Bloober Team lyckas med det omöjliga: att återskapa mästerverket utan att förstöra det.
Silent Hill 2 från 2001 är kanske survival horror-genrens största mästerverk. När det så nublir dags att remakea klassikern 23 år senare, kan inte annat än skepticism infinna sig. Menpolackerna på Bloober Team, tidigare kända för sina egna skräckspel som Layers of Fear ochThe Medium, har gjort det omöjliga: de har tagit ett av spelindustrins mest älskadeskräckspel och förbättrat det på nästan alla plan utan att förlora ett uns av den kusligamagin.
Det tar inte många minuter innan jag slår fast att denna remake av Silent Hill 2 är precis vad sombehövdes för att föra fram James Sunderlands mardrömsresa till en ny generation. Och mitt gamla,cyniska gaminghjärta klappar plötsligt snabbare när jag återvänder till den dimmhöljda staden efteralla dessa år.
James får ett brev från sin döda fru Mary, som meddelar att hon väntar på honom i Silent Hill. Detlåter förstås tokigt, men James beger sig ändå dit, och vad han finner i den dimma-inbäddadespökstaden är långt mer störande än ett brev från de döda. Här finns vidriga monster som skulle fåPyramid Head att rodna, pussel som kräver både hjärna och tålamod, och en berättelse somsmyger sig djupt in i ditt undermedvetna och gör dig illa till mods.
Visuell perfektion med Unreal Engine 5
Det första som slår en är hur fantastiskt vackert spelet är. Bloober Team har använt Unreal Engine 5för att återskapa Silent Hill från grunden, och resultatet är ingenting annat än bedövande. Raytracing används för reflektioner och global illumination, medan Lumen skapar otroligt realistiskbelysning som får varje skugga att kännas hotfull. Dimman – stadens kanske mest ikoniskaegenskap – rullar genom gatorna på ett sätt som får det att kännas levande. Den kanske inte är lika tät som i originalet (vilket är synd), men den är fortfarande tillräckligt kuslig för att få mig att tittaöver axeln.
Miljöerna har utökats rejält jämfört med originalet. Byggnader som tidigare bara var fasader går nuatt utforska, och nya områden har lagts till utan att kännas påklistrade. Brookhaven Hospital kännsstörre och mer klaustrofobisk än någonsin, medan de ikoniska lägenheterna nu har fler rum att rotaomkring i. Allt detta medan den ursprungliga layouten och känslan bevarats.
Tekniskt sett är spelet en kraftpaket som kräver rejäl hårdvara för att glänsa. På PC med ett RTX4090-kort får man runt 90 fps i 1440p med Epic-inställningar och ray tracing påslaget, medan PS5-versionen kämpar lite med bildrutefrekvensen. Det är synd att cutscenes är låsta till 30 fps på PC –en märklig designbeslut som sticker ut när resten av spelet flyter så smidigt.
Modern skräck med klassisk själ
Spelmekaniken har moderniserats från grunden. De fasta kameravinklarna från originalet har ersattsav en traditionell over-the-shoulder-vy som påminner om Resident Evil-remakes. James rör sig intelängre som en rostig robot utan känns faktiskt som en människa, även om han fortfarande inte skakallas någon actionhjälte. Striden är fortfarande klumpig och desperat – precis som den ska vara iett Silent Hill-spel.
Vadå? Du förväntade dig smidiga combo-attacker och perfekt sikta? Glöm det. James är en vanligfilur som måste slåss för sitt liv med järnrör och pistoler han knappt kan hantera. Detta är endesignfilosofi som Bloober Team klokt nog har bevarat från originalet. Kampen ska kännas otäckoch obehaglig, inte tillfredställande.
Pusslen – å herregud, så många pussel! Det här är kanske det spel som innehåller flest hjärnknötarper timme som inte uttryckligen marknadsförs som ”ett pusselspel”. En del av dem är renamästerverk av logik och kreativitet, medan andra känns onödigt krångliga. Men när allt kommeromkring bidrar de till den unika Silent Hill-känslan där ingenting är enkelt och allt har en djupare,mer skrämmande mening.
Bra remake, men inte perfekt
Det som imponerar mest med denna remake är hur trogen den är originalet samtidigt som denkänns helt ny. Röstskådespeleriet har förbättrats markant – James låter äntligen som en människamed känslor istället för en robot som läser från manus. Ansiktsanimationerna är subtila ochdrömska, vilket verkligen säljer känslan av att något är fel från första stund.
Men det finns några irritationsmoment. Spelet känns för långt – nästan 17 timmar mot originalets6-8 timmar. En del områden har utökats i onödan, och ibland känns det som padding förpaddingsens skull. Framerate-problem på PS5 stör ibland inlevelsen, speciellt i Performance Mode.Och varför i helvete är cutscenes låsta till 30 fps på PC?
En annan sak som stör mig: mikrotransaktioner. Ja, du läste rätt. I ett single-player skräckspel från2024 kan du köpa ”Ghost Coins” för riktiga pengar för att slippa grinda. Det är inte lika aggressivtsom i många andra spel, men det smakar illa i en sådan här titel.
Skrämmande bra comeback
Trots sina brister är detta den comeback som Silent Hill-serien förtjänar. Bloober Team har lyckatsbevara allt som gjorde originalet till ett mästerverk samtidigt som de uppdaterat det för modernaspelare. Pyramid Head är lika skrämmande som alltid, monstrens psykologiska symbolik träffar likahårt, och berättelsen om skuld och förlust känns lika relevant idag som för 23 år sedan.
För dem som aldrig spelat originalet är detta en perfekt startpunkt. För oss veteraner som minnsnorrskenet från James första vandring genom dimman, erbjuder remaken tillräckligt många nyasmaker för att motivera en ny genomspelning.
Efter att ha tagit mig igenom James mardrömsresa igen kan jag konstatera att Silent Hill 2 remakeär det bästa som hänt skräckgenren på länge. Det är inte perfekt, men det är så förbannat nära attdet spelar ingen roll. Välkommen tillbaka till Silent Hill – här har ingenting förändrats, och allt ärannorlunda.
Silent Hill 2 påminner starkt om originalet, men kloka designval och modern teknik görremaken till den hittills bästa versionen av mästerverket.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
