The Rise of the Golden Idol visar att Color Gray Games inte nöjer sig med att bara levereramer av samma. Uppföljaren till 2022 års mästerverk är större, djärvare och klurigt mycketmer tillfredsställande.
Jag ska vara ärlig: när jag såg att The Rise of the Golden Idol skulle hoppa från 1700-taletsaristokratiska England till 1970-talets sci-fi-inspirerade värld, blev jag skeptisk. Originalspeletvar perfekt i sin gotiska charm – varför byta till discodans och korporationsintriger? Menefter att ha klurat mig igenom de 20 fallen i uppföljaren kan jag bara konstatera att ColorGray Games har gjort precis det de behövde göra: bevisa att deras geniala detektivformelfungerar i vilken tidsålder som helst.
The Case of the Golden Idol från 2022 var ett av de klokaste spel jag någonsin spelat. Genom att låtaspelaren vara en osynlig observatör som plockar ihop pussel från frusna ögonblick av våld ochintriger, skapade de lettiska bröderna Andrejs och Ernests Klavins något helt unikt. Det var Return ofthe Obra Dinn fast med fylliga ord istället för dödens register, och resultatet var inget mindre änrevolutionerande.
Nu, två år senare, är vi tillbaka i samma bisarra universum – fast istället för perukbärande adelsmänmöter vi hippiekultister, forskare i labbrockar och företagsledare med skumma motiv. Idolen frånföregångaren har efter 200 år blivit en myt, men den har kommit tillbaka och lockar till sig precislika mycket blod och kaos som förr.
Grafisk evolution som faktiskt spelar roll
Det första jag lägger märke till är att pixelkonsten från originalspelet är utbytt mot enmålningsliknande stil som både behåller seriens karaktäristiska ”fulhet” och gör det lättare atturskilja viktiga detaljer. När spelet växlar mellan närbilder och panoramavyer fungerar detfantastiskt – något som den gamla pixelstilen hade haft problem med.
Men det är inte bara snyggare (vilket det definitivt är), utan det förändrar faktiskt spelupplevelsen.Varje karaktär har nu subtila animationer – en pekande finger här, en knarrande krets där – som göratt scenerna känns mer levande än tidigare. Det är inte längre ögonblicksbilder frusna i tiden, utanvåldsdåd som utspelas framför ögonen på mig. Obehagligt och briljant på samma gång.
Ljudbilden förtjänar också att lyftas fram. Utan någon röstskådespeleri alls lyckas musiken fångastämningen i varje scenario perfekt, från klaustrofobiska fängelseceller till psykedeliskaforskningslabb.
Smartare gränssnitt, djupare mysterier
Color Gray Games har inte bara förbättrat det ytliga utan även finslipat spelmekaniken på viktigasätt. Det ständiga hoppandet mellan utforsknings- och lösningsskärmar från originalspelet är borta.Nu dyker pussel-fönstren upp som flyttbara rutor, vilket låter mig observera ledtrådar och fylla isvaren samtidigt.
Det låter som en liten detalj, men skillnaden är enorm. Jag kan nu hålla koll på flera teoriersamtidigt och testa hypoteser i realtid utan att tappa tråden.
Spelmekaniken är fortfarande densamma som gjorde originalspelet så genialt: klicka runt i frystsceneri, samla ord och namn, fyll sedan i blanktextssatser som beskriver vad som hänt. Men nukänns allt mer strömlinjeformat och mindre frustrerande.
Svårighetsgraden är kanske inte lika mördande som i föregångaren, men det kompenseras av attfallen är mer kreativa och varierade. Ett scenario låter mig spola fram och tillbaka genom en TV-inspelning för att hitta ledtrådar, ett annat visar samma rum vid två olika tidpunkter där jag måstejämföra för att förstå vad som gått fel.
70-talsnostalgi som fungerar
Ursprungligen var jag orolig för att 1970-talsinställningen skulle kännas som en gimmick, men denvisar sig vara ett lysande val. Istället för mord på slott och herrgårdar, undersöker jag nu allt från fängelseutbrott och drogaffärer till korporationssabotage och sektriter.
Berättelsen följer en skara olika karaktärer – en envis skattjägare, ett team forskare, medlemmar aven upplysningssekt och girriga företagsledare – alla dragna till idolens makt. Utan att spoila förmycket kan jag säga att Color Gray Games verkligen har hämtat inspiration från 70-taletskonspirationsthrillers, och det fungerar suveränt.
Det finns fortfarande samma bisarra världsbyggande som originalspelet, men nu med discokulturer,hallucinogener och parapsykologi. Lemuria-mytologin från föregångaren får också mer djup, vilketkommer att glädja alla som var fascinerade av originalets mystik.
Små brister i en annars strålande upplevelse
Om jag ska vara kritisk finns det några saker som inte är lika starka som i föregångaren. Berättelsen,även om den är engagerande, når inte riktigt samma episka höjder som originalets 40-årsspännande mysterium. Vissa fall känns också mer löskopplade från huvudhistorien, även om alltknyts ihop elegant till slut.
Grafiken, även om den är mycket förbättrad, saknar lite av originalets charmiga pixel-estetik. Det ärmer professionellt nu, men kanske lite mindre personligt.
Ett mästerverk som bekräftar seriens potential
Trots dessa mindre invändningar är The Rise of the Golden Idol inget annat än fantastiskt. Det här ärhur man gör en uppföljare – genom att behålla allt som gjorde originalet speciellt samtidigt somman vågar experimentera och förbättra.
Efter ungefär 12 timmar av klurande och ”aha!”-ögonblick kan jag konstatera att Color Gray Gameshar gjort det igen. De har skapat ett detektivspel som verkligen låter spelaren känna sig som engenial utredare, utan handledning eller konstgjorda ledtrådar.
Om du spelade originalspelet kommer du att älska det här. Om du inte gjorde det – börja med TheCase of the Golden Idol först, sedan ruschar du direkt hit. Det här är sannolik en av årets bästa pusselspel och en värdig fortsättning på vad som kan bli en av de bästa detektivserierna någonsin.
Och det bästa av allt? Color Gray Games har redan utlovat fyra DLC-utökningar under 2025.Jag kan knappt vänta på att få klura mer.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
