När Mosaic släpptes 2019 skrev vi att det var ”senkapitalistisk ensamhet och urban isolering” somvar ”precis så roligt som det låter i norska depressionssimulatorn.” Vi trodde att spelet träffade ennerve i vår tid – men vi kunde aldrig förutse hur profetiskt det skulle visa sig vara.
I dag, sex år senare, känns Mosaic inte bara relevant – det känns nödvändigt. Pandemin har gjortoss alla till spelkaraktären: arbetare som dras upp ur sängen varje morgon för att vandra mellanhemkontor och skärmar, isolerade i våra egna fyra väggar medan världen rullar på utanför.
Vår ursprungliga recension från december 2019:
”Senkapitalistisk ensamhet och urban isolering är precis så roligt som det låter i norskadepressionssimulatorn Mosaic.
Varje morgon måste huvudpersonen fysiskt dras upp ur sängen. Sedan sitter han där påsängkanten och spelar ett sånt där tryck-många-gånger-spel. Han når en ny level.Dopaminaktiverande pling och plong mot en ljudmatta av lägenhetens molande surr. Han läser inyhetsappen. Bostadsbolagen bygger dyra lägenheter och ställer sig frågande till varför dehemlösa inte kan betala marknadsmässiga hyror.
Dag ut och dag in vandrar han i en flod av likadant klädda människor. Han lämnar kvarfönsterkuverten i postfacket. Han swajpar höger på alla de ansiktslösa människorna i dejtingappenoch får noll matchningar. Väntar på tunnelbanan. Utför ett arbete som han inte förstår vad det gårut på. Åker hem igen. Man vänjer sig.
Den enskilda människans ensamhet och alienation i kapitalets maskineri är på intet sättoutforskad terräng inom konsten. Mosaic lyckas däremot göra det hela mer angeläget och nutidagenom att inte slå in berättelsen i alltför många lager av abstraktion. Platsen är en moderninnerstad (förslagelsevis Oslo då utvecklaren Krillbite hör hemma i vårt västra grannland) och tidenär nu. Och problemet är urbanisering och senkapitalism.
Spelets namnlöse huvudperson plågas inte av en rent klinisk depression där lösningen är terapi ochmedicin. Det är det rådande ekonomiska systemet som berövat honom hans självkänsla och autonomi. Under sitt själsdödande pendlande fram och tillbaka från arbetsplatsen ser han glimtarav något mer. Gatumusikanter vars svallande toner skänker lite färg till den mörka stadsbilden.Han får sällskap av en talande guldfisk – en symbol för det fria och virvlande som också har förvana att spärras in i för små glasburkar.
Mosaic är, med sina stora polygoner och dämpade färgsättning, en vacker liten berättelse. Musikoch ljud väcker precis de rätta känslorna och med hörlurar på skallen så blir de ibland drömska ochstundom påträngande ljudmattorna riktigt suggestiva. Många av dessa delar hade däremotfungerat minst lika bra i form av en kortfilm.
De rent spelmekaniska bitarna får sällan den uppmärksamhet de behöver. Här finns ett antalsurrealistiska spelvinjetter där huvudpersonens dagdrömmande och längtan tar formen avexempelvis en fjärils flygtur på en byggarbetsplats eller ett sökande efter sig själv i en spegelsal. Deär däremot tillräckligt enkla och inrutade för att aldrig lyckas väcka den specifika känsla som degör anspråk på.
Känslan kom däremot när mitt alterego – efter mycket idogt tryckande på den där knapp-appen -istället laddade hem en applikation för att investera i Bitcoin (här kallat Blipcoin). Utsikterna sågbra ut. Priset låg stadigt runt 30 dollar per Blipcoin och när det rasade till 24 dollar så köpte jagnågra stycken. Det sjönk lite till. Jag tänkte på de obetalda räkningarna på köksbordet i lägenhetenoch klickade hem några fler kryptopengar. Då sjönk kursen lavinartat, hamnade på runt 5 dollar,och stannade sedan där för evigt.
Jag var stormrik på de där helt värdelösa poängen jag samlat i den där trycka-på-knapp-appen,men hade spelat bort pengarna till hyran på dåliga investeringar i libertarianska låtsaspengar.Spelet dinglade ett litet hopp framför mig bara för att krossa alltihop och låta mig återgå till dengråa vardagen.
Mosaic tacklar ämnen som ekonomisk alienering och urban ensamhet utan att släta över debakomliggande faktorerna. Symboliken är stundtals lite väl sliten – rullande band och arbetare fasti det fysiska maskineriet gjordes perfekt redan i Charlie Chaplins Moderna tider 1936. Det helaförhöjs ändå av de familjära delarna av våra moderna liv, där mobiltelefonen blivit ett surrogat förmänsklig interaktion. Spelet vill heller inte säga att det är upp till var och en att ta sig ur eller anpassa sig till det destruktiva systemet, utan vill istället riva hela det där etablissemanget. Och detär ett hoppfullt budskap som lämnade mig med en viktig gnista av hopp.”
Profetisk precision
Det vi beskrev som ”en namnlös huvudperson som måste fysiskt dras upp ur sängen” och”mobiltelefonen som surrogat för mänsklig interaktion” har blivit miljonmänniskors verklighet.Studier från 2025 visar att 56% av distansarbetare går hela veckor utan att lämna hemmet, och 25%pratar inte med någon på flera dagar. Det som kändes som överdrift 2019 är nu statistik.
Spelkaraktärens endlösa scrollande i telefonen, hans tomma interaktioner med dejtingappar ochhans meningslösa tryckande på BlipBlop-spelet har blivit vårt kollektiva vardagsritual. Pandemintvingade oss alla att bli Mosaics huvudperson – isolerade i våra hem, beroende av skärmar förkontakt, kämpande med work-life-balans som inte längre existerar.
Ny kontext, samma smärta
Men där 2019 års recension såg urban alienation som ett abstrakta problem för storstadsbor, vet vinu att det är universellt. Hemarbete, som en gång lockade med frihet, har skapat nya former avisolering. Forskning visar att både helt distansarbete och traditionellt kontorsarbete nu kopplas tillsämre mental hälsa – precis som Mosaic förutspådde.
Spelets skildring av ekonomisk otrygghet känns också mer träffande än någonsin. Blipcoin-sekvensen, där huvudpersonen förlorar hyrespengarna på kryptoinvesteringar, speglar engeneration som växt upp med gig-ekonomi, memeaktier och desperata försök att komma ur denekonomiska klämskan genom appar och snabba lösningar.
Spelens mentala hälsa
Idag diskuterar vi öppet spelens roll för mental hälsa på ett sätt som var otänkbart 2019. Mosaic varföregångare i att använda interaktivitet för att skildra depression och alienation, inte bara som tema utan som spelupplevelse. Där andra spel undviker att göra spelaren obekväm, omfamnar Mosaickänslan av hjälplöshet och meningslöshet.
Det är en approach som fler utvecklare har anammat, men få har lyckats lika bra som KrillbiteStudio att balansera mellan konst och interaktivitet. Mosaic fungerar fortfarande bättre än de flesta”walking simulators” eftersom det vågar låta spelmekanikerna spegla tematiken, även när detinnebär att göra spelaren frustrerad.
Slutsats
2019 trodde vi att Mosaic var en skarp kommentar om moderna urbana liv. 2025 förstår vi att detvar en varning. Spelet förutspådde inte bara remote work-kulturen, utan också den mentalahälsokrisen som följde. Det visade hur teknologi som utlovas befria oss istället kan isolera oss, ochhur ekonomiska system som påstås erbjuda möjligheter istället skapar desperation.
Mosaic är inte bara relevant idag – det är viktigare än någonsin. I en tid när gaming-industrin oftaflyr från verklighetens komplexitet till fantasyflykt och live-service-optimism, står Mosaic som enpåminnelse om konstens förmåga att både spegla och förutsäga vår värld.
Den gråa vardagen som spelet skildrar har blivit färgrik jämfört med vad som väntade oss. Ochkanske är det därför spellets slut, med dess ”gnista av hopp”, känns ännu mer värdefull idag.
Betyg då: 7/10
Relevans idag: 10/10
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
