När 2019 släpptes Pathway av tyska utvecklaren Robotality visade spelet redan från start att dethade ambitioner att vara något mer än bara ytterligare en XCOM-klon. Den söta pixelkonsten ochIndiana Jones-inspirerade atmosfären lockade många, men spelet mottogs blandat av både kritikeroch spelare. Idag, sex år senare, förtjänar Pathway en ny titt – dels för att förstå vad som gick felursprungligen, men också för att se hur spelet utvecklades genom kontinuerliga uppdateringar.
Den ursprungliga recensionen (2019)
”Det äventyrliga strategispelet Pathway känns som mer av en relik än skatterna som speletskaraktärer söker efter.
Pathway ser alldeles bedårande ut. Du kontrollerar en grupp äventyrare som far omkring iMellanösten och Nordafrika och skjuter nazister och gulliga zombier. Det är Indiana Jones i ettkomprimerat pixelformat, som känns som ett återfunnet gammalt Amiga-spel. Tyvärr är speletockså tommare än en länsad gravkammare.
Jag var hyfsat förtjust i Renowned Explorers. Det var ett fyndigt och udda strategirollspel där dufor världen runt och anföll fiender med både dödliga vapen och elaka smädelser. Om du harspelat det så vet du exakt vad du kan vänta dig av Pathway, fast i en mer avskalad variant.
Spelet är uppdelat i en serie äventyr, som du spelar igenom i tur och ordning. Varje äventyrbestår av en slumpgenererad karta där du reser från punkt till punkt. Ibland stöter du på småhändelser som du kan lösa på olika sätt, eller fly ifrån. Ibland finner du skatter, ibland ingenting,och ibland måste du slåss. Simpel charm
De vanligaste fienderna är nazister och deras kamphundar, men senare finns även zombier ochockulta sektmedlemmar. Det gör ingen större skillnad, dock. Strategin är i princip densammaoavsett motstånd. Eftersom kartorna är så små, och fienderna kan röra sig så långt, så är skyddofta smått verkningslöst. För det mesta kan motståndarna flankera dig ändå. Striderna i Pathwaykräver mer aggressiv taktik, snarare än att positionera sig och långsamt nöta ner motståndet. Dukan inte riktigt spela detta som om det vore Xcom.
Systemet lite för simpelt för att hålla i längden. Har du sett en strid, så har du sett alla. Väldigtsällan händer något överraskande, och lika sällan känner jag att jag åstadkommit så värstmycket.
Det finns gott om hjältar att välja bland, och ännu fler att låsa upp, men skillnaden mellan dem ärliten. De kan använda olika sorters vapen och verktyg, mest. Uppgraderingarna består mestadelsav mer hälsa, mer skada eller något i den stilen. De enda specialförmågorna som finns är knutnatill vapnen, och de är inte särskilt spännande.
Största utmaningen består i att få bensinen att räcka till. Varje steg på kartan slukar bensin, ochom den tar slut är du i princip rökt. Samtidigt måste man ta sig till butiker och oaser för att fåläka sig och fylla på förråden. Den avvägningen är ganska kul, men precis som med striderna sågörs detta bättre i Renowned Explorers.
Jag är väldigt förtjust i estetiken, dock. Det är väldigt charmigt att se sina söta små figurer rusaomkring och hugga ner pixelnazister. Korta stunder är Pathway för all del en trivsam stundsbagatellartad underhållning. Det är svårt att bli arg på det. Synd bara att spelet är så förtvivlatbarskrapat, med simpel och repetitiv mekanik som aldrig utvecklas. Pathway är en fint inreddåtervändsgränd.”
Perspektivet från 2025
Retrospektiv bedömning: Pathway var bättre än vi trodde
Att läsa denna recension igen efter sex år väcker blandade känslor. Många av kritikpunkterna varberättigade vid lansering, men med facit i hand framstår Pathway som ett spel som var före sin tid -eller åtminstone före sin egen utvecklingskurva.
Varför det ursprungliga omdömet var för hårt
Pathway fick ett 68/100 på Metacritic, men utvecklarna från Robotality erkände senare att speletsläpptes för tidigt på grund av budgetproblem. Det som recensenter 2019 beskrev som ”repetitivt”och ”grunt” var egentligen bara början på spelets resa.
Hur spelet utvecklades efter lansering
Utvecklarna släppte över 50 uppdateringar efter den ursprungliga lanseringen. ”AdventurersWanted”-uppdateringen från 2020 lade till:
18 nya karaktärsförmågor som gav betydligt mer taktisk variation
Omarbetade färdighetsträd för varje karaktär
Förbättrat loot-system som gjorde belöningar mer meningsfulla
Hardcore-läge som sammankopplade alla äventyr i en kontinuerlig kampanj
Vad som gjorde Pathway unikt
I ett landskap dominerat av XCOM-kloner erbjöd Pathway något annorlunda. Där XCOM fokuseradepå perfekt positionering och långsam, metodisk taktik, krävde Pathway aggressiv, snabb taktik -något som ursprungligen sågs som en svaghet men som egentligen var en styrka.
Jämförelsen med samtidens spel
När Pathway lanserades 2019 jämfördes det ständigt med Phoenix Point, XCOM 2: War of theChosen och Battletech. Men Pathway var aldrig tänkt att vara en ren taktisk simulator. Det varnärmare besläktat med FTL och Darkest Dungeon – spel som handlade om resurshantering ochberättande genom spelmekanik snarare än ren taktisk komplexitet.
Det riktiga arvet
Idag, när roguelike-strategispel som Inscryption och Slay the Spire dominerar, framstår Pathwayskombination av narrativ händelsegenerering och snabb taktisk strid som profetisk. Spelet var etttidigt exempel på hur man kunde kombinera modern speldesign med nostalgisk estetik på ettmeningsfullt sätt.
Slutsats
Pathway var inte det dåliga spelet som många recensioner från 2019 antydde. Det var ett ofärdigtspel som blev bra med tid. Robotality visade envishet och kärlek för sitt projekt genom attfortsätta utveckla det långt efter att de flesta skulle ha gått vidare.
För spelare som söker ett strategispel som är annorlunda än XCOM-formeln, erbjuder Pathway2025 en polerad upplevelse som kombinerar charm, snabb taktik och genuint roligt berättande.Den ursprungliga recensionen hade rätt i att spelet hade potential – vi visste bara inte hur mycketav den potentialen som faktiskt skulle realiseras.
Betyg då och nu: 5/10 (2019) → 7.5/10 (2025)
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
