Don’t Nod återvänder till sina rötter med Lost Records: Bloom and Rage, och resultatet ärbåde hjärtskärande och frustrerande på samma gång.
När Don’t Nod Montreal bekräftade att de skulle skapa en andlig uppföljare till Life isStrange, kände jag både hopp och oro. Hopp för att originalteamet bakom seriens bästadelar äntligen fick chansen att fortsätta berätta sina historier utan Square Enix i nacken. Oroför att de skulle fastna i nostalgins träsk och bara försöka återskapa den magi som gjordeförsta Life is Strange så speciell. Efter att ha spelat igenom första delen av Lost Records:Bloom and Rage kan jag konstatera att Don’t Nod både lyckas briljant och misslyckaspåtagligt – ofta inom samma scen.
Det tar inte mer än tjugo minuter innan jag slår fast att detta är både det mest autentiska och detmest frustrerande spel Don’t Nod gjort sedan ursprungliga Life is Strange. Å ena sidan fångar speletverkligen känslan av att vara tonåring på 90-talet, med alla de pinsamma, rörande och omvälvandeögonblick som hör till. Å andra sidan får jag känslan av att utvecklarna inte riktigt kunde bestämmasig för om de ville göra ett karaktärsdrama eller en övernaturlig thriller.
Två berättelser i en
Lost Records följer fyra tjejer – Swann, Autumn, Nora och Kat – under sommaren 1995 i den fiktivastaden Velvet Cove, Michigan. Samtidigt möter vi samma personer som 40-åringar år 2022, när deåterförenas för första gången på 27 år efter att ha lovat att aldrig prata med varandra igen.Premissen är stark och påminner om både It och Yellowjackets, men där de verken lyckas balanserakaraktärsutveckling med mystik, känns Lost Records som två olika spel kramade ihop i ett.
Spelet använder sig av dubbla tidslinjer på ett sätt som både imponerar och irriterar. När vi befinneross i nutiden ser vi allt från förstapersonsperspektiv genom Swanns vuxna ögon, medan 90-talsdelen spelas i tredjeperson. Det är ett snyggt designval som verkligen hjälper till att skiljatidsperioderna åt, men det skapar också en märklig distans till karaktärerna i nutidsdelen.
Det som verkligen får mig att minnas varför jag älskade Don’t Nods tidiga arbeten är hur otroligtväl de lyckas fånga tonårsångest och vänskap. Swann är en perfekt protagonist – osäker,filmintresserad och desperat efter att passa in med sina nya vänner. Hennes videokamera fungerarbåde som spelmekanik och som ett sätt för henne att undvika direkta sociala interaktioner, vilketkänns så äkta att det gör ont.
Nostalgins ljuva och bittra sida
Grafiskt är spelet en ren fröjd att titta på, åtminstone när det fungerar som det ska. 90-talsestetikenär genomtänkt utan att kännas påtvingad – från Swanns sovrum fyllt med VHS-kasetter ochserietidningar till neonljusen som badar karaktärerna i varmt ljus under kvällsäventyren.Ljussättningen är särskilt imponerande, och fotomöjligheterna med Swanns videokamera leder tillgenuint vackra ögonblick.
Men tekniska problem drar ner upplevelsen mer än de borde. Framerate-problem,animationsbugglar och ljudproblem påminner mig om att detta är Don’t Nods första stora projektpå sin Montréal-studio. Det är synd, för när allt fungerar som det ska är Lost Records visuelltfantastiskt. Designen av Velvet Cove – med sin övergivna lekplats, ockrögon och dunkla skogar -skapar en perfekt kuliss för både nostalgiska minnen och övernaturliga fasor.
Videokameramekaniken är både spelets styrka och svaghet. Å ena sidan är det roligt att fångaögonblick och skapa ”memoarer” av olika motiv. Å andra sidan blir det snabbt repetitivt att springarunt och leta efter rätt vinklar för att komplettera olika teman. Det påminner om Life is Strangefotograferingsmekanik, men känns mindre integrerat i berättelsen.
Långsam förbränning som bränner för länge
Det största problemet med första delen av Lost Records är tempot. Under de första fyra timmarnahänder i princip ingenting förutom att tjejerna blir vänner och pratar mycket. Mycket. Dialogerna är välskrivna och karaktärerna är övertygande, men spelet verkar så rädd för att avslöja sinahemligheter att det nästan kväver sig självt i sin egen mystik.
Precis som i mina gamla recensioner av Halo 3 och Ghost Recon Breakpoint, märker jag hurdesignval som borde förbättra upplevelsen ibland får motsatt effekt. Lost Records har valt att delaupp sig i två delar (med del två släppt i april), men första delen känns mer som en extremt långintroduktion än en komplett berättelse. Cliffhangern i slutet är visserligen effektiv, men denkommer efter timmar av långsam karaktärsbyggande som inte alltid känns lika viktig.
När spelet äntligen börjar avslöja sina övernaturliga element i den sista timmen, blir det plötsligtriktigt bra. Den mystiska gropen som syns i trailern har en närvaro som är både vacker ochskrämmande, och när tjejerna står vid kanten badade i lila ljus känns det som om vi äntligenkommer någonstans. Men det är frustrerande att behöva vänta så länge för att komma dit.
Vänskap som känns äkta
Trots alla sina problem lyckas Lost Records med det viktigaste: att få mig att bry mig omkaraktärerna. Swann, Autumn, Nora och Kat känns som riktiga personer med genuina problem ochdrömmar. Swanns osäkerhet, Noras rebelliska energi, Autumns ledarskap och Kats gåtfullhet – alltkänns autentiskt på ett sätt som sällan lyckas i spel.
Valet att fokusera på medelålders kvinnor i nutidsdelen är modigt och nödvändigt. Spelbranschenär full av berättelser om tonåringar, men att se dessa karaktärer som vuxna, med egna liv och sårsom aldrig läkt, tillför en djup som är ovanlig. Även om dialogen ibland känns lite stel, särskilt närkaraktärerna försöker vara coola, så är grundkänslan av förlorad vänskap och ånger påtaglig.
Det hjälper att röstskådespeleriet är genomgående starkt. Swanns skådespelerska lyckas fångabåde tonåringsversionen och den vuxna versionen på ett trovärdigt sätt, och stödskådisarna bidrartill att skapa en levande värld.
En lovande början
Lost Records: Bloom and Rage första del lämnar mig med blandade känslor. När det är som bäst -under kvällsäventyren med videokameran, i de tysta ögonblicken av vänskap, i den sista akten närmystiken äntligen får utrymme – påminner det mig om varför Don’t Nods berättarröst är så unikoch viktig. När det är som sämst känns det som ett spel som inte riktigt vet vad det vill vara.
Tekniska problem, ojämnt tempo och en berättelse som nästan kväver sig själv i sin egen mystikhåller tillbaka vad som kunde varit Don’t Nods comeback-mästerverk. Men karaktärerna är såvälgjorda och slutet så lovande att jag desperart vill veta vad som händer härnäst.
Som halva spel är Lost Records: Bloom and Rage en frustrerande upplevelse som lovar mer än denlevererar. Som början på något större kan det visa sig vara precis vad Don’t Nod behövde för atthitta tillbaka till sin berättarform. Nu återstår bara att se om andra delen kan leverera på alla delöften som första delen gör.
Fast det där om att jag blev otålig efter två timmar och höjde svårighetsgraden för att kommavidare snabbare – det kan vi väl hålla tyst om?
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
