Paper Mario: The Thousand-Year Door är ett mästerverk som påminner om varför Mario-RPG:er en gång var så älskade. Efter 20 år känns det här spelet fortfarande fräschare än deflesta moderna konkurrenterna.
När Nintendo äntligen släppte Paper Mario: The Thousand-Year Door till Switch i maj 2024,var det som att få träffa en gammal vän igen. Jag hade spelat originalet på GameCube förlängesen, men det dröjde inte mer än en timme innan jag slogs fast att detta fortfarande ärdet bästa Mario-RPG:et någonsin gjort. Det hjälper förstås att remaken ser fenomenal ut,men det är mekaniken som verkligen imponerar.
Det som slår mig mest är hur otroligt väldesignat stridsystemet är. Istället för att bara trycka påknappar och vänta på att saker ska hända, kräver varje attack perfekt timing för att bli maximalteffektiv. Hoppar du på en fiende måste du trycka A precis när Mario landar, medan hammarattackerkräver att du drar åt vänster och släpper på en röd blixt. Detta gör att striderna känns aktiva ochengagerande, snarare än passiva menytryckningar som plågar så många andra turbaserade RPG:er.
Publik-systemet är rent genialt
Något som gör The Thousand-Year Door unikt är att striderna äger rum på en teaterscen framför enlevande publik. Publiken reagerar på dina prestationer – lyckas du med svåra Action Commandsapplåderar de och kastar hjälpsamma föremål, medan misslyckanden leder till buing och kastadeskor. Det låter kanske larvigt, men systemet fungerar fantastiskt för att göra varje strid till en showdär du verkligen vill prestera.
När publiken är nöjd genererar du Star Power snabbare, vilket låter dig använda spektakuläraspecialattacker. Dessa ”Crystal Star”-förmågor har alla unika kontroller – en låter dig rita cirklar runtfiender för att skada dem, medan en annan kräver att du trycker knappar i takt med publiken. Detär kreativt och roligt på ett sätt som få RPG:er lyckats med.
Märkessystemet ger otrolig frihet
Vad som verkligen får mig att fortsätta spela är det djupa märkessystemet. Istället för traditionellavapen och rustningar använder spelet märken som ger allt från extra hälsa till helt nya attacker.Med 87 olika märken att experimentera med kan du bygga Mario precis som du vill – kanske endefensiv tank som tar minimal skada, eller en glass cannon som gör enorma mängder skada mendör lätt.
Systemet använder märkespoäng som du får när du levlar upp, vilket skapar intressanta val. Ska dusatsa på hälsa, blomsterpoäng för attacker, eller märkespoäng för mer flexibilitet? Jag gillar att dukan omfördela dina stats senare i spelet, så du kan experimentera utan rädsla för att förstöra dinkaraktär.
Dina sju följeslagare har också individuell progression genom Shine Sprites, och var och en kännsverkligen unik både i strid och utforskning. Goombella kan analysera fiender och ge Mario extraturer, medan Vivian kan gömma sig i skuggor och passera genom galler. Det är sällan man ser såväldesignade RPG-kompanjoner.
Pappersestetiken är mer än bara utseende
Den distintiva pappersestetiken är inte bara för show – den driver faktiskt gameplay-mekaniker.Mario kan transformeras till pappersflygplan för att korsa stora gap, pappersrör för att passeragenom smala öppningar, och pappersbit som kan blåsa bort av fläktar. Dessa förvandlingar kännsnaturliga och löser pussel på kreativa sätt.
Switch-remaken förbättrar grafiken avsevärt med bättre belysning och texturer som verkligen fårkaraktärerna att se ut som papper. Samtidigt behålls originalets charm perfekt – det här är hur mangör en remake rätt. Musikken har också fått en orkestral makeover som låter fenomenal, även omdu kan växla tillbaka till GameCube-originalet via ett märke.
Berättelsen överraskar
Vad som verkligen imponerar är hur mogen berättelsen är. Visst, det är fortfarande ett Mario-spelmed färgglada karaktärer och skämt, men teman som sorg, misshandel och uppoffring behandlaspå ett sätt som känns äkta. Vivians karaktärsbåge från mobbad till självsäker är rörande, medanAdmiral Bobberys kamp med sorgen över sin döda fru faktiskt fick mig att bry mig om hans öde.
Miljöerna varierar vilt – från det kriminella Rogueport till det spökiga Twilight Town till glamorösaGlitzville med sina wrestling-matcher. Varje kapitel känns som ett eget litet äventyr med unikagameplay-element och atmosfär.
Några irritationsmoment
Trots all kärlek måste jag erkänna att spelet har sina problem. Backtracking-sekvenserna, särskiltjakten på General White, känns onödigt utdragna. Chapter 6 på tåget involverar för mycket tröttvandring mellan vagnar, och Glitz Pit har 20 liknande strider som känns repetitiva.
Action Commands kan också vara frustrerande för spelare med motoriska svårigheter, eftersomperfekt timing krävs för optimal prestanda. Vissa strider beror mer på tur än skicklighet, vilket kankännas orättvist.
Slutsatsen
Efter att ha spelat igenom The Thousand-Year Door igen slår jag fast att det här fortfarande ärMarios bästa RPG-äventyr. Intelligent Systems lyckades skapa något magiskt – ett spel somkombinerar innovativ gameplay, charmig berättelse och tidlös design på ett sätt som få spel lyckasmed.
Att spelet känns så fräscht 20 år senare säger allt om dess kvalitet. Remaken gör det tillgängligt fören ny generation spelare, och förhoppningsvis visar Nintendo att det här är riktningen vi vill attPaper Mario ska ta framöver. Fast det där med att jag fastnade på några pussel och sänktesvårighetsgraden till ”easy” kan vi väl hålla tyst om?
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
