Det känns märkligt att säga det här om ett överlevnadsspel, men The Alters gjorde miggenuint ledsen. Inte för att det är dåligt – tvärtom. 11 bit studios senaste verk är deras hittillsbästa spel, men det konfronterar dig med existentiella frågor som sitter kvar långt efter attdu stängt av datorn.
När jag första gången såg trailrar för The Alters tänkte jag att det såg ut som ännu ettsurvival-spel med en sci-fi-twist. Jag hade fel. Det här är något helt annat – en djuptpersonlig berättelse om ånger, identitet och de val som formar oss, inbäddad i ett briljantöverlevnadsspel som aldrig låter dig glömma att det mänskliga elementet är det viktigaste.
Jan Dolski kraschar på en fientlig planet där solen snart kommer stiga och döda allt i sin väg. Han ärensam, skadad och har bara några dagar på sig att komma härifrån levande. Hans enda hopp? Attskapa alternativa versioner av sig själv med hjälp av det mystiska ämnet Rapidium. Varje ”Alter”formas av ett avgörande val från Jans förflutna – vad skulle hänt om han stått upp mot sinvåldsamma far? Om han aldrig lämnat hemstaden? Om han gift sig med sin stora kärlek?
Existentiell terror i rymden
Det som gör The Alters så fascinerande är hur det lyckas göra en överlevnadsimulator till någotdjupt intimt. Du spelar inte bara som Jan – du spelar som flera versioner av Jan, var och en medunika färdigheter, personligheter och känslomässiga behov. Jan Tekniker är bitter och rebellisk efteratt ha konfronterat sin far. Jan Forskare är introspektiv och försiktig. Jan Gruvarbetare ärhandlingskraftig men impulsiv. Alla är de samma person, men ändå helt olika.
Den verkliga genialiteten ligger i hur spelet tvingar dig att hantera relationerna mellan dessaversioner av dig själv. Det räcker inte att bara sätta dem att jobba i gruvan eller laboratoriet – de haråsikter, känslor och begär som måste tillgodoses. Om du behandlar Jan Botanist dåligt kanske hanvägrar arbeta. Om du fattar beslut som går emot Jan Guards moraliska kompass kan han bli upprorisk. Plötsligt sitter du och spelar ölpong med dig själv för att förbättra stämningen, och detkänns helt naturligt.
Spelmekaniken fungerar som en väloljad maskin. Din bas är en massiv hjulformad struktur som dumåste köra runt planeten för att hålla dig undan solens dödliga strålar. Du bygger moduler, sätterupp gruvdrift, forskar fram nya teknologier och utforskar den vackert ödsliga planetytan på jaktefter resurser. Det påminner om Frostpunks resurshantering kombinerat med This War of Minesintima karaktärsfokus, men känns ändå helt unikt.
Moraliska dilemman utan rätt svar
Vad som verkligen imponerar är hur spelet hanterar sina moraliska val. Det finns inga tydligt rättaeller fel beslut här – bara konsekvenser du måste leva med. När en av dina Alters har ettnervsammanbrott över sin artificiella existens, finns det ingen enkel lösning. När du tvingas väljamellan att rädda en Alter eller missionskritisk utrustning, finns det inget uppenbart rätt svar.
Spelet är strukturerat i akter som tvingar dig att flytta basen till nya områden, vilket håller tempotuppe och introducerar nya utmaningar. Magnetiska stormar gör vissa rum oanvändbara. Anomalierpå planetytan kan döda dig ögonblickligen om du inte är försiktig. Tiden är alltid din fiende – detfinns bara så många timmar på dagen, och Jan behöver sova som vilken vanlig människa som helst.
Den svenska lokaliseringen hade kunnat vara bättre – vissa dialoger känns lite stela och översatta.Grafiken är inte AAA-kvalitet, men konstdesignen och atmosfären kompenserar mer än väl. Specielltplanetens olika biom är vackra på ett dystert sätt – lavafloder, blåtonade dalar ochkristallformationer som ser ut som något från en dröm.
Små buggar, stora känslor
Tekniskt sett är spelet mestadels stabilt, även om jag stötte på några mindre buggar – framför alltUI-problem och en frustrande situation i andra akten där en nyckelmekanik vägrade fungera. Ingetsom förstörde upplevelsen, men tillräckligt för att dra ner helhetsintrycket något.
Det som gör The Alters extraordinärt är hur det lyckas vara både ett kompetent survival-spel och endjupt rörande berättelse om mänsklig natur. Varje gång du skapar en ny Alter tvingas dukonfrontera frågan: vad hade du blivit om du gjort andra val? Spelet ger inga lätta svar, bara merkomplexa frågor att brottas med.
Alex Jordans röstarbete som Jan (och alla hans varianter) förtjänar särskilt beröm. Att framställa såmånga distinkta personligheter som alla tekniskt sett är samma karaktär är ingen lätt uppgift, menhan lyckas få varje Alter att kännas som en egen individ.
Efter 25 timmar och ett avslut som lämnade mig sittande och stirrande på skärmen i tio minuter,kan jag säga att The Alters är årets mest överraskande spel. Det är inte perfekt – survival-mekanikenkan bli repetitiv och vissa tekniska problem drar ner upplevelsen. Men när det fungerar som bästerbjuder det något jag aldrig upplevt förut: en genuint filosofisk reflektion över identitet och val,förpackad i ett välgjort spel som respekterar din tid och intelligens.
Om du bara spelar ett överlevnadsspel i år, låt det vara det här. Fast förbered dig på att få dinaexistentiella grunder skakade.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
