När The Division 2 släpptes 2019 var det en uppföljare som lovade att rätta till föregångarensmisstag. Sex år senare, i 2025, står spelet fortfarande starkt – faktiskt starkare än någonsin. Medanmånga ”games as a service”-titlar från samma era har försvunnit eller tappat sina spelare helt,fortsätter The Division 2 att leverera regelbundet innehåll och uppdateringar. År 7 är på väg meddet kommande ”Battle for Brooklyn” DLC:t, och spelantalet håller sig stadigt runt 4 000-5 000 aktivaspelare dagligen.
Här är vår ursprungliga recension från mars 2019:
”I den meditativa looter-shootern The Division 2 är det lika kul att utforska postapokalypsen solosom med vänner.
Ett av problemen med dagens ”games as a service”-spel är att de ofta är urtrista om man körensam. Både Bungie och Bioware har misslyckats med att skapa meningsfulla upplevelser även försolospelaren, en fälla jag var rädd att Massive Entertainments uppföljare också skulle kliva i.Glädjande nog engagerar dock The Division 2 även när man kör själv.
New York var bara början. Nu har det dödliga pengaviruset hittat till självaste huvudstaden.Washington, D.C. är i The Division 2 är vädermässigt raka motsatsen till det snöiga Manhattan frånoriginalet. I den soliga metropolen har grönskande växter letat sig upp genom asfalten och skogensdjur springer omkring lite varstans på gatorna. Det varmare klimatet gör att jag snabbt fattar tyckeför D.C, som är stort, snyggt och fullkomligt smockfullt med pluppar att samla – och bad guys attskjuta.
Det är inte bara miljön som är mer inbjudande än senast, spelet känns överlag bättre änföregångaren. Styrningen är tajtare och framför allt är fienderna inte längre de skott-absorberandeblöjor de var i New York. Eldstriderna, både mot vanligt slödder och Elite-bossar, blir aldrigplågsamt långdragna utan pågår precis lagom länge. Såvida man inte ger sig på motståndare medför hög level jämfört med ens egen, då blir det mest bara drygt. Drygt är även rätt ord för de pilligasystem som lever kvar i ettans bökiga menyer. Tack vare all loot som jag ideligen plockar på migunder uppdrag såväl som i den öppna världen, blir min ryggsäck snabbt full av orangeautropstecken där nya föremål ständigt kräver min uppmärksamhet. Det oupphörliga hamstrandetav handskar, knäskydd, vapen och annat krimskrams är något man hela tiden måste hålla koll på,innan ditt inventory blir fullt och man behöver bryta ner lootet till craftingmaterial. Eller sälja förstålar, som man sedan spenderar på fler handskar, knäskydd, vapen och belöningar. Ekorrhjulet ärett faktum.
De flesta föremål kan också modifieras i ännu en undermeny, och det känns stundvis som förmycket jobb kontra belöningen, särskilt då din utrustning ändå kommer bytas ut mot bättre grejerinom max en timme. Visserligen är det ett rätt mysigt tidsfördriv att granska och testa allt jagplockat på mig, särskilt solo, men samtidigt: med tanke på hur mycket tid som går åt till att hålla påi menyerna, borde de inte vara såhär krångliga.
Frestande sidospår
Likt menyerna är storyn i spelet inte heller någon höjdare. Det är ärligt talat rätt svårt att hålla kollpå handlingen, eftersom jag hela tiden blir distraherad av alla sidospår. Vart jag än går lockar nyaikoner som vill bli omhändertagna. Låt säga att jag ska till ett huvuduppdrag som ligger ett parkilometer bort. På vägen dit rensar jag troligen ett par fiendenästen, tar över en signalmast ochstövlar in i någon spännande gränd för att leta loot. På grund av (eller tack vare?) allt detta är mandistraherad eller rentav helt ointresserad av att nå fram till den ursprungliga destinationen. Allt somdyker upp på vägen kittlar ständigt ens nyfikenhet och gör det lika svårt att hålla rätt kurs som enöverförfriskad småbarnspappa på väg hem från ett sällsynt krogbesök.
Det kanske låter som ett spretigt och ofokuserat sätt att spela, men alla händelserika utflykter ärtvärtom det allra bästa med The Division 2. Det är avkopplande, rentav meditativt, att låtaspontaniteten styra mina steg, utrota fiender som korsar min väg och samla loot i den eviga jaktenpå bättre prylar. Det spelar ingen roll att jag egentligen gör samma sak gång på gång, spelet harnämligen en märklig förmåga att hela tiden kännas fräscht i all sin tradighet. Detta är ett likabehagligt tidsslukeri som Stardew Valley, fast med explosioner och pangpang istället för mjölkningav kor.
The Division 2 må vara som roligast i sällskap med andra, inte minst uppdragen som blir betydligttrevligare i co-op. Det är alltid lika tillfredsställande när man tillsammans stöter på en fiendepatrulloch taktiken man kommit överens om går i lås. Däremot tycket jag att det blir en mer kontemplativupplevelse de gånger jag väljer att utforska staden helt själv och kan rota rund i ryggsäcken i lugnoch ro. En looter-shooter som jag lika gärna spelar ensam som ihop med andra? Sådana växer intepå träd – men tydligen på träden längs Washington, D.C:s gator.”
2025-perspektiv: En spelupplevelse som mognat som finvin
Sex år senare måste jag erkänna att vår ursprungliga recension bara skrapade på ytan av vad TheDivision 2 skulle bli. Spelet har genomgått en remarkabel utveckling som få andra ”games as aservice”-titlar kan matcha. Medan många andra looter-shooters från samma era antingen har lagtsner eller kämpar med sjunkande spelarantal, fortsätter The Division 2 att blomstra.
Den största förändringen är hur Ubisoft har lyssnat på communityn. Det ”ekorrhjul” av loot-hantering som vi klagade på 2019 har systematiskt förbättrats genom år av uppdateringar.Recalibration-systemet har omarbetats helt, targeted loot-farming har införts, och inventory-hanteringen är nu betydligt mer streamlinjad. Project Resolve-uppdateringen 2024 var envändpunkt som äntligen gjorde systemet användarvänligt utan att förstöra den grundläggandelooter-känslan.
Vad som imponerar mest är spelets långsiktiga vision. Medan andra utvecklare övergav sina spelefter några års innehållsuppdateringar, har Massive Entertainment fortsatt att investera i TheDivision 2:s framtid. År 7 som startade 2025 med ”Battle for Brooklyn” DLC visar att speletfortfarande har ett livskraftigt roadmap framför sig.
Jämfört med föregångaren har The Division 2 också åldrats bättre. Där The Division 1 känns dateratmed sina cirka 2 000 aktiva spelare, fortsätter tvåan att kännas modern och relevant. Atmosfären idet snöiga New York var visserligen unik, men Washington D.C:s mer färgstarka och varierade miljöhar visat sig ha större långsiktig hållbarhet.
Det som verkligen utmärker The Division 2 i retroaktivt ljus är dess förmåga att vara bådenybörjarvänlig och djup för veteraner. Beslutet att göra endgame-innehållet tillgängligt för allaspelare utan att kräva Warlords of New York-expansionen var genialt – det skapade en större, merenhetlig spelarbas.
Slutsats 2025: En mästerklass i långsiktig speldesign
The Division 2 står som ett lysande exempel på hur man gör ”games as a service” rätt. Där andraspel brände ut sig själva med för aggressiva monetiseringsstrategier och överambitiösa löften, harMassive Entertainment byggt något hållbart och genuint roligt. Det är ett spel som har mognat somfinvin – bättre nu än när det släpptes, med en framtid som fortfarande ser ljus ut.
För den som inte spelat på ett tag är det definitivt värt att komma tillbaka. För den som aldrigprovat finns det sällan en bättre tidpunkt att hoppa in i Washington D.C:s grönskande ruin.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
