Persona 3 Reload påminner starkt om originalet från 2006, men flera smarta uppdateringar får klassikern att kännas fräsch och engagerande i modern tappning.
När Atlus utannonserade en fullskalig remake av Persona 3 blev mitt JRPG-hjärta överlyckligt men också lite nervöst. Originalspelet (släppt 2006 till PS2) är en personlig favorit som definierade Persona-serien med sin mörka ton och unika blandning av high school-liv och övernaturligt demonjägande. Skulle Reload bevara allt som gjorde trean så speciell, och samtidigt leva upp till dagens krav efter den enorma succén med Persona 5?
Lyckligtvis dröjer det inte länge innan jag inser att Persona 3 Reload inte bara återskapar magin från originalet – i många avseenden överträffar det till och med mina nostalgiska minnen. Puh! Det visar sig att midnattstimman fortfarande har mycket att erbjuda, både för gamla fans och nykomlingar.
Midnattstimman kallar
Berättelsen i Persona 3 Reload är i grunden densamma som för snart tjugo år sedan: du intar rollen som en nyinflyttad elev på Gekkoukan High School som snart upptäcker att världen bokstavligen förändras när klockan slår midnatt. Under denna dolda ”Dark Hour” fryser tiden för alla vanliga människor; gatlyktor slocknar, blodiga kistor dyker upp på gatorna och monstruösa varelser kallade Shadows härjar fritt.
Redan första kvällen får min stackars protagonist en pistol riktad mot huvudet (av en senare vän, ska tilläggas) och kastas in i detta skräckinjagande fenomen. Inom kort vaknar dock hans inre kraft – en Persona – och jag rekryteras till skolans hemliga klubb SEES (Specialized Extracurricular Execution Squad). Tillsammans med ett gäng andra begåvade tonåringar med liknande krafter tar vi oss an uppdraget att avslöja sanningen bakom Dark Hour och stoppa Shadows innan de hinner sluka ovetande själar.
Det är en premiss som blandar högstadiedrama med existentiell skräck på ett sätt som få andra spel gör. Storyn börjar förvirrande och mystisk – jag minns hur jag första gången inte fattade mycket när gröna månen steg över staden och mina klasskompisar plötsligt började skjuta sig själva i huvudet (!) för att frammana sina Personas. Men ju längre in i äventyret jag kommer, desto mer investerad blir jag i berättelsen och teamets öde.
Persona 3 vågar ta upp tunga teman som döden, ödet och meningen med livet (spelens slogan ”Memento Mori” – kom ihåg att du ska dö – ger en vink om tonläget). Utan att spoila kan jag säga att historien fortfarande är gripande och bjuder på några riktigt känslosamma vändpunkter som än idag gör avtryck.
Att Atlus har passat på att lägga till nya scener och dialoger gör inte saken sämre – karaktärerna i SEES får ännu mer utrymme att glänsa. Jag uppskattar särskilt att alla scener nu är fullt röstskådespelade; det ger dramat mer tyngd när jag hör desperation, glädje och sorg i karaktärernas röster snarare än bara läser texterna.
Ensemblet är starkt: den iskalla ledaren Mitsuru, den skämtsamme slackern Junpei, den lojala barndomsväninen Yukari, och förstås den mystiska robotflickan Aigis som alltid fascinerat mig – hela gänget är lika lätt att tycka om nu som 2006. Tack vare Reloads förbättringar (nytt engelskt och japanskt röstskådespeleri, omskrivna dialoger och extra karaktärshändelser) kommer jag dem ännu närmare inpå livet den här gången.
Socialt på dagen, dödligt på natten
Persona 3 introducerade en spelstruktur som sedan blivit seriens signum: ett dubbelliv där man balanserar skollivet på dagtid och monsterbekämpning under mystiska nätter. På dagarna går jag i skolan, pluggar till prov, hänger med kompisar och bygger relationer – de berömda Social Links. Dessa relationer är inte bara trevliga berättelser och dejter (även om jag absolut njuter av de charmiga sidoberättelserna, som när klasskamraten Kenji ber mig om råd för att ragga på lärarinnan!); de ger också konkreta bonusar i spelet.
En stark Social Link med en vän innebär att jag kan skapa kraftfullare Personas av motsvarande ”kortlek” (Arcana) i spelets fusion-system. För den oinvigde kan det låta snurrigt, men tänk er att varje vänskap i spelet motsvarar ett tarotkort, och när du är bästis med ”Magikern” eller ”Älskarna” så kan du låsa upp bättre demoner att använda i strid. Som ny spelare får man det pedagogiskt förklarat, och vi som spelat Persona förut känner igen upplägget – det är lika beroendeframkallande nu som då att planera sina eftermiddagars aktiviteter för att optimera både betyg, vänskapsband och andra färdigheter på en gång.
Men när mörkret faller drar jag på mig evoker-pistolen (den som ser ut som ett handeldvapen) och beger mig in i demonernas domän. I Persona 3 tar denna form av ett gigantiskt torn vid namn Tartarus, som slumpgenereras och växer fram bit för bit varje midnatt. Här blir spelet ett mer traditionellt turordningsbaserat RPG: jag leder mitt lilla team genom korridorer fulla av Shadows att besegra, skatter att hitta och bossar som blockerar vägen uppåt.
Stridssystemet bygger på att utnyttja fienders svagheter – träffar jag en Shadow med t.ex. en eldattack som den inte tål så blir den försvarslös och mitt lag får extra rundor (det klassiska ”One More!”-systemet som Persona-serien är känd för). Striderna känns rappa och taktiska, särskilt nu i Reload där Atlus moderniserat gränssnittet och gett oss full kontroll över alla lagmedlemmar.
Ja, äntligen kan jag styra hela gruppen själv! I originalet styrde man bara protagonisten medan de andra sköttes av AI (med varierande följsamhet, minst sagt). Nu slipper jag svettas över att Akihiko ska spamma värdelösa buffar istället för att hela mig i kritiska ögonblick – jag håller i rodret och det gör striderna både roligare och lite enklare.
För säkerhets skull har utvecklarna slängt in ett par nya utmaningar i stridssystemet, som något de kallar Theurgy – specialattacker/kombinationer som belönar flitigt användande av Personas. Veteraner kommer märka några nya fiendetyper och justeringar i balans, men i stort sett är det samma väloljade gameplay som förr, nu med ett skönt lager av finslipning.
Det märks att Atlus velat göra Reload mer tillgängligt och smidigt utan att tumma på utmaningen. Ett exempel är att karaktärerna inte längre blir utmattade av att strida för länge i Tartarus. I originalspelet kunde teamet bli trött och vägra fortsätta om man nötte för många våningar i sträck, vilket tvingade en att avbryta nattens utforskande. Den frustrationen är borta – här orkar gänget kötta Shadows hela natten lång om jag så vill, något jag tackar ödmjukast för.
Dessutom har det gigantiska tornet kryddats med fler teleportpunkter (praktiskt när man vill hoppa ut och spara, eller bunkra föremål) och till och med nya belöningar. Jag snubblade över märkliga Twilight Fragments som låg och glimmade i krossbara föremål i Tartarus; de visade sig kunna användas för att låsa upp bonusrum och skattkistor med feta skatter. Små överraskningar som dessa bryter av den annars repetitiva klättringen uppför de 250+ våningarna.
För jo, trots alla förbättringar är Tartarus i grund och botten fortfarande en lång, ganska enformig grotta man ska ta sig igenom. Förvänta dig inte de handgjorda, storydrivna palats som Persona 5 bjöd på – här är det rå dungeon crawl som gäller. Personligen finner jag något meditativt i att meja ned fiender våning efter våning (särskilt med spelets medryckande stridsmusik dunkande i hörlurarna), men jag kan förstå om vissa spelare tycker det blir tjatigt i längden.
Som tur är varvar spelet detta grindande med massor av scripted händelser, bossfighter och förstås dagtidens sociala aktiviteter, så balansen håller sig hyfsat. Och har man bråttom eller ogillar ett segment finns faktiskt en snabbspola-knapp numera – ja, Atlus har till och med tänkt på oss otåliga genom att låta oss öka text- och stridstempot. Jag må ha använt den funktionen en handfull gånger under sega dialogpartier (vi håller det mellan oss, okej?).
En stilfull uppgradering
Rent visuellt har Persona 3 aldrig sett bättre ut. Reload är byggt helt från grunden i en ny spelmotor (Unreal Engine) och hoppar därmed långt framåt från PS2:ans pixliga 3D-modeller. Karaktärerna har fått helt nya modeller och designen är uppdaterad men ändå trogen originalet – det är lite som att se gamla vänner i nya kläder. Särskilt tydligt märks det i mellansekvenserna som nu är fantastiskt snygga anime-filmsnuttar; varje gång en dramatisk storysekvens drar igång känns det som att jag tittar på en påkostad japansk anime-serie.
Själva spelets grafik under gameplay är inte lika imponerande som dessa filmklipp (det är trots allt en remake med begränsad budget, inte ett Final Fantasy VII Remake-projekt i mångmiljonklassen), men det är absolut ett rejält lyft. Färgpaletten är skarpare, miljöerna mer detaljerade och användargränssnittet har fått samma stilrena makeover som Persona 5 gjorde sig känt för. Att menyerna är slicka och snygga kanske låter trivialt, men Persona-seriens presentation har alltid varit halva nöjet – och Reload levererar verkligen på den punkten.
Allt från karaktärsporträtt till stridsanimationer har piffats upp. Det är härligt att se Mitsurus isattacker explodera i frost och Junpeis stora svärd vina genom luften med nya effekter. Spelet flyter på stabilt också; på min PS5 upplevde jag inga prestandaproblem att tala om, och att få avnjuta äventyret i 60 fps med högupplöst grafik är en fröjd jämfört med mina minnen av svajig PS2-prestanda.
Lika viktigt som grafiken i ett Persona-spel är musiken, och även här glänser Reload. Shoji Meguros soundtarck för Persona 3 är legendarisk i JRPG-kretsar – en kaxig mix av jazz, rock och hiphop som sätter sig i huvudet direkt. I remaken har många låtar fått nya arrangemang eller fräschare ljudkvalitet. Första gången stridslåten ”Mass Destruction” kickade igång och den välbekanta frasen ”Baby baby baby!” ekade i mina högtalare, kunde jag inte låta bli att le stort. Det är en härlig nostalgitripp att höra favoritlåtarna i ny kostym. Samtidigt bjuder Atlus på en del helt ny musik, bland annat för de extra scener och aktiviteter de lagt till. Allt smälter in fint med originalets toner.
Ljudbilden i stort är uppgraderad: effekter, ambiens och röstskådespeleriet (som sagt nyinspelat med nya skådespelare) håller hög klass. Vill man vara finsmakare kan man välja japanskt tal med engelsk text, men den engelska dubben är faktiskt riktigt bra den med – en smaksak, förstås. Jag testade båda språk i början; slutligen fastnade jag för engelska röster då det blev lite jobbigt att läsa precis all dialog på japanska.
Oavsett val får man vara beredd på mycket prat. Persona 3 är ett spel med långa dialoger och mellansekvenser, ibland av det mer vardagliga slaget. Tempot kan upplevas som ojämnt – vissa kvällar händer nästan ingenting mer än att jag chattar med polarna i sovsalen, och nästa dag slängs jag in i dramatiska bossfighter och storyavslöjanden. Man får gilla upplägget ”slice of life möter apokalyps” för att uppskatta helheten.
Personligen älskar jag det; det är just kontrasterna som gör att Persona 3 Reload känns som en så episk resa. Man får både det lilla (småprat vid skåpen i skolan, träffa en vän på café efter lektionstid) och det stora (väldigt stor, mördarstor – vi snackar världens öde på spel – final med gudalika varelser att besegra). Få spel lyckas gifta samman dessa skilda skalan så väl som Persona.
Innehållsmässigt håller sig Atlus ganska troget originalspelet, men det finns ett par avvikelser värda att nämna för veteranerna. Den extra epilogen ”The Answer” (som fanns i Persona 3 FES-versionen) inkluderas inte i Reload – åtminstone inte från start. För min del gör det inget; The Answer var en kul bonusberättelse om Aigis, men också ökänd för sitt brutala upplägg och grind. Atlus har istället valt att fokusera på kärnspelet här, och eventuellt ge ut Aigis-epilogen separat senare (mycket riktigt släpptes den som DLC vid ett senare datum).
En annan sak vissa fans kanske saknar är möjligheten att spela som kvinnlig huvudkaraktär, något som introducerades i Persona 3 Portable. Tyvärr är Reload endast centrerad kring den manlige protagonisten – det kvinnliga perspektivet uteblir. Det är förstås tråkigt om man hoppats på att få dejta våra manliga lagkamrater den här gången, men jag förstår varför Atlus valde att fokusera på en protagonist för att kunna prioritera resurserna på annat. Kanske kan vi drömma om en ”Reload Portable” någon gång i framtiden där FeMC (Female Main Character) återkommer? Hur som helst är dessa avvägningar inte tillräckliga för att sänka helhetsintrycket för mig.
Efter att ha tillbringat över 60 timmar med Persona 3 Reload kan jag konstatera att det här verkligen är en remake som gör originalet rättvisa. Atlus har tagit ett av tidernas mest klassiska JRPG och putsat, slipat och finjusterat det för en ny generation. Resultatet är ett spel som underhåller, berör och utmanar – ibland allt på en gång.
Visst finns det små skavanker kvar: Tartarus blir något monoton mot slutet och vissa dialoger mal på längre än nödvändigt. Men helheten är så pass stark att jag knappt bryr mig. Jag har skrattat åt Junpeis fumliga skämt, kämpat med svettiga handflator mot mardrömslika bossar och kanske fällt en tår när sluttemat spelades och eftertexterna rullade.
Persona 3 Reload är underhållande, långlivat och genuint minnesvärt – en perfekt inkörsport för nykomlingar nyfikna på serien, och en kärleksfull nostalgitripp för oss som var med förr. Den mörka timmen är tillbaka, och den är vackrare än någonsin. Mitt betyg: 8/10.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
