Kinesiska utvecklare har länge varit synonymt med mobilspel och gacha-nonsens. Nu visarLeenzee Games att det går att göra riktiga äventyr också, men resultatet är lika ojämnt somMing-dynastins slut.
Jag inser att jag kanske låter för elak när jag säger att jag gick in i Wuchang: Fallen Feathersmed låga förväntningar. Trots att spelet såg snyggt ut i trailrarna fanns det ju ingen störrekinesisk studio som gjort något riktigt bra soulslike förut. Men när jag väl når fram till slutetefter 40 timmar av intensiv gravplundring (fast här heter det fjädersjukdom-plundring),måste jag erkänna att Leenzee Games har levererat något som är betydligt bättre än vad jagvågade hoppas på.
Det dröjer inte länge innan jag förstår att detta inte bara är ytterligare en Dark Souls-kopia. Visst,grundpelarna är bekanta: du vaknar upp utan minnen, världen går under och du måste slåss motmonster som en gång var människor. Men redan efter första timmen märker jag att Wuchang vågarexperimentera på sätt som få andra soulslike-spel gör.
Fjädrar istället för zombie-virus
Premissen är faktiskt ganska fräck. Vi befinner ner oss under Ming-dynastins sista dagar, men härhar utvecklarna lagt till en magisk sjukdom som kallas ”Feathering”. De som drabbas fårbokstavligen fjädrar på kroppen och förvandlas till vidriga fågelmonster. Vår hjältinna Bai Wuchang(ja, hon heter verkligen det) är också smittad, men lyckas hålla galenskapen på avstånd längre än deflesta.
Det som imponerar mest är hur spelet blandar historiska element med mörk fantasy. Jag kännerigen namn och platser från verkliga Ming-dynastin, men samtidigt får jag slåss mot demoner medfjädervingar och kasta eldbesvärjelser. Det är en kombination som aldrig känns påklistrad ellerjobbig.
Fem vapen, tusen sätt att dö
Här kommer vi till det som verkligen skiljer Wuchang från mängden: vapensystemet. Istället för attbara ge oss ett hav av olika svärd och klubbor, har Leenzee valt att fokusera på fem specifikavapentyper: långsvärd, enshandsvärd, dubbla klingor, yxor och spjut. Varje kategori känns helt unikoch kräver olika strategi.
Längsvärden är tryggast för nybörjare med sina pareringsförmågor, medan dubbla klingor kräverperfekt timing av ”Clash”-mekaniken för att fungera optimalt. Yxorna slår som tåg men är trögasom sylt, medan spjuten låter mig hålla fiender på avstånd. Enshandsvärden är mest för magikersom föredrar att kasta trollformler istället för att hugga och sticka.
Det som gör systemet riktigt spännande är ”Skyborn Might” – en resurs som byggs upp genomvältimat dodgande och olika vapenspecifika tekniker. Med denna kraft kan jag aktiveradevasterande specialattacker eller byta vapen mitt i striden för ögonblickliga kontraangrepp. Detkänns fantastiskt när allt flyter ihop!
Galenskapens pris
En annan mekanism som jag först tyckte var jobbig men som växte på mig är ”Madness”-systemet.Varje gång Wuchang dör eller dödar vanliga människor ökar hennes galenskap. Dödar hondäremot fjädersmittade varelser så minskar den. Vid högre galenskapsnivåer får hon röda ögon ochbörjar orsaka mer skada, men tar också mer stryk.
Det låter kanske larvigt på pappret, men i praktiken skapar det intressanta moraliska dilemman. Skajag döda den här stackars soldaten som bara försvarar sitt hem, eller kan jag smyga förbi? Systemetpåverkar också hur vissa färdigheter fungerar, vilket ger ännu fler strategiska valmöjligheter.
Prestanda-albatross
Men nu kommer vi till spelets största problem, och det är tyvärr ett riktigt stort sådant: prestandanär förskräcklig. Trots att jag kör på ett kraftigt system med RTX 4080 så hackar spelet som fan vid vissa tillfällen. Framerate-dips, stuttering och till och med rena kraschar kännetecknar upplevelsen,speciellt i början.
Leenzee har visserligen pumpat ut flera uppdateringar sedan release och situationen har förbättratsmärkbart. Den senaste patchen (1.4) verkar ha fixat de värsta problemen, men enligt vad jag lästonline så har utvecklarna löst prestanda-problemen genom att helt enkelt tvinga alla att användauppskalning istället för native rendering. Smart men smutsigt.
Det är synd för att när spelet väl fungerar som det ska är det riktigt snyggt. Miljöerna andas Ming-dynastins atmosfär med sina mörka tempel och dimmiga berg, och karaktärsdesignen (om manbortser från de mest smaklösa kostymerna) är i stora drag mycket tilltalande.
Ojämn svårighetsgrad
Wuchang lider också av klassiska soulslike-problemet med inkonsekvent svårighetsgrad. Förstakapitlet känns nästan för lätt, medan kapitel två slår till med en vägg av frustration som får en attvilja kasta handkontrollen genom TV:n. Vissa bossar har tydliga mönster som går att lära sig, medanandra verkar göra vad fan de vill och straffar dig för att du inte har reflexer som en gecko.
Värst av allt är att det tar evigheter att komma upp igen när man blir knockad. I spel som Elden Ringkan man i alla fall rulla iväg direkt, men här ligger Wuchang och flämtar i sekunder medan fiendenladdar upp sin nästa attack. Det känns orättvist och skapar onödig frustration.
Berättelse utan tyngd
Storyn i Wuchang är… okej. Bai Wuchang vaknar utan minnen, får reda på att hon har en syster somförsvunnit, och ger sig ut för att hitta henne medan hon letar efter ett botemedel mot fjädersjukan.Det är funktionellt men knappast gripande.
Dialogen är hyfsat översatt men känns ofta stelt formulerad, och det hjälper inte att NPC:erna dykerupp på slumpmässiga platser för att berätta bakgrundsinformation som jag för det mesta redan har glömt bort när jag träffar nästa karaktär. För den som är välbekant med kinesisk historia lär detfinnas mycket mer att uppskatta, men som oslipad västerlänning känner jag mig ofta vilse.
Slutsats: Lovande men opålitligt
När Wuchang: Fallen Feathers fungerar som det ska – vilket det gör allt oftare efter patcharna – ärdet ett av årets bättre soulslike-spel. Vapensystemet är innovativt, världen är atmosfärisk ochbossstrider kan vara riktigt episka. Men prestanda-problemen och de ojämna svårighetsgradernahåller tillbaka upplevelsen från att nå sin fulla potential.
Leenzee Games har visat att de kan skapa något unikt inom genren, men de behöver lära sig attoptimera sina spel innan release istället för att lämna det åt patches att fixa. Om du har tålamodoch inte störs av tekniska hicka så finns det definitivt värde här, men vänta gärna tills någrauppdateringar till har släppts.
Wuchang: Fallen Feathers är ett lovande debut som visar att soulslike-genren fortfarande har rumför nytänk. Nästa gång hoppas jag bara att de testspelat ordentligt först.
Betyg: 7/10
Wuchang: Fallen Feathers finns nu till PC, PlayStation 5 och Xbox Series X/S.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
