CHILDREN OF THE SUN förvirrar initialt med sin bisarra grundidé, men utvecklas till åretsmest tillfredsställande pusselskjutare.
När René Rother först beskrev Children of the Sun för Devolver Digital, måste det ha låtit heltgalet: ett spel där man bara har EN kula per bana, men där man telekinetiskt kan styraprojektilen från mål till mål tills alla kultister ligger döda. Det låter som en idé från ettoskyldigt gamejam, men efter fyra års utveckling har denne berlinbaserade ensamutvecklareskapat något som är lika brilliant som det är bisarrt.
Det tar mig bara några minuter att förstå att Children of the Sun är något alldeles speciellt. Som”Flickan” – den maskerade huvudpersonen – ställer jag mig utanför kultisternas läger med mittkrypskyttegevär laddat med endast en enda kula. Men denna kula är allt annat än vanlig: när denträffar sitt första mål kan jag omedelbart rikta om den mot nästa fiende, och nästa, och nästa. Medhjälp av övernaturliga krafter blir varje skott till en dödlig dominoeffekt som inte slutar förrän allafanatiker ligger i blodpölar.
En kula att härska över alla
Grundmekaniken i Children of the Sun är så enkel att förklara men så svår att bemästra att detnästan känns orättvist. Varje bana börjar med att jag får utforska området genom att röra mig i enbegränsad cirkel runt fienderna. Jag markerar mål genom mitt kikarsikte, planerar min väg ochförsöker lista ut hur jag ska kedja ihop alla elimineringar med den enda kulan jag har till förfogande.
När jag väl trycker av följer kameran kulan i slow motion, och varje träff ger mig chansen att riktaom projektilen mot nästa offer. Det blir som ett makaber schackproblem där jag måste tänka fleradrag framåt, samtidigt som jag kan utnyttja explosiva tunnor, skjuta fåglar för att få höjd, eller träffasvaga punkter på bepansrade kultister.
Det roligaste är hur spelet gradvis introducerar nya förmågor som förändrar allt. Först lär jag migböja kulans bana i luften – perfekt för att sikta runt hörn eller träffa fiender bakom skydd. Sedankommer Re-Aim-förmågan som låter mig vända helt om i luften och sikta i motsatt riktning. Varjeny kraft öppnar upp för helt nya lösningar på tidigare omöjliga banor.
Vacker som en mardröm
Visuellt är Children of the Sun både stötande och hypnotiserande. Den mörka, lila-gula färgpalettenfår kultisternas värld att se ut som en feberdröm, medan fienderna lyser upp som gyllene silhuettermot de skumma bakgrunderna. Det känns som att titta på världen genom ett värmesikte, vilketreducerar människorna till mål snarare än individer.
Ljuddesignen är lika viktig för upplevelsen. Det finns ingen traditionell musik, bara en drönandeelektronisk massa som tränger in i öronen och förstärker den klaustrofobiska känslan. När kulanträffar sina mål hörs det knappt någonting – bara en dov smäll följt av mer av den obehagligaambientmusiken.
Historien berättas genom korta serietidningsliknande cutscenes helt utan dialog. Vi får barafragment av Flickans bakgrund och hennes personliga krig mot kulten som förstörde hennes liv.Det är medvetet kryptiskt och känns mer som poetisk våldspornografi än traditionellt berättande.Någon större story behövs egentligen inte – premissen ”döda alla kultister med en kula” räcker gottoch väl.
Kort men perfekt doserat
Med sina dryga tre timmar är Children of the Sun ett koncentrat av kreativ speldesign. Precis när jagbörjar känna att grundmekaniken håller på att tappa sin maqi, introduceras nya fiendetyper ellerförmågor som tvingar mig att tänka om helt. Skjöldmän som måste träffas bakifrån, bepansradesoldater som kräver extra kraft för att penetreras, och rörelsedetektorer som aktiveras när kulanflyger förbi.
Återspelsvärdet kommer främst från poängsystemet och online-leaderboards. Träffar i huvudet germer poäng än benskott, snabba elimineringar belönas, och varje bana kan lösas på flera olika sätt.Efter att ha klarat en nivå kan jag se en visualisering av kulans väg genom luften – ett litet konstverki sig som jag kan dela på sociala medier.
Det enda jag saknar är fler banor. Precis när spelet når sin kreativa höjdpunkt känns det som att dettar slut för tidigt. René Rother har skapat något unikt här, och jag hade gärna sett ännu fler kreativavariationer på grundtemat.
Ett mästerverk i miniatyr
Children of the Sun är årets stora överraskning för mig. Det tar en absurd grundidé och utvecklarden till perfektion genom intelligent leveldesign och smart progression. Att René Rother gjort dettasom ensamutvecklare på fyra år gör prestationen ännu mer imponerande.
Visst, spelet är kort och kanske inte för alla med sina extremt våldsamma undertoner. Men för osssom uppskattar innovativ speldesign och är trötta på upprepade formler är Children of the Sun envälkommen pust av frisk luft. Det är pusselspel, skjutare och konstupplevelse på samma gång – ochdet funkar förvånansvärt bra.
Devolver Digital har återigen visat sin förmåga att hitta diamanter i det råa, och René Rother harbevisat att även de mest bisarra idéer kan bli briljanta spel i rätta händer. Children of the Sunkommer att stanna kvar i huvudet länge efter att den sista kultisten fallit.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
