I augusti 2019, när denna artikel först publicerades, var spänningen stor inför Supermassive Games’ nya satsning efter succén med Until Dawn. Man of Medan var den första delen i The Dark Pictures Anthology, som skulle bestå av åtta kortare skräckspel som släpptes var sjätte månad. Idag, nästan sex år senare, ser vi denna debut i ett helt nytt ljus.
Den ursprungliga recensionen (2019):
”The Dark Pictures Anthology: Man of Medan – Recension 28 augusti 2019 Publicerad i: Huvudartikel, Missa inte, Recensioner Ungdomar sätter livet till när skräckfilm blir spel i The Dark Pictures Anthology: Man of Medan.
Så skönt det är när man får lätta ankar och sticka ut på böljorna de blå. Förutom när man råkar krocka med ett spökskepp från andra världskriget fullt med spöken som bara vill mörda dig skoningslöst, det vill säga. Då är det faktiskt ganska oskönt. Tryck X för att läsa vidare.
Supermassive Games gjorde sig ett namn med Playstation 4-exklusiva Until Dawn, som i princip var en skräckrulle om tonåringar i spelformat. Med The Dark Pictures Anthology återvänder utvecklarna till samma koncept, men med skillnaden att detta är starten på en antologi där varje kapitel är kortare (och billigare) och fristående. Första delen heter Man of Medan och handlar om ett gäng unga vuxna som beger sig ut på havet för att leta efter skatter, men snabbt hamnar på … djupt vatten. Spelmekaniskt är Man of Medan närmast en interaktiv film, precis som Until Dawn. Du kikar runt i miljöerna för att hitta olika föremål som kanske kan användas längre fram, styr dialogval och fattar beslut i diverse situationer. Vissa scener påverkas av hur flitigt du upptäckt omgivningarna. Och, förstås, också hur bra du lyckas bemästra spelets quick time events.
Den tommaste blicken. Man of Medan är menat att spelas om flera gånger, för att se vad alla olika valmöjligheter mynnar ut i. En nyhet är att hela äventyret kan spelas ihop med upp till fyra andra personer offline (turas om att använda handkontrollen), eller en polare online. De val du gör påverkar dina kompisars resa, och vice versa. Det är för all del en kul variant på konceptet, men jag har svårt att motivera mig själv att spela om ett spel som går ut på att titta på filmsekvenser, välja dialog och stångas med quick time events.
Det är tröttsamt att misslyckas med saker bara för att jag är för långsam med att trycka på en knapp. Kort sagt är det inte någon intressant spelmekanisk utmaning. Här behöver hela genren förnya sig och komma på sätt att implementera det vi brukar kalla för ”riktig gameplay”. Det hade gynnat både genren och Man of Medan, gett alltihop mer tyngd och gjort mig mer investerad i upplevelsen. Hade resan haft någon annan typ av spännande utmaning än rappa knapptryck hade jag kanske velat återvända. Många spel i genren kommer dock undan med den här lata spelmekaniken för att de har så pass rafflande story. Man of Medan är inte ett av de spelen.
Det känns snarast som en typisk, förutsägbar skräckrulle, en sådan man hyr för att ha något att titta på medan man idisslar popcorn. En film om ganska ointressanta människor, toppad med lite för många jump scares. Jag har svårt att hitta något annat budskap än ”valen du gör får konsekvenser”, vilket inte är tillräckligt för att bära upplevelsen. Man of Medan är inte uselt, men inte heller särskilt bra. Det är mest hyfsat. Bada på egen risk.”
Retrospektiv analys – 2025:
Sex år senare har The Dark Pictures Anthology genomgått en fascinerande utveckling. Efter Man of Medan följde Little Hope (2020), House of Ashes (2021), och The Devil in Me (2022), innan serien pausades inför säsong två som börjar med Directive 8020 i oktober 2025. Den ursprungliga planen om en ny titel var sjätte månad visade sig vara alltför ambitiös, men det har gett utvecklarna tid att förfina formatet.
Man of Medan fick ”generellt positiva” recensioner på PC men ”blandade eller genomsnittliga” på konsol enligt Metacritic. Spelet kritiserades för sin svaga berättelse och förutsägbara skräcktroper, men lovordades för sin innovativa flerspelarfunktion och atmosfär.
Den ursprungliga recensionen var på många sätt profetisk. Kritiken mot de repetitiva quick time-eventen och den förutsägbara berättelsen visade sig vara berättigad. Senare titlar som House of Ashes (2021) fick betydligt bättre mottagande, med recensenter som prisade dess starkare karaktärsutveckling och mer dynamiska story. The Devil in Me (2022) beskrivs som ”en fantastisk avslutning på säsong ett” med kraftfulla prestationer och intressant premise.
Framtidsvisionen:
Det kommande Directive 8020 introducerar nya mekaniker som ”Turning Points” – möjligheten att spola tillbaka till kritiska beslut. Spelet utforskar rymdskräck med inspiration från The Thing, Alien och Event Horizon, vilket visar hur serien har mognat bortom sina ursprungliga begränsningar.
Slutsats:
Man of Medan var aldrig mer än ”hyfsat”, men dess verkliga värde låg i att etablera grunden för något större. Som startpunkt för en ambitiös antologi-serie gjorde den sitt jobb – den introducerade flerspelarfunktioner som blev standarder för genren och testade vattentemperaturen för kortare, episodiska skräckupplevelser.
Även om vår ursprungliga bedömning står sig – att spelet led av förutsägbar berättelse och repetitiva mekaniker – så var det en nödvändig första steg mot något mer raffinerat. The Dark Pictures Anthology har sedan dess bevisat att konceptet kan fungera när det kombineras med starkare writing och mer innovativ gameplay. Vem vet, kanske kommer framtida retrospektiv att se Man of Medan som den avgörande startpunkten för en ny generation av interaktiv skräck.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
