2019 mötte vi ett överraskande och udda spel som blandade Dark Souls med skjutspel. Idag,sex år senare, står det klart att Remnant: From the Ashes inte bara var före sin tid – det vargrunden för något större.
När Remnant: From the Ashes lanserades 2019 var det lätt att avfärda det som ännu en ”DarkSouls-klon”. Idag vet vi bättre. Efter framgången med uppföljaren Remnant 2, som sålt över 2miljoner exemplar och toppat försäljningslistorna, har det blivit tydligt att originalet var enundervärdering av vad som skulle bli en av de mest innovativa spelfranchiserna inom action-RPG-genren.
Den ursprungliga recensionen från 2019
Remnant: From the Ashes gör något eget och intressant, även om det stapplar betänkligt ibörjan.
Vid första anblick kan Remnant: From the Ashes framstå som något som spottats ut av enspelutvecklingsalgoritm. Till och med titeln låter som om den slumpats fram av någon twitter-bot. Spelet är en looter-shooter i tredjeperson, med Dark Souls-inspirerade bossar och stortfokus på co-op och en dynamisk kampanj. Visuellt hämtar spelet inspiration från science fiction,fantasy, western-filmer, post-apokalyptiska skildringar som Fallout, och skräck. SCP-stiftelsen ären tydlig inspirationskälla, inte minst.
Jag var på förhand ganska tveksam, men blev i slutänden överraskad av hur kul jag hade medRemnant. Det är ett bisarrt spel, och det plockar skamlöst koncept från alla möjliga håll, men detfunkar.
Askfärgat
Till en början verkade min skepticism vara välgrundad. *Remnants *inledning är väldigtunderväldigande. Din egenskapade karaktär spolas iland på en ö utan något annat än ett klent svärd. Tutorial-delen guidar dig igenom några deppiga ruiner, där du får lära dig grunderna inärstrider och hur du undviker attacker, allt medan du attackeras av trävarelser som kallas TheRoot.
Till slut kommer du till Ward 13, vilket är motsvarigheten Firelink Shrine i Dark Souls (ett hub-område, med andra ord). Här får du veta att The Root har tagit över hela planeten, och det endasättet att stoppa dem är att förstöra rötternas hjärta. Behändigt nog finns det där hjärtat i ettnärbeläget torn. Mindre behändigt är att den enda som vet hur man tar sig in i tornet, en mansom kallas The Founder, har försvunnit spårlöst.
Trots att du precis har anlänt till Ward 13, och egentligen inte åstadkommit något mer än att fåigång elektriciteten igen, så utnämns du till den person som är bäst lämpad att leta reda på TheFounder. Du får ett par pistoler och en rätt krystad utystyrsel baserad på den klass du valt, ochsedan skickas du ut för att utforska ruinstaden.
Det är en ganska dassig inledning, och det tar ett tag innan det blir bättre. Remnants post-apokalyps är generisk och trist – som ett trött Gears of War. Det är rostiga ruiner och brunakloaker så långt ögat kan nå. Inte för att du hinner insupa vyerna när The Root är på dig ochretar dig som pollen om våren.
Remnant må se ut som en cover-shooter, med sitt över axeln-perspektiv, men det fungerar mersom Dark Souls. Även de mest grundläggande fienderna slår hårt och skoningslöst, så om du villöverleva så måste du lära dig hur man undviker deras attacker. Räkna inte heller med attfienderna släpper någon ammunition, så för att spara på kulorna behöver du ta tillnärstridsvapnen så ofta som möjligt.
Gradvid kämpar du dig igenom de trista ruinerna, hittar kristaller (som fungerar som *Dark Souls*lägereldar) och slåss mot kreativt designade bossar. Det är helt okej, men ingenting sticker ut.När du vandrar nedför ännu en sprucken gata så uppenbarar sig dock plötsligt ett slott fråntomma intet, och spelet blir plötsligt mycket intressantare.
Stick som ett bi
Istället för gråbruna ruiner befinner du dig nu på Rhom, en ökenplanet som befolkasspjutkastande grottmänniskor. De lever i skuggan av en uråldrig obelisk som sträcker sig upp mot en sol fångad i en evig solförmörkelse. Detta är bara början på en härligt knäppinterdimensionell utflykt. Det är också här spelmekaniken börjar komma till sin rätt.
Till skillnad från ett spel som The Division, som konstant ger dig bättre och bättre vapen, så ärloot i Remnant mer sällsynt, och mer skräddarsytt. Du hittar ett par intressanta föremål perområde, i regel ett smycke som ger dig någon sorts buff. De riktiga skatterna får du dock avbossarna. De släpper kraftfulla föremål som du kan ta med dig till Ward 13 för att skapa nyavapen eller tillbehör.
De här vapnen är lika unika som bossarna de kommer från. Efter att ha besegrat Singe, eneldspottande demon, kunde jag bygga ett automatvapen som skjuter eldkulor och somdessutom kan omvandlas till en ren eldkastare. Under min speltid roade jag mig också med ettvapen som skapar svarta hål, ett radioaktivt strålvapen och en pistol som skjuter svärmar av bin.Några av vapnen har utbytbara tillbehör som låter dig modifiera dina favoritvapen med tillexempel helande krafter eller förmågan att frammana underhuggare som slåss vid din sida.
Det är en spännande och kreativ vapenuppsättning som är betydligt roligare än en stadig strömav likadana automatgevär. Jag såg inte samma variation i utbudet av närstridsvapen ochrustningar, men det är möjligt att jag missat dem på grund av hur Remnants kampanj funkar.
Spelets mest unika inslag är dess dynamiskt genererade kampanj. Miljöerna kan ha lite olikalayout, och grottorna kan hamna på olika ställen. Vissa platser kanske inte dyker upp alls i dinkampanj. Även bossmötena har flera möjliga varianter, och om du fastnar på en kan du slumpafram en ny spelvärld utan att förlora din karaktärs framsteg.
Jag spelade igenom första halvan av Remnant två gånger, och den andra gången ersattes Singemed Ent – ett gigantiskt träd med ett Cthulhu-ansikte. Utöver bossarna finns det massor medstandardfiender, ungefär ett dussin per område, och med några störiga undantag är de flestaroliga att slåss mot.
Det här dynamiska inslaget är ett smart sätt att uppmuntra spelare att engagera sig i varandraskampanjer för att få se mer av spelet. Det här betyder förstås att du behöver spela det fleragånger för att uppleva allt, men för att vara ett Dark Souls-inspirerat spel är Remnantförvånansvärt rappt. Dina första genomspelning lär ta någonstans mellan tolv och tjugo timmar, beroende på hur svårt du tycker att det är. Med en uppgraderad karaktär kan du förmodligenspringa igenom spelet på halva den tiden.
Faller på eget stilgrepp
Remnant är ett bättre spel än det först verkade, men det betyder inte att det inte har sinaproblem. Min största invändning mot spelet är att även om bossarna ser grymma ut, så förlitarde sig på tok för mycket på att översvämma spelaren med dussinfiender. Att skapa bossar somska fungera lika bra för en spelare som för tre i co-op kan inte vara lätt, men det är ändå trist.Effekten blir att man istället för att se fram emot nästa boss, oroar sig över att den inte skaspawna för många fiender på ett störigt sätt.
Även om jag uppskattar att spelet snabbt rör sig bort från de trista ruinerna, så blir det iblandnågot av en estetisk soppa. Olika inslag som inte riktigt tycks höra ihop alls, kombineras hejvilt.Ett av problemen kommer från sättet som Remnant lånar Dark Souls sätt att berätta, medföremålsbeskrivningar och fragmenterade konversationer med npc-karaktärer. Men där DarkSouls värld känns sammanhängande, organisk och genomtänkt, så känns det ofta som omRemnant skjuter lite från höften utan någon vidare plan. Det finns en förklaring till detta iberättelsen, men det avslöjas först alldeles i slutet, och känns som en efterkonstruktion, ochhamnar farligt nära en av de mest tröttsamma narrativa klichéerna.
Det finns några mer specifika problem också. Under min genomspelning kraschade spelet fleragånger, både för mig och min co-op-partner. Det är inte kul när det händer mitt under enbossfight. Dessutom tar det för lång tid att läka sig, med tanke på hur mycket spelet förlitar sigpå fiendemobbar under bossarna. Jag hade också velat kunna se över mina föremål och vapennär jag dör, istället för att behöva titta på mina co-op-kompisar tills de dör eller jag respawnar.
Trots vissa brister så är Remnants märkliga världar, robusta svårighetsgrad och unika vapen ettuppfriskande alternativ till mer jordnära alternativ som The Division. Ubisofts militärshooter måvara det mer balanserade spelet överlag, men *Remnant *är utan tvekan mer intressant. Mednågra finjusteringar kan det nog bli ett av de bästa exemplaren i sin genre med tiden.
Perspektiv från 2025
Att läsa den här recensionen idag känns som att titta på en skatt som bara väntade på attupptäckas. De ”finjusteringar” som nämndes i slutet kom verkligen – men inte bara i patches föroriginalet, utan i form av en uppföljare som tog allt det bästa och förfinade det till perfektion.
Remnant 2 har bevisat att originalet var rätt från början. Uppföljaren, som lanserades 2023,blev en omedelbar succé som toppade försäljningslistorna och slog till och med Diablo 4 på Steam.Med över 2 miljoner sålda exemplar bekräftade den vad många av oss misstänkte redan 2019: attGunfire Games hade hittat något unikt.
Det som verkade som ”stilgrepp” 2019 – den konstiga blandningen av sci-fi, fantasy och western-estetik – har visat sig vara seriens största styrka. Där andra spel i genren fastnade i dystopisk grå-brunt, vågade Remnant vara färgglatt bizarrt. Det var inte slump, det var vision.
Originalets procedurella generation var banbrytande. Medan andra spel erbjöd statiskaupplevelser, gav Remnant oss verkliga anledningar att spela igen. Remnant 2 har tagit dettakoncept och expanderat det till en konst – hela berättelser, bossar och världar förändras mellangenomspelningar. Det som började som en intressant gimmick har blivit genrestandard.
Retrospektivt ser vi att bossarnas ”problem” med att spawna dussinfiender var missförstått.Remnant handlade aldrig om traditionella en-mot-en-bossfighter. Det handlade om att överleva ien värld som konstant hotade att överväldiga dig. Remnant 2 har förfinat denna formel, mengrundiden var redan solid.
Trots uppföljaren är originalet fortfarande värt att spela idag. Många spelare argumenterar föratt vissa vapen och modifikationer i originalet var mer kreativa än i uppföljaren. Det finns en charm idet första spelets rå experimentlust som inte kan replikeras. På Nintendo Switch 2023 fick speletnytt liv och visade att dess kärnmekanik fortfarande håller.
Remnant: From the Ashes var inte bara ett bra spel – det var ett paradigmskifte. Det bevisadeatt ”Dark Souls med vapen” kunde vara mer än en gimmick. Det kunde vara början på något större.
Från perspektivet 2025 ser vi hur det påverkade hela genren och inspirerade en våg av kreativahybrider.
För oss som spelade det 2019 finns det en viss stolthet i att ha upptäckt diamanten i dess råa form.Remnant: From the Ashes är beviset på att ibland är de bästa spelen de som vågar vara annorlunda,även om det tar tid för världen att komma ikapp.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
