktiskt kan se var ens fötterlandar, och karaktärsanimationerna är charmiga på ett sätt som påminner om gamla Rare-spel somBanjo-Kazooie. Den ”jaunty” gångstilen får verkligen karaktären att kännas levande och personlig.
Goo är bra, resten är okej
Kampanjen i Revenge of the Savage Planet kretsar kring samma grundmekanik som föregångaren:scanna allt som rör sig, samla resurser, uppgradera utrustning och lösa enkla pussel. Det fungerarfortfarande bra, men det känns inte lika fräscht som för fem år sedan. Särskilt när man märker attfiendevarieteten är förvånansvärt begränsad – samma typer av varelser dyker upp på alla planetermed bara små kosmetiska förändringar.
Det som däremot fungerar fantastiskt är det nya ”goo”-systemet. Olika typer av slem har olikaegenskaper – några gör ytor hala, andra är brännbara, och några är elektriska. I co-op-läget blir dethär till ren magi när man kan sätta fällor för sin vän genom att skapa glidbanor som slutar i lavaslim.Det är den typen av kreativ gameplay som får en att förstå varför spelet är designat för två spelare.
Precis som i föregångaren är dock striderna spelets svagaste del. Vapensystemet är fortfarandebaserat på en enda uppgraderbar pistol, och även om det finns sekundära verktyg som magnetiskgaffel och en vattenslang som kan spruta olika substanser, känns konfrontationerna sällan särskilttillfredsställande. Det är synd, för när spelet låter dig fånga varelser istället för att bara skjuta demblir det plötsligt mycket mer engagerande.
Humor som inte alltid träffar rätt
Revenge of the Savage Planet försöker verkligen vara roligt. Ibland lyckas det också – live-action-sekvenserna med företagsledare som verkar inspirerade av Tim & Eric är bisarra på ett bra sätt, ochsatiriken över företagskultur träffar rätt oftare än den missar. Men spelets besatthet av toaletthumor och snorslem blir snabbt uttjatad. Efter den tionde gången man hör dronen skämta om bajs ellerser sin karaktär täckas av goo börjar man längta efter lite mer variation i komiken.
Det här är extra synd eftersom grundpelarna är så starka. Världsdesignen är verkligen imponerande- varje planet känns levande och har sitt eget ekosystem som fungerar oberoende av spelaren.Utforskandet belönas nästan alltid med något intressant, vare sig det är en ny uppgradering, enhemlig väg eller bara en vacker utsikt.
En uppföljare som spelar det säkert
Efter att ha sett slutet på Revenge of the Savage Planet sitter jag kvar med blandade känslor. Det härär definitivt ett bättre spel än originalet på nästan alla tekniska punkter – det ser snyggare ut, harfler världar att utforska, bättre plattformsspel och ett mer genomtänkt progressionssystem. Mensamtidigt saknar det något av charmen och fokuset som gjorde Journey to the Savage Planet såspeciell.
Kanske handlar det om förväntningar. När Google stängde ner Typhoon Studios mitt i succén vardet lätt att romanisera det första spelet som ett unik pärla som aldrig skulle få en riktig uppföljare.Nu när uppföljaren faktiskt är här visar det sig att den är… helt okej. Inte fantastisk, inte dålig, barahelt okej.
För fans av metroidvania-spel och co-op-äventyr finns det definitivt värre sätt att spendera 15timmar på. Men jag kan inte låta bli att tänka att Revenge of the Savage Planet hade tjänat på attvara lite mindre ambitiöst och istället fokusera på att göra en planet riktigt bra, snarare än fyraplaneter som är helt okej.
Fast det där med goo-fällorna kan vi väl hålla lite tyst om?
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
