Lorelei and the Laser Eyes må se ut som en svartvit konstfilm från 60-talet, men under den eleganta ytan döljer sig ett labyrintartat mardrömspussel som belönar den envise – och riskerar att förvilla den otålige.
En mystisk inbjudan
När jag startar Lorelei and the Laser Eyes slungas jag rakt in i ett mysterium utan någon som helst förklaring. I natten, utanför ett ödsligt hotell djupt inne i en europeisk skog, står min karaktär – en sofistikerat klädd kvinna med solglasögon – fullständigt ovetande om vem hon är eller varför hon är där. Spelet ger mig ingen tutorial, inga tips, bara en känsla av att något är väldigt fel.
Jag trevar mig fram genom mörkret, och snart snubblar jag över ett underligt brev signerat av en viss Renzo Nero, en excentrisk konstnär som bjudit in mig att delta i hans ”projekt” på hotellet, denna kväll år 1963. Mitt uppdrag? ”Hitta sanningen.” Ja, mer kryptiskt än så blir det inte.
Med den dunkla ledtråden som enda vägvisare kliver jag in över tröskeln till Hotel Letztes Jahr – och det dröjer inte länge förrän jag inser att jag kommer behöva ett rejält anteckningsblock och oändligt med tålamod för att ta mig ut igen.
Pusselparadis för envisa
Väl inne i hotellet upptäcker jag snabbt att varenda vrå tycks gömma ett mysterium. Lorelei and the Laser Eyes kan bäst beskrivas som ett klassiskt survival horror-äventyr utan monster – tänk Resident Evil från 90-talet, fast utan zombies och med betydligt fler gåtor bakom varje låst dörr. Här finns lådor med kombinationslås, mystiska statyer, telefonnummer att ringa, udda symboler, ledtrådar och koder överallt. Praktiskt taget varje rum bjuder på något att klura ut.
Till en början känns det övermäktigt: hotellet är som en enda stor escape room-labyrint där väggarna pryds av kryptiska nummer och tavlor med dolda budskap. Spelet vägrar hålla dig i handen. Det finns inga uppdragsmarkörer eller snälla hintar här – missar du en liten detalj kan du vandra runt länge i cirklar och undra vad sjutton du har missat.
Samtidigt är allt som behövs faktiskt där, om du bara tittar tillräckligt noga och använder huvudet. Känslan när polletten trillar ner är oslagbar: gång på gång utbrister jag ”Hur kunde jag inte se det där tidigare?!” när jag äntligen knäcker en kod eller hittar användning för den där bisarra ledtråden jag noterade timmar tidigare.
Just anteckningsblocket blir min bästa vän i Lorelei. Spelet i sig loggar visserligen viktiga dokument och observationer via huvudpersonens ”fotografiska minne”, men jag märker snabbt att det inte räcker. I tredje timmen har jag redan klottrat ner mystiska siffror, skisser av märkliga symboler och lösryckta ord från dikter och tidningsurklipp. Och mycket riktigt: i den åttonde timmen behöver jag plötsligt gå tillbaka till mina egna kråkfötter för att lösa ett pussel vars lösning hängt framför näsan på mig sedan start.
Lorelei and the Laser Eyes kräver en uppmärksamhet på detaljer som gränsar till besatthet – men belöningen är att du själv knäcker varenda gåta. Spelet etablerar en sorts tyst överenskommelse med mig som spelare: ”Jag ger dig alla pusselbitar, men du får själv lägga pusslet.” Och tack vare en genomtänkt design känns lösningarna nästan alltid rättvisa och logiska i efterhand.
När jag efter lång grubblan äntligen slår in rätt dörrkod eller listar ut var en nyckel hör hemma, är tillfredsställelsen äkta och påtaglig. Det är den sortens spel där man känner sig som ett geni ena stunden, för att i nästa ögonblick dumförklara sig själv för att man inte kopplat samman ledtrådarna tidigare.
Stil, stämning och subtil skräck
Det som verkligen får Lorelei and the Laser Eyes att sticka ut – utöver de finurliga pusslen – är dess stilfulla och kusliga atmosfär. Nästan hela spelet utspelar sig i monokromt svartvitt, med skarpa kontraster och filmisk känsla. Det är som att vandra runt i en surrealistisk noir-film. Ibland bryts paletten av plötsliga stänk av färg: ett illrött sken från en datorskärm i mörkret, eller blodröda rosor som nästan hoppar ut ur skärmen.
Referenser till gamla filmer dyker upp både visuellt och narrativt – allt från hur dialog presenteras som stumma filmtexter på helskärm, till hotellets kitschiga inredning som för tankarna till en svunnen era. Detta är konstnärligt så det förslår, men aldrig på bekostnad av spelupplevelsen. Tvärtom bidrar det unika visuella upplägget till att göra varje rum minnesvärt och varje ledtråd tydlig när man väl hittar den.
Att spelet dessutom använder fast kamera emellanåt (precis som gamla Resident Evil) gör att jag ständigt ser omgivningarna ur oväntade vinklar – vilket såklart leder till att jag ibland missar något viktigt i bildens hörn. Simogo vet exakt vad de sysslar med för att göra mig paranoid.
Ljudbilden förtjänar också en eloge. Från mina klackars ekande fotsteg i ödsliga korridorer till det lågmälda knastrandet från en grammofon i fjärran – allt bidrar till att höja nackhåren. Tystnaden är ofta öronbedövande på bästa sätt, och när spelet vill skrämmas gör det det med subtila medel.
Jag får ibland känslan av att bli iakttagen, och vid ett par tillfällen ser jag faktiskt skymten av gestalter utan ansikten – figurer med ett virrvarr av labyrintmönster där ansiktet borde vara, som likt levande gåtor smyger i väggarna. Dessa ögonblick är få men effektfulla, och jag får genuint hjärtat i halsgropen när en sådan varelse plötsligt dyker upp bakom mig.
Lorelei är inget regelrätt skräckspel, men det lyckas ändå göra mig nervös nästan konstant. Det är den krypande obehagliga stämningen – känslan av att hotellet lever sitt eget liv och bevakar varje steg jag tar – som blir spelets kanske starkaste ingrediens utöver pusslen.
Till och med spelets struktur överraskar: vid ett tillfälle vänder Lorelei upp och ner på sin egen verklighet och för mig till en helt ny plats och tid, nästan som om jag hade startat ett annat spel. Jag ska inte spoila vad som händer, men det är ett fantastiskt mindfuck-ögonblick som fick mig att stirra storögt mot skärmen och utbrista ”Vad i…?”. Överraskningarna tar verkligen aldrig slut.
Belöning och frustration
Det tål att understrykas: Lorelei and the Laser Eyes är inte ett spel för alla. För att verkligen uppskatta detta måste du gilla att lägga pannrynkorna i djupa veck och lösa problem utan någon hjälp. Den som lätt tappar tålamodet eller vill ha lite mer fart och fläkt kommer förmodligen slita sitt hår här. Att irra runt i en halvtimme för att hitta nästa pussel man har en ledtråd till kan tära på humöret.
Vid ett par tillfällen övervägde jag faktiskt att kasta in handduken och söka upp en guide på nätet (jag erkänner: en gång föll jag för frestelsen). Ett specifikt pusselspår involverade så pass matematiska krumelurer att jag mest satt och kliade mig i huvudet och undrade om jag missat något uppenbart. Och även om spelet håller koll på vilka dörrar och lådor du inte öppnat än, kan mängden olösta gåtor bli överväldigande. Ibland visste jag inte ens vilket rum jag borde fokusera på härnäst.
Det är tydligt att utvecklarna medvetet gjort Lorelei till ett enda stort villospår för hjärnan – du ska känna dig lite vilsen, det är liksom poängen – men det tålamodsprövande upplägget riskerar också att trötta ut. Här hade kanske någon form av mjuk hint-funktion kunnat rädda en del frustration, utan att för den delen lösa gåtorna åt spelaren. Men icke – Simogo litar stenhårt på att vi ska knäcka nöten själva, kosta vad det kosta vill.
En annan liten detalj som skaver är styrningen och gränssnittet. Allt i spelet styrs med styrknapparna och en enda bekräftelseknapp – oavsett om jag utforskar hotellet, bläddrar i menyer eller försöker backa ur en anteckning. Det är minimalistiskt och snyggt i teorin, men i praktiken kan det bli lite omständligt.
Att till exempel behöva scrolla ned till ”Avsluta” varje gång jag vill stänga en meny, istället för att bara trycka på en back-knapp, känns onödigt tungrott. På PC fann jag det även bökigt att spela med mus och tangentbord; handkontroll rekommenderas starkt för en smidigare upplevelse (spelet släpptes ursprungligen till Switch och det märks att det är designat med enkla kontroller i åtanke). Lyckligtvis är detta petitesser i det stora hela, men i ett spel som redan är mentalt påfrestande kan varje onödig friktion kännas.
Switch-versionen då? För den som hellre löser gåtorna bekvämt från soffan eller på resande fot, finns Lorelei and the Laser Eyes också till Nintendo Switch (och numera även PlayStation). Innehållet är identiskt, och spelets stilrena grafik passar utmärkt på Switchens skärm – den svartvita estetiken gör sig faktiskt väldigt bra i handheld-läge. Prestandan är solid; jag märkte inga störande hack eller problem när jag provade att spela på min Switch.
Dessutom känns det nästan retro-charmigt att sitta med en liten konsol och ett anteckningsblock bredvid sig, precis som förr i tiden när man klottrade Zelda-kartor och Myst-ledtrådar i kollegieblock. Den enda nackdelen med Switch-versionen är möjligen att vissa textledtrådar eller små detaljer kan vara lättare att läsa på en större skärm, men å andra sidan kan du alltid zooma in spelets egen ”fotominne”-logg om det kniper. Oavsett plattform är upplevelsen lika mystisk och engagerande – välj det format som passar dig bäst och börja knäcka koder.
Slutet gott, allting gåtfullt
Efter drygt 20 timmars nötande, bläddrande i mina egna anteckningar och otaliga kaffekoppar kom jag till slutet av Lorelei and the Laser Eyes. Jag satt där i soffan, utmattad och upprymd, och insåg att Simogo lyckats leverera precis det jag hoppats på: ett djupt originellt pusseläventyr som vågar utmana mig på riktigt. Visst, spelet gjorde mig stundtals tokig när jag körde fast, men det fick mig aldrig att känna mig dum – bara mänsklig. Varje motgång sporrade mig att tänka om, tänka nytt, och belöningen när jag lyckades lösa ännu en absurd gåta var värt all möda.
Lorelei and the Laser Eyes är inte för dig som vill ha snabb underhållning eller enkla lösningar serverade på silverfat. Men för oss pusselmasochister som älskar känslan av att en spelupplevelse kan flytta in i våra huvuden och bosätta sig där – ja, för oss är det här en dröm (eller mardröm) som blivit sann.
I slutändan framstår Lorelei and the Laser Eyes som ett av de mest minnesvärda och egensinniga spelen på senare år. Det är vackert, intelligent, obevekligt och fullkomligt unikt. Hotellet må vara fiktivt, men känslan av att ha bott där ett litet liv – bland gåtor, illusioner och laserögda hemligheter – den kommer jag bära med mig länge. Tack för vistelsen, Simogo. Jag checkar ut nu, men jag lär aldrig riktigt lämna hotellet.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
