När jag första gången recenserade Greedfall 2019 såg jag potential i dess råa charm och ambitiösaberättelse. Idag, sex år senare, känns det som att spelet har genomgått en märklig metamorfos -inte genom uppdateringar eller förändringar, utan genom tidens obarmhärtiga filter som skiljergenuint guld från förgyld bly.
Den ursprungliga recensionen
”Greedfall ger mig viss känsla av déjà vu. Inte för att det skulle vara överdrivet bekant, för det ärdet inte, utan för att hela dess väsen påminner mig väldeliga om ett annat spel jag spelade förväldigt länge sedan, med snarlika styrkor och svagheter, och ett inre av välmenande menopolerat guld.
Jag talar om det första The Witcher från 2007, CD Projekt Reds jungfrufärd som tids nog tog demtill toppen av rollspelsgenren. Franska Spiders väg kommer inte bli lika spikrak – inte minsteftersom man redan har vinglat fram och tillbaka sedan 2008 – men i och med Greedfall kännsdet som att man tagit de första stegen mot en väldigt ljus framtid.
Liksom The Witcher på sin tid känns Greedfall tveksamt i stora delar av produktionen;karaktärerna ser inte särskilt bra ut och levererar sällan övertygande replikskiften, och denbristande navigeringen gör de stora avstånden mödosamma att avverka. Men liksom i TheWitcher finns här riktiga ambitioner – närapå varje sidouppdrag består av unikt material, och deflesta av dem kan slutföras på olika sätt med vilt varierande resultat.
Greedfall utspelas under ett fiktivt 1600-tal där världens stormakter har anlänt till den dittillsorörda ön Teer Fradee, i jakt på både rikedomar och ett botemedel för en dödlig sjukdom. Ekonav verklighetens koloniseringsförsök presenteras omedelbart, och konflikter med urbefolkningenär ett centralt tema. Spiders förser ändå den något trötta tematiken med överraskande politisktdjup – främst eftersom man ständigt fattar beslut som påverkar ens anseende bland olikafraktioner – vilket gör att åtminstone jag försöker suga i mig varje droppe information omvärlden, även om den inte alltid presenteras särskilt väl.
Även striderna har klara drag av Dragon Age, specifikt Origins då det är närapå ett krav attanvända den taktiska pausfunktionen. Utöver skjut- och närstridsvapen bjuds det också på magioch fällor, tillsammans med blockeringar och undanmanövrar. Överlag är striderna kompetenta,responsiva och rappa, men inte något jag direkt ser fram emot.
Greedfall är kanske inte ett definitivt genombrott för Spiders, men absolut en språngbräda motbättre saker. Kärleken för konsten är uppenbar, så med en större budget, ett större team (Spidershar bara runt 20 anställda) och mer tid nästa gång kan man med största säkerhet börja dräpajättar. Handsken är kastad!”
Tidens perspektiv
Det mest märkliga med att blicka tillbaka på Greedfall idag är hur rätt jag hade – och hur fel jagsamtidigt var. Jag hade rätt i att Spiders skapade något genuint värdefullt, men jag hade fel i minförväntan om framtiden. Greedfall sålde över en miljon exemplar vid slutet av 2020 och nådde tvåmiljoner sålda exemplar 2022 – en framgång som lovade goda saker för framtiden.
Men sen kom verkligheten ikapp. Greedfall 2: The Dying World lanserades i early access 2024 ochmöttes av ”mestadels negativa” recensioner på Steam, med spelare som klagade på tekniskaproblem, buggar och ett stridssystem som känns ”både tråkigt och trasigt”. Anställda på Spidershade till och med uttryckt oro för att spelet skulle bli ”en besvikelse” innan lanseringen.
Detta gör original-Greedfall till något av en anomali – en sista guldkorn innan studion börjadekämpa med både tekniska utmaningar och interna problem. PC Gamer beskrev 2019 års Greedfallsom ”överskuggat av bättre RPG:s, men kompetent nog att rekommendera med förbehåll”, menjämfört med uppföljaren framstår det som en mästerklass i speldesign.
Varför Greedfall fortfarande spelar roll
Det som gjorde Greedfall speciellt 2019 gör det än mer speciellt idag: dess genuina ambition attberätta en mogen, nyanserad historia om kolonialism utan att falla för enkla svar. Spelet förändras faktiskt baserat på spelarens handlingar – om du agerar som en kolonialist blir världen dyster, menom du skapar fred kan du förändra hela fraktioner till det bättre.
Stridssystemet, som jag 2019 kallade ”kompetent men inte spännande”, känns idag som enbalanserad och genomtänkt lösning jämfört med det kaotiska experimentet i uppföljaren. Mångaspelare beskrev ursprungsspelet som ”det här är vad som händer när utvecklare KAN och INTE ärrädda för att göra ren konst” – en känsla som verkar ha gått förlorad i utvecklingen av tvåan.
Slutsatsen
Greedfall 2019 var aldrig perfekt, men det var ärligt. Det var ett spel skapat av en liten studio medstora drömmar och ännu större hjärta. Idag, när vi ser vad som hänt med uppföljaren, framstår detursprungliga spelet som en sällsynt pärla – ett bevis på att begränsningar ibland kan föda kreativitetsnarare än att hindra den.
Medan jag 2019 såg Greedfall som en språngbräda mot bättre saker, inser jag idag att det kanskevar bättre saker. Ibland är det första försöket också det bästa – särskilt när det kommer från hjärtatsnarare än från en budget och tidsplan.
Greedfall finns tillgängligt på PC, PlayStation och Xbox. Trots sin ålder håller det fortfarande måttetför alla som söker ett genuint rollspelsäventyr med substans.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
