En gnistrande pokerupplevelse som tyvärr blir överskuggad av girigt mikrotransaktionsjakt och påträngande reklam.
När jag för första gången öppnar Texas Hold’em Poker: Pokerist från KamaGames, blir jag positivt överraskad. Den polerade 3D-grafiken och det rena gränssnittet andas kvalitet, och det dröjer inte länge innan jag sitter med en riktig pokerkänsla framför skärmen. Men ungefär samtidigt som jag börjar uppskatta spelmekaniken, dyker det första av många problem upp: en irriterande popup som vill sälja mig marker för 79 kronor. Välkommen till free-to-play-helvetet år 2025.
Låt mig först vara tydlig med vad som faktiskt fungerar bra i Pokerist. Själva pokerspelandet är faktiskt riktigt välgjort. Animationerna flyter på smidigt, kortfördelningen känns trovärdig (även om vissa spelare på nätet hävdar motsatsen), och känslan av att sitta vid ett riktigt pokerbord förmedlas bra. De olika spelvarianterna – från klassisk Texas Hold’em till Omaha – erbjuder tillräckligt med variation för att hålla en pokernörd som mig intresserad.
Gränssnittet är intuitivt och lättnavigerat, även om det ibland känns lite rörigt med alla event, turneringar och specialerbjudanden som konstant blinkar och ropar på uppmärksamhet. Det går att anpassa svårighetsgraden genom att välja olika bordsnivåer, från nybörjarvänliga låginstatser till mer avancerade bord där proffsen hänger.
Chips, chips överallt
Problemet med Pokerist är inte pokern i sig, utan allt runtomkring. Spelet överöser dig med virtuella marker från dag ett – dagliga bonusar, uppgifter som ”placera en insats” (wow, vilken utmaning), kortpaket och diverse andra belöningar. Paradoxalt nog gör denna generositet med falska pengar att hela spelupplevelsen känns, ja, falsk.
Som en recensent på PC Gamer träffande påpekade: när du har miljontals marker blir varje insats meningslös. Varför skulle jag känna spänning över att satsa 50 000 marker när jag har 2 miljarder på kontot? Det finns ingen risk, ingen verklig konsekvens, och därmed försvinner den där härliga adrenalinkicken som gör poker så beroendeframkallande.
Men det är ju klart, det här är det smarta draget från KamaGames sida. De överöser dig med virtuella rikedomar för att sedan, när du väl börjat tröttna på det meningslösa spelandet, erbjuda dig ”riktiga” utmaningar i form av speciella turneringar och events – där du förstås behöver köpa extra marker för riktiga pengar.
Reklam, reklam, mer reklam
Om den konstanta påtryckningen att spendera pengar inte vore nog, bombarderar Pokerist dig även med reklam. Och jag menar verkligen bombarderar. Reklam när du lämnar ett bord, reklam när du byter speltyp, reklam för allt mellan himmel och jord. Enligt många långvariga spelare har detta blivit betydligt värre de senaste åren.
Att behöva titta på 30 sekunders reklam för någon skum mobilapp var gång jag vill byta bord förstör spelflödet totalt. Det är som att försöka läsa en bok där någon avbryter dig med reklamfilmer efter varje kapitel. Visst, jag förstår att ett gratisspel behöver intäkter, men det här känns som att utvecklarna är så desperata efter reklampengar att de skiter fullständigt i användarupplevelsen.
Pay-to-win i fårens kläder
KamaGames försäkrar oss om att deras Random Number Generator är certifierad och att alla spelare har samma vinstchanser oavsett hur mycket riktiga pengar de spenderat. Det låter bra på papperet, men känslan av att betalande spelare ändå gynnas på olika sätt kvarstår.
Visst, köpta marker ger dig inte bättre kort, men de ger dig tillgång till högre insatser, längre spelningar och speciella turneringar. För en kompetitiv spelare blir det snabbt tydligt vilka som har dallrat upp riktiga pengar och vilka som fortfarande kör på gratismarkerna.
Dessutom finns det gott om rapporter från spelare som menar att spelet känns ”riggat” på olika sätt – suspekta kort som dyker upp i kritiska ögonblick, misstänkt botaktivitet, och liknande. Även om jag inte kan bevisa något sådant, känns det inte helt osannolikt att ett spel som är så fokuserat på att mjölka mikrotransaktioner skulle ha vissa ”justeringar” för att maximera intäkterna.
Sociala funktioner som faktiskt fungerar
En av de få ljuspunkterna utöver själva pokerspelandet är de sociala funktionerna. Chatten vid borden fungerar förvånansvärt bra, och det går att bygga upp vänskaper och rivaliteter med andra spelare. Möjligheten att skicka virtuella gåvor (mot betalning, såklart) och de olika avatar-anpassningarna ger en viss känsla av personlighet åt upplevelsen.
De olika turnerings- och eventformaten är också välgenomtänkta, även om de oftast leder tillbaka till samma sak: försök att få dig att spendera pengar.
En missad möjlighet
I slutändan är Texas Hold’em Poker: Pokerist en frustrerande upplevelse eftersom potentialen finns där. Tekniskt sett är det en bra pokerapp med snygg grafik och smidig spelmekanik. Men free-to-play-modellen är så aggressiv och påträngande att den totalt förstör upplevelsen för alla som bara vill spela poker.
Om KamaGames hade nöjt sig med lite mer diskreta mikrotransaktioner och betydligt färre reklamavbrott, kunde det här ha varit en riktig pärla. Istället blir det en påminnelse om allt som är fel med modern mobilspelsutveckling: bra grundidéer som drunknar i girighet.
För den som verkligen, verkligen vill spela poker på mobilen kan Pokerist fungera, men förbered dig på en konstant kamp mot spelets egna försök att få dig att öppna plånboken. Alternativt kan du alltid köra PokerStars eller något annat mer seriöst alternativ istället.
Fast det där om att jag inte kunde sluta vinna trots att jag aktivt försökte förlora… det kanske säger något om spelets ”Random Number Generator”?
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
