När Phoenix Point släpptes i december 2019 var förväntningarna höga – här var Julian Gollopsåterkomst till strategigenren han själv hade skapat. Vi fick ett spel fullt av lovande idéer men ocksåmärkbara brister. Nu, drygt fem år senare och efter Complete Edition-uppdateringen 2022, är detdags att utvärdera om Gollops vision slutligen kom till sin rätt.
Ursprunglig recension från december 2019:
”Phoenix Point kan vara frustrerande och motsträvigt ibland, men också nästan omöjligt att slutaspela.
En krabbliknande styggelse har just utrotat halva min trupp med två granater. Det var mitt egetfel, men det gör inte ilskan som kokar inombords mildare. Hämnden är dock ljuv när minprickskytt blåser armen av den vandrande räkan. Julian Gollop fortsätter att mutera sitt gamlaXcom-koncept på nya och intressanta sätt, med blandat resultat.
I mångt och mycket skulle man kunna se Phoenix Point som en strategispelsversion av StephenKing-filmen The Mist. En mystisk dimma sprider märkliga växter och groteska monster över helajorden. Samtidigt är mänskligheten för upptagen med att bråka med varandra för att möta hoteti samlad trupp.
Spelmässigt lägger sig Phoenix Point mittemellan gamla och nya Xcom. Det är logiskt, då Gollopskapade originalet men nu också inspireras av Firaxis mästerliga uppföljare. Resultatet är etttaktiskt strategispel där du har lite större frihet i hur du kontrollerar dina enheter, och ett litestörre fokus på mer övergripande strategi.
Småaktiga människorFörutom alla mutanter måste du också förhålla dig till tre olika fraktioner av överlevare. Liteförenklat så har du att välja mellan en militaristisk och teknikfokuserad grupp, ett gängmiljöaktivister eller en bisarr sekt som älskar mutationer. De här fraktionerna hatar varandrainnerligt, och de är extremt småaktiga, så det är svårt att bli vän med alla. De har olika specialenheter och teknik som du gärna vill lägga rabarber på, dock, så de du inte kan bli kompismed får du försöka stjäla hemligheter från.
Det är ett bra system som ger lite mer spänning och komplexitet till helheten, och något att göramellan striderna. På tal om det så finns även en del nyheter i det inzoomade taktiska läget. Dinasoldater kan nu röra sig, skjuta och använda förmågor i vilken ordning de vill, och du har fleraktivitetspoäng att röra dig med än i Firaxis Xcom-spel. Detta innebär att hit and run-taktiker ärväldigt effektiva då du ofta kan springa fram, skjuta och sen fly bakom skydd.
En annan bra nyhet är det fria siktet. Istället för slumpen så får du nu ett sikte. Dina skottkommer alltid att landa inom det siktet, så du ser rent visuellt hur stor chans du har att träffa. Detär viktigt att detaljstyra siktet själv, då du också kan skjuta sönder enskilda kroppsdelar. Om duvill hindra en fiende från att hypnotisera dina soldater så kan du skjuta dem i skallen tills deförlorar den förmågan, till exempel.
Ofullständig evolutionTrots bra idéer så är inte allt perfekt implementerat, dock. Det fria siktet går inte alltid att lita påtack vare animationsbuggar som gör att soldaterna ibland skjuter rakt in i sitt eget skydd istället.Du kan inte heller lita på att du faktiskt kan skjuta på fiender, trots att spelet säger att du kan det- vilket innebär att du kan flytta fram dina positioner och sedan upptäcka att du inte kanattackera.
Phoenix Point är också ojämnt balanserat. Vissa klasser och förmågor är långt mer effektiva änandra. Prickskyttarna är oändligt användbara, till exempel, då det är så viktigt att kunna prickaenskilda kroppsdelar. En förmåga som gör det möjligt för dig att förflytta dig utan att användaaktivitetspoäng är också löjligt användbar.
Emellanåt känns spelet för enkelt, och andra gånger är det frustrerande orättvist. Till exempel ärdet svårt att se när dina enheter faktiskt är i skydd eller inte. Spelets indikationer på vad som äreffektivt skydd går inte alls att lita på – en konsekvens av det nya stridssystemet med fritt sikteistället för tärningsslag. Spelet är egentligen inte mer buggigt än vad Firaxis Xcom-spel var vidrelease, men de märks av mer här eftersom Phoenix Point inte är lika slipat, balanserat ochväldesignat.
Jag har kul med spelet, och de bra idéerna uppväger bristerna. Inte minst gillar jag hur fiendernamuterar under spelets gång för att försöka motverka dina favorittaktiker. Jag tenderar attgruppera mina soldater för tätt, så det dröjde inte länge förrän många fiender kunde skjutagranater ur armarna.
Men spelet skulle definitivt behöva en expansion i still med War of the Chosen. En rejäluppdatering som kunde vidareutveckla och hyfsa till spelmekaniken, och få spelet att nå sin fullapotential. Phoenix Point är nära något stort, men än så länge är mutationen inte fulländad.”
Utvärdering 2025: The Complete Edition-eran
Mer än fem år efter release har Phoenix Point utvecklats markant genom talrika uppdateringar,DLC-paket och slutligen Complete Edition 2022. Spelet har fått Steam Workshop-support, sex DLC-paket och genomgått omfattande balansändringar. Den kritik som framfördes 2019 om att speletbehövde ”en expansion i stil med War of the Chosen” har delvis besvarats.
Vad har förbättrats:
Complete Edition har systematiskt adresserat många av de ursprungliga problemen. Utvecklarnahar förbättrat prestanda, stabilitet och lagt till fixes för korrupta sparfiler. Det fria siktet, som tidigarevar opålitligt på grund av animationsbuggar, fungerar nu betydligt mer konsekvent.Balansändringar har gjort fler klasser och strategier livskraftiga, även om prickskyttar fortfarandedominerar.
Modding-stödet genom Steam Workshop har gett spelet ett andra liv. Terror from the Void-modden, som kräver alla DLC, har fått särskilt stor uppmärksamhet från communityn och sägsförbättra upplevelsen för både nya och erfarna spelare.
Tidens perspektiv:
Ironiskt nog har tiden varit snäll mot Phoenix Point. Medan Firaxis XCOM-serien har stagnerat efterXCOM 2: War of the Chosen, har Phoenix Point fortsatt att utvecklas. Med en genomsnittligkritikerscore på 73 (OpenCritic) och rekommendationer från 48% av recensenterna står speletfortfarande som ett ”fair” alternativ, men dess unika egenskaper har blivit mer uppskattade över tid.
Community-diskussioner 2024 visar att spelare fortfarande ser spelet som värt att spela, särskilt fördem som letat efter något djupare än moderna XCOM-spel men inte vill återvända till originalenslångsamma tempo.
Slutsats:
Phoenix Point 2025 är inte det revolutionerande mästerverket som lovades, men det har mognat tillen respektabel strategiupplevelse. Gollops vision om adaptiva fiender, fritt sikte och komplexafraktionspolitik fungerar nu som avsett. Spelet fyller en nischmarknad för spelare som vill ha någotmellan klassiska X-COM:s komplexitet och moderna XCOM:s strömlinjeformning.
Den ursprungliga recensionens bedömning om att spelet var ”nära något stort” känns fortfarandeträffande. Phoenix Point har aldrig blivit det stora genombrottet, men det har blivit en gedigenstrategiupplevelse som förtjänar sin plats i genren – särskilt för dem som uppskattar dess unikamekaniker och är villiga att acceptera dess kvardröjande excentriciteter.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
