Hazelight har gjort det igen. Efter det fantastiska It Takes Two kommer Split Fiction som enännu mer vansinnig kärleksförklaring till split screen-spelande och kreativitet.
När Josef Fares stod på Game Awards-scenen i slutet av förra året och visade upp SplitFiction, visste jag att vi var på väg mot något storslaget. Efter att ha kört igenom hela spelettillsammans med min spelpartner kan jag slå fast: Hazelight har inte bara levererat ännu ettlysande co-op-äventyr, utan de har också skapat årets roligaste spelupplevelse.
Det dröjer inte många minuter innan Split Fiction visar upp sitt verkliga kort. Mio och Zoe, tvåförfattare med helt olika stilar (sci-fi respektive fantasy), blir fångade i sina egna berättelser när deblir lurade av den skrupellöse förläggaren Rader och hans kreativitetsstjälande maskin. Det sombörjar som ett tvivelaktigt erbjudande om publicering förvandlas snabbt till en bisarr flykt genomvärldar som endast fantasin kan skapa.
Kreativ galenskap på hög nivå
Variationen i Split Fiction är helt enkelt magisk. Ett ögonblick rider du på ryggarna av drakar genombrinnande fantasilandskap, nästa sekund kör du motorcykel i neonupplysta cyberpunk-världar.Spelet kastar konstant nya gameplay-mekaniker på dig – du förvandlas till grisar (som senare blirkorvar på en grill), slåss som cyberninjor med lasersvärd, tävlar i dansbattle mot en apkung och flyrfrån en sol som håller på att explodera.
Det som imponerar mest är hur genomtänkt varje ny mekanism känns. Där många spel skulle nöjasig med att bara visa upp coola grejer, lyckas Hazelight göra varje sekvens till en perfekt balanseradutmaning som kräver verkligt samarbete mellan spelarna. När jag styr en hoverboard samtidigt sommin spelpartner löser captcha-pussel för att förhindra självförstörelse på vår flyktbil, förstår jag attdetta är något alldeles speciellt.
Designen är otroligt genomtänkt även ur svårighetssynpunkt. Spelet är utmanande nog att bådeerfarna gamers och nybörjare känner sig stimulerade, men respawnsystemet är så förlåtande attäven de mest klumpiga spelarna (som jag själv) kan ta sig vidare utan större frustration.Kontrollerna är enkla att förstå men djupa nog för att tillåta verklig finlir i samarbetet.
Två världar, oändliga möjligheter
Den smarta uppdelningen mellan Mios sci-fi-fantasier och Zoes fantasyvärld skapar en naturligvariation som aldrig känns påklistrad. Sci-fi-levelarna bjuder på högtempo-action med jetpacks,rymdstationer och robotar, medan fantasysidorna erbjuder mer utforskande äventyr med troll,drakar och magiska varelse. Båda stilarna kompletterar varandra perfekt och skapar en helhet somkänns både sammanhållen och ständigt överraskande.
Grafiskt är Split Fiction en fest för ögonen. Unreal Engine 5 gör sitt jobb väl, och världarnasdetaljrikedom är imponerande. Från de dimmiga fantasiskogarna till de blinkande neonljusen iframtidsstäderna – varje miljö känns handplockad och genomarbetad. Ljuddesignen förstärkerupplevelsen ytterligare, med en soundtrack som smidigt växlar mellan episka orkesterarrangemangoch pumpande elektroniska beats.
Berättarkonst och karaktär
Även om storyn inte når Pixar-nivåer av känslomässig djup, levererar den definitivt där det räknas.Mio och Zoe börjar som totala främlingar – Mio cynisk och misstänksam, Zoe optimistisk och naiv -men deras vänskapsutveckling känns äkta och välförtjänt. Röstskådespeleriet är genomgående bra,även om de svenska undertexterna ibland känns lite stela.
Rader som antagonist är admitterat ganska endimensionell – tänk Elon Musk fast ännu merirriterande – men han fungerar bra som den katalysator som driver handlingen framåt. Det äregentligen inte han som är den riktiga motståndaren, utan snarare det system av kreativ stöld hanrepresenterar. I en tid när AI hotar att ersätta konstnärer känns temat mer relevant än någonsin.
Split screen-mästerskap
Som med alla Hazelight-spel är Friend’s Pass-funktionen tillbaka, vilket innebär att bara en av erbehöver äga spelet för att spela tillsammans. Crossplay fungerar smidigt mellan alla plattformar,och det lokala split screen-läget är fortfarande den ultimata upplevelsen. Det är något magiskt medatt sitta bredvid sin spelpartner och tillsammans lösa knepiga problem eller bara utbrista i skrattöver spelets senaste galna påhitt.
Spelet är designat från grunden för två spelare, och det märks i varje detalj. Puzzles kräver konstantkommunikation, boss-strider bygger på perfekt timing mellan spelarna, och även de enklasteplattformssekvenserna blir roligare när man måste koordinera sina hopp och rörelser.
Side Stories och dolda skatter
En av spelets mest charmiga aspekter är ”Side Stories” – korta utflykter in i Mio och Zoes gamla,ofärdiga idéer från deras ungdom. Dessa segment är ofta mer experimentella än huvudspelet ochger en fascinerande inblick i karaktärernas kreativa process. De fungerar också som perfektaandrum från huvudhandlingens intensitet.
Det enda som haltar
Om jag ska hitta något att klaga på är det att spelet ibland blir offer för sin egen ambition. Vissasekvenser – särskilt de som refererar till klassiska spel som Tony Hawk eller Metroid – kan kännas liteför hektiska för sina egna bästa. Den konstanta strömmen av nya mekaniker betyder också att manknappt hinner bekanta sig med en förmåga innan nästa redan introduceras.
Dessutom saknar spelet den emotionella punch som It Takes Two hade i sina bästa stunder. SplitFiction är utan tvekan roligare och mer kreativt, men det når inte riktigt samma känslomässigahöjder som sin föregångare.
Slutsats
Split Fiction är Hazelights mest ambitiösa projekt hittills, och de lyckas nästan helt med den enormautmaningen. Det är ett spel som konstant överraskar, ständigt underhåller och faktiskt förbättrar din relation till din spelpartner. Efter 15 timmar av galen co-op-action känner jag mig både uttröttadoch sugen på mer.
Detta är inte bara årets bästa co-op-spel – det är bevis på att split screen-spelande fortfarande haren viktig plats i dagens gaming-landskap. Hazelight fortsätter att vara odiskutabla mästare på attskapa spel som bara fungerar tillsammans med någon annan.
Kanske inte kommer Split Fiction att vinna lika många priser som It Takes Two, men det kommerdefinitivt att vara många människors favoritspel 2025. Och det räcker gott för mig.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
