OBLIVION REMASTERED är det vackraste nostalgitåget någonsin.
The Elder Scrolls 4: Oblivion från 2006 var en enorm spelupplevelse som formade en helgeneration rollspelare. Nu när Virtuos och Bethesda tagit sig an att återskapa klassikern medUnreal Engine 5, blir resultatet både bedövande vackert och frustrerande bekant. Det här ärdefinitivt det bästa sättet att spela Oblivion idag – när det faktiskt fungerar som det ska.
När jag kliver ut ur fängelsehålorna i början av Oblivion Remastered och får syn på Cyrodiilsgrönskande landskap för första gången på nästan tjugo år, tvingas jag faktiskt stanna upp. Det härär inte bara en grafisk uppdatering – det är en fullständig visuell återfödelse. Unreal Engine 5:sljussystem förvandlar varje stråle solljus som filtreras genom trädkronorna till något magiskt, medande omarbetade karaktärsmodellerna äntligen får NPCs att se ut som riktiga människor istället förkonstiga vaxdockor.
Cyrodiils fantasyvärld har aldrig sett mer levande ut. De djungellika skogarna kring Leyawiin doftarnästan av fuktighet, medan snötäckta bergen runt Bruma får mig att rysa av kyla. Särskiltimponerande är hur utvecklarna lyckats bevara originalets unika charm – det här känns fortfarandesom det där Oblivion, bara genom en modern lins som gör allt tjusigare än jag någonsin minns det.
Äntligen kan man springa
Det kanske låter pinsamt, men en av de största förbättringarna i Oblivion Remastered är att manfaktiskt kan springa. I originalet från 2006 var det bara jogging som gällde, vilket gjorde långa resorgenom Cyrodiil till en ren tortyr. Nu kan jag äntligen spurta från Imperial City till Skingrad utan attsomna vid kontrollen.
Stridsystemet har också fått en välbehövlig uppdatering. Vapnen känns tyngre och mer påtagligatack vare förbättrade animationer och ljudeffekter. När mitt järnsvärd träffar en skeletkrigaresrustning, ekar metallklangen på ett sätt som verkligen får slag att kännas. Magisystem har också blivit mer spektakulärt – eldbollar exploderar nu i färgsprakande fyrverkerier som får mig att viljakasta trollformler bara för syns skull.
Mest imponerad blir jag dock av det omarbetade levelingsystemet. Istället för originalets knepigaMajor Skills-mekanism får jag nu 12 ”Virtue Points” att fördela på attribut varje gång jag kliver uppen level. Det är betydligt mer likt Skyrim, vilket gör progression både mer lättfattligt och merbelönande.
Unreal Engine-mardrömmen
Tyvärr följer några riktigt besvärliga problem med i bagaget. Oblivion Remastered lider av sammaklassiska Unreal Engine 5-problem som plågar så många moderna spel: stutter ochprestandaproblem som kan förstöra spelupplevelsen totalt. Även på min högspecade rigg händerdet att framerate:et dyker ner i sugrör när jag rör mig mellan olika områden, eller när nya effekterladdas in för första gången.
Hardware Lumen, spelets form av ray tracing, äter prestanda som en galning utan att geproportionerligt bättre visuella resultat. Jag var tvungen att växla till Software Lumen för att fånågot som liknar stabil prestanda, vilket är både irriterande och onödigt när man betalar för enremaster 2025.
Det värsta är att spelet verkar ha ärvt inte bara originalets charm, utan också alla dess buggigaskämt. NPCs fastnar fortfarande i väggar, quests kan bli omöjliga att slutföra på grund av glitcharsom funnits sedan 2006, och fysiken freakade ut precis lika ofta som för tjugo år sedan. Det härkänns mindre charmigt när man betalar 600 kronor för en ”remastered” upplevelse.
Nostalgi vs verklighet
Här stöter vi på kärnproblemet med Oblivion Remastered: hur mycket av min begeistring beror pånostalgi, och hur mycket på faktisk kvalitet? Det är omöjligt att säga säkert. Soundtracket av JeremySoule låter fortfarande magiskt, Patrick Stewarts röstskådespeleri som Emperor Uriel Septim ger mig fortfarande gåshud, och känslan av att utforska Cyrodiils hemliga grottor och ruiner är likaberoendeframkallande som alltid.
Men sanningen är att spelet känns daterat på sätt som ingen grafisk uppdatering kan fixa.Questdesignen är enformig (hur många ”rensa ut den här grottan”-uppdrag kan en människaklara?), dialogen växlar mellan charmigt klumpig och rent påträngande, och världen känns iblandmer som en theme park än en levande plats.
Det märks tydligast när jag jämför med moderna RPGs. Där The Witcher 3 eller Baldur’s Gate 3erbjuder meningsfulla val och komplexa berättelser, presenterar Oblivion oftast binära ”bra vs ond”-beslut som känns förenklande. Levelskalningen, som var ett stort problem redan 2006, gör attfiender blir starkare i samma takt som jag utvecklas, vilket skapar den konstiga situationen attvargen jag möter vid level 30 på något sätt är dödligare än drakar jag bekämpade vid level 10.
Trots allt värt det
Efter 40 timmar av äventyr genom den remastered versionen av Cyrodiil når jag ändå slutsatsen attOblivion Remastered är värt sin tid – åtminstone för dem som har koppling till originalet. Det här ärden definitivt snyggaste och mest välljudande versionen av ett spel som formade hela RPG-genren.
För nya spelare blir det svårare att rekommendera. Trots alla visuella förbättringar känns kärnspeletfortfarande som det nitten år gamla spel det är, med alla de begränsningar det innebär. Men föross som satt klistrade vid Xbox 360 under timmarna när det begav sig, erbjuder OblivionRemastered något ovärderligt: chansen att återuppleva ungdomens magi genom modernaglasögon.
När prestandaproblemen så småningom fixas (och de kommer fixas – det här är ju trots allt ettBethesda-spel), kommer Oblivion Remastered att stå som ett imponerande monument över en avde mest inflytelserika RPGs någonsin. Till dess får vi nöja oss med vackra screenshots och hoppasatt nästa patch gör underverk för framerate:et.
Fast en sak kan vi väl säga tyst om: att jag fortfarande fastnar på samma pussel som för tjugo årsedan och måste titta på guides. Vissa saker förändras aldrig.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
