När Resident Evil 2 remake släpptes i januari 2019, var vi alla imponerade av Capcoms förmåga attförvandla en klassiker till något modernt och skrämmande. I dag, sex år senare, står spelet inte barakvar som en triumf – det har satt standarden för vad en remake kan vara.
Med över 14,5 miljoner sålda exemplar har Resident Evil 2 remake blivit den mest sålda titeln i helaserien. Men det som är ännu mer imponerande är hur väl spelet har åldrats jämfört med sinaefterföljare. Medan RE3 remake kändes som en mindre expansion och RE4 remake, trots sin kvalitet,flyttade serien mer åt action-hållet, behåller RE2 remake det perfekta balansen mellan klassisksurvival horror och modern speldesign.
Den ursprungliga recensionen – vad vi tyckte 2019
Gammalt är nytt och nytt är välkommet när Resident Evil 2 är tillbaka efter 20 år. Du kan aldrig återvända till en plats du minns. Någonting är alltid annorlunda. Träden är inte så gröna som du kommer ihåg dem. Färgen har flagnat. Polygonerna har blivit färre. Eller är det kanske bara du själv som förändrats?
Resident Evil 2 är en remake som försöker fånga samma känsla som det förmedlade 1998, och i stort sett lyckas det. Leon Kennedy har knappt börjat på nya jobbet i Raccoon Citys poliskår innan allt går åt skogen. Folk börjar oförklarligt bita varandra som om de gick på ryska psykosdroger och hela staden står såväl bildligt som bokstavligen i brand. Claire Redfield hade inte kunnat välja en mycket sämre dag att hälsa på brorsan Chris. Nu tvingas de båda överleva så gott det går samtidigt som de försöker komma till botten med vad som faktiskt hänt i Raccoon City – hem åt den renommerade läkemedelsjätten Umbrella.
Korridorer av dårar
Att långsamt gå baklänges i en korridor och först noggrant placera skott i en zombies ansikte för att sedan tappa min cool och börja mata kulor är en jäkligt häftig känsla. Jag vet att varje patron kan vara guld värd i denna labyrint av begränsade tillgångar och knakande golvbrädor, men jag vill inte bli nafsad på av den här ruttnande snubben.
Det är de här relativt långsamma mötena med döden som är mest effektiva i det moderniserade Resident Evil 2. Ett initialt gurglande flås som säger att det är fara i närheten; dags att höja vapnet och skärpa sina sinnen. Ska jag offra åtminstone sex skott och oskadliggöra den vandrande vålnaden en gång för alla, eller är det smartare att sakta ner den och fly?
Polisstationen, kloaksystemet och slutligen Umbrella-laboratoriet är alla platser som ironiskt nog är levande och i ständig förändring, och att hitta rätt och relativt ofarliga vägar är alltid en prioritet.
Alla zombier är inte vanliga odöingar. Tyranten är en oklädsamt lång man inslagen i regnrock och hatt som en ninjaturtle i förklädnad på stadens gator. Han är osårbar där han traskar fram med tunga steg och kan endast tillfälligt försättas i stillestånd med tillräckligt mycket bly. Att höra hans hårda hälar eka genom polisstationen är spöklikt men i närkamp ter sig den tre meter höga Papphammargubben snarare fånig än hotfull.
Jag spenderade flera minuter med att bli förföljd av den tystlåtne herren i ett bibliotek där jag behövde flytta hjulförsedda bokhyllor för att ta mig över en avsats, sådär som folk gör. Leon kunde obehindrat leda den klampande bjässen – på säkert avstånd – runt i rummet, och han hade inte en chans att komma nära. Han blev ett irritationsmoment (eller möjligen en halvmobbad lekkamrat) snarare än en hotfull vålnad. Även den mystiska Ada Wong fick chansen att leda gubben runt ett bord fler varv än jag vill kännas vid. Jag hade välkomnat att han plötsligt drämt sönder inredningen och förstört den enformiga leken, men det var han inte på humör för.
Systematik
Det beräkneliga är skräckens fiende, men en konsekvent spelmekanik är en förutsättning för att spelaren inte ska känna sig alltför lurad. Den första Resident Evil-trilogin hade sina fasta punkter i ett sparsmakat sparsystem och en begränsad inventory och dessa skulle i bästa möjliga mån förhöja skräckkänslan. Med åren har skräckgenren rört sig alltmer mot det cinematiska och hårt styrda berättandet och under sådana förutsättningar har spel friare tyglar att misshandla och vilseleda spelaren. De bästa skräckupplevelserna är minutiöst planerade samtidigt som de ger sken av att vara kaotiska. Resident Evil 7 är ett praktexempel på denna designfilosofi.
Det är ofta mer skrämmande att ha några få kulor i magasinet än att stå helt utan vapen. När Claire eller Leon förbrukat sitt bly, sina granater och sina knivar är flykt det enda rimliga alternativet, och de båda är långt sämre på att springa iväg än många nutida huvudpersoner inom horror. Plötsligt är insatserna borta och det avgörande misstaget kan ha begåtts för flera minuter sedan när man gjorde sig av med rambokniven i en ettrig zombies bröstkorg.
Originalet var ibland en studie i att jonglera system som inte var intuitiva. För att spara spelet var du tvungen att hitta en skrivmaskin och ha tillgång till förbrukningsbara färgband. Att hantera det begränsade inventoryutrymmet innebar ofta en utmaning i sig självt och ofta fick välbehövlig proviant lämnas kvar då det inte fanns plats i väskan.
Remaken försöker underlätta genom att erbjuda automatiskt sparande (så länge du inte spelar på det mer klassiskt skolade ”hardcore mode”). På olika finurliga platser ligger också midjeväskor gömda, vilka uppgraderar förvaringsutrymmet avsevärt. Inledningsvis kommer dessa i precis rätt tid för att motverka alltför tröttamt springande fram och tillbaka till en förvaringskista. Det tar däremot inte lång tid innan man kan kånka omkring en tillräcklig mängd prylar för att den strategiska biten ska försvinna.
Utrymmet upptas så småningom av vapen som blir allt fler och allt större med diverse uppgraderingar, och dessa negerar på sätt och vis effekten av fler fickor. Det påminner om när vissa spel fortfarande hade ett system med extraliv trots att en ”game over” inte direkt betydde något längre. Under stora delar av Resident Evil 2 betyder det begränsade utrymmet egentligen bara att man ibland måste hoppa över enstaka pickups och ta dem senare.
Modernt sävligt
Det första Resident Evil är fullt av välciterade kalkonrepliker levererade av lagom talangfulla skådespelare. RE2 tog bort det värsta av so-bad-it’s-good-känslan men många scener är väldigt löjliga med moderna mått. I remaken har alla sekvenser gjorts om, några saker har plockats bort medan annat tillkommit, men de mest ikoniska scenerna finns här i ny modern förpackning.
Detta innebär delvis att helheten blir mer slätstruken. Mycket av det som förr var skönt ostigt är nu mest genomsnittligt Hollywoodskt. Leon ser ut som en pojkbandsgrabb och låter som att han försöker spela Allan Ballan. Claire ser ut som en instagrammodell och låter som en anime. Därtill förefaller de båda ofta opassande lugna och stonefaceiga med tanke på situationen de faktiskt befinner sig i. Detta när de inte drar one-liners som när Leon kommer in i en nedfrusen del av ett laboratorium och klämmer ur sig ”vem lämnade dörren till frysen öppen?” och jag mest blir irriterad.
Den zombiebitna snuten Marvin Branagh och pragmatiska vetenskapskvinnan Annette Birkin både ser ut och låter mer övertygande än huvudpersonerna och jag hade gärna sett fler sekvenser med direkta interaktioner med andra människor, istället för att de förpassats till rena mellansekvenser.
Trots mina invändningar så finns det helt klart något här. Resident Evil 2 sätter på sätt och vis en guldstandard för moderna remakes, där såväl mekanik som narrativ förhöjts av en ny vision. Det är däremot alltså samtidigt i detta möte mellan gammalt och nytt som flera problem visar sig. Det är en otacksam uppgift att återskapa något älskat och väl ihågkommet från forna dagar, och välkomna nya spelare samtidigt.
Det mest effektiva sättet att uppleva RE2-remaken är i nämnda hardcore mode. Det bibehåller originalets mest ogästvänliga aspekter, men å andra sidan krävs också en ganska hög smärttröskel för desamma. Sjunde spelet i serien kunde ta de bitar som verkligen passade och finslipa dem för att matcha en modern skräckgenre. En remake av en klassiker är tvungen att bibehålla även mindre smickrande delar för att inte gå bort sig helt. Med dessa förutsättningar är Resident Evil 2 en välgjord upplevelse, sina föråldrade och svåranpassade delar till trots.
Perspektiv från 2025 – en tidlös mästare
Att läsa den ursprungliga recensionen idag känns nästan profetisk. Den slutsats vi drog 2019 – attRE2 remake sätter ”en guldstandard för moderna remakes” – har inte bara bestått tidens test, denhar förstärkts.
Spelet vann Golden Joystick Award för Game of the Year och nominerades till Game Award förGame of the Year. Men det är framför allt i jämförelse med de efterföljande remakesen som RE2:sstorhet verkligen lyser igenom.
Varför RE2 remake fortfarande är bäst
RE3 remake, som kom 2020, kände sig hastigt hopslängd och saknade mycket av originaletsinnehåll – områden som klocktornet reducerades till en enkel boss-arena. RE4 remake från 2023,trots att det är tekniskt imponerande, förändrade karaktären på serien genom att luta mer åt actionän klassisk survival horror.
Spelare beskriver konsekvent RE2 remake som ”det skrämmande spelet” i jämförelse med de andraremakesen. Vår ursprungliga observation om Mr. X:s effektivitet som skräckfaktor har bekräftats -han är fortfarande den mest omtalade och fruktade antagonisten i modern Resident Evil.
Vad som gjorde RE2 remake tidlöst
Den ursprungliga recensionen lyfte fram några problem – Leon och Claires Hollywood-aktigaframställning, de förenklade B-scenarierna, och det gradvis försvagade inventory-systemet. Menmed dagens perspektiv framstår dessa som små fläckar på ett annars mästerverk.
Spelgemenskapen är enig: RE2 remake lyckades bevara balansen mellan klassisk survival horror ochmodern tillgänglighet på ett sätt som dess efterföljare inte riktigt matchade. Vår ursprungligaobservation om hardcore mode visade sig också vara spot on – det är fortfarande det sätt mångaföredrar att spela.
Capcoms moderna remake-era
2024 blev första året sedan 2019 utan ett nytt Resident Evil-spel, vilket markerar slutet på en erasom RE2 remake inledde. Med RE9 i utveckling och rykten om Code: Veronica och RE0 remakeskommer framtidens spel att mätas mot den standard som RE2 remake satte.
Som spelrecensent som sett både före och efter, kan jag säga att den ursprungliga recensionensslutsats kvarstår: RE2 remake är fortfarande den bästa moderna remaken Capcom har producerat.Den fångade essensen av survival horror på ett sätt som varken den mer actionfyllda RE4 remakeeller den inkomplett känslande RE3 remake har lyckats matcha.
Sex år senare står Resident Evil 2 remake som bevis på att en välgjord remake inte bara kan hedrasitt original – den kan överträffa det.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
