När denna recension ursprungligen publicerades 2019, vid spelets lansering, varactionrollspelmarknaden i en helt annan fas. Idag, från ett perspektiv sex år senare, stårWarhammer: Chaosbane som en påminnelse om en tid då genren fortfarande sökte sin identitetmellan Diablo 2:s arv och Diablo 3:s förenkling.
Den ursprungliga recensionen från 2019:
Välsignat vare skägget! Jag hittade det i en tunna i en skitig gränd. Alldeles i närheten fann jagdessutom en gnuggis-tatuering, som jag genast fäste på mitt förvånansvärt hårlösa dvärgbröst. IWarhammer: Chaosbane kan du inte bara hitta ansiktsbehåring som loot, du kan välsigna denockså. Utöver det är det dock ett väldigt typiskt actionrollspel.
Warhammer: Chaosbane är som en isometrisk variant av Vermintide-spelen. Upp till fyra hjältarska smiska horder av olydiga monster och ockultister, och gärna plocka på sig en och annanuppgradering längs vägen. Mest likt är det så klart Diablo 3, inte minst på så vis attkaraktärsbygget är ganska ytligt och fokus ligger till stor övervikt på action, snarare änrollspelande.
De fyra karaktärerna är typiska fantasy-arketyper: en krigare, en bågskytt, en magiker och endvärg med dubbla yxor. Det är den sistnämnde som kan hitta hår och tatueringar i tunnor.Istället för hjälmar och rustning för överkroppen uppgraderar han istället sin frisyr och sitt skägg,samt tatueringarna på ryggen och bröstet. Jag kan bara anta att det är gnuggis-varianten avtatueringar, eftersom han kan plocka upp dem från marken och fästa dem vid kroppen på egenhand.
Intrigen går ut på att rädda Magnus. Nej, inte Härenstam – kejsaren.
Actionfokus
Chaosbanes största styrka är de olika karaktärernas distinkta förmågor och attacker. Dvärgen kankasta ut en kedja och dra sig mot, eller bort från, fiender. Magikern kan kontrollera vissa av sinaprojektiler, och bågskytten (som naturligtvis är en alv) kan rulla undan attacker. Det är ingakonstigheter, egentligen, och det gör inte Chaosbane till ett djupt eller ytligt spel. Men detfungerar bra.
Chaosbane tjänar på att du ser på det som ett isometriskt actionspel, snarare än ett rollspel. Detär relativt kort, och jämfört med konkurrenter som Diablo 3, Grim Dawn och Path of Exile är detväldigt klent med innehåll. Fiendetyperna är ganska få, miljöerna är inte särskilt detaljrika, ochvariationen i utrustning är närmast obefintlig. Du kan uppgradera utrustningen, förstås, och jaguppskattar verkligen humorn i att kunna välsigna sitt eget skägg.
Det är småroligt att leka med de olika attackerna och förmågorna som de olika karaktärerna har,och bäst blir det i co-op. Eller ja, det blir roligast då, men också buggigare. Jag stötte på ett antalirriterande buggar i co-op, men i singleplayer flöt det på utan problem.
Warhammer: Chaosbane är inte oävet, men det smakar definitivt mindre än det kostar. Min co-op-kompanjon Peter sammanfattade spelet väl, när han konstaterade: ”Det är lite kul, men intejätte.” Huruvida det räcker eller inte är nog väldigt individuellt, men i väntan på nästa stora arpg-släpp kan Chaosbane fungera som en stunds utfyllnad.
Perspektivet från 2025
Sex år senare har actionrollspelgenren genomgått en revolution. 2024 blev ett banbrytande år förARPG-genren med titlar som Last Epoch, Path of Exile 2 i early access, och Diablo 4:s Vessel ofHatred-expansion som återupplivade Blizzards flaggskepp. Idag, när vi blickar tillbaka påChaosbane, framstår det som en produkt av sin tid – en period då marknaden desperat sökte det”nästa stora” actionrollspelet mellan Diablo 3:s förenkling och Path of Exile:s komplexitet.
Den ursprungliga recensionen träffade rätt i sina observationer om spelets begränsningar. Medendast 24 samtidiga spelare på Steam enligt de senaste siffrorna och en historisk peak på 4,603spelare, blev Chaosbane snabbt bortglömt. I kontrast har Path of Exile 2 redan i early access samlatmiljontals spelare, medan Diablo 4 fortsätter att utvecklas med regelbundna uppdateringar.
Det som då kändes som ”lite kul, men inte jätte” har i dagens ljus blivit ett intressant tidsdokument.Chaosbane representerar en era då utvecklare trodde att Warhammer-licensen och grundläggandeARPG-mekanik skulle räcka för att konkurrera med genrens giganter. Dagens framgångsrikaactionrollspel som Last Epoch och Path of Exile 2 har istället fokuserat på djupaanpassningsmöjligheter, innovativa endgame-system och långsiktig spelbarhet.
Ironiskt nog är det just de kvaliteter som Chaosbane saknade – djup i karaktärsbyggande, variation iinnehåll och långsiktig replay-värde – som har blivit standarden för framgångsrika ARPG:er 2025.Spelets enkelhet, som kanske kändes tilltalande för casual-spelare 2019, verkar nu närmast naiv i entid då även ”tillgängliga” actionrollspel som Diablo 4 erbjuder betydligt mer djup och komplexitet.
Chaosbane tjänar idag bäst som en påminnelse om hur snabbt genren har utvecklats, och som ettexempel på att licenser och grundläggande kompetens inte längre räcker – dagens spelare kräverinnovation, djup och en vision som går bortom att bara kopiera framgångsrika spel.
Slutsats 2025: Ett tidsdokument från en genre i förändring som visar hur mycket actionrollspel harutvecklats på bara några år.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
