När Pinocchio äntligen reser tillbaka i tiden för att förhindra Puppet Frenzy-katastrofen, visarRound8 Studio att de inte bara förstår vad som gjorde originalspelet så bra – de har blivitännu bättre på det.
Lies of P från 2023 var en av de mest välgjorda soulslike-spelcell jag spelat på många år. Ettmörkt Belle Époque-Pinocchio med mekaniska protesarmar och hjärtskärande berättelse omvad det innebär att vara mänsklig. Nu, nästan två år senare, kommer prequel-expansionenOverture – och jag slår fast redan efter första timmen att Round8 Studio har lärt sig sina läxorrejält.
Overture tar dig tillbaka till Krat dagarna innan Puppet Frenzy-massakern, när staden fortfarandeandades Belle Époque-elegans istället för postapokalyptisk förruttnelse. Du spelar fortfarande somP, men den här gången har du transporterats tillbaka i tiden av mystiska skäl. Din uppgift? Följaspår efter den legendariska Stalker och försöka förhindra tragedin som förvandlade Krat till denmardrömslika ruinstad vi kände från originalspelet.
Slutligen en riktigt bra soulslike-prequel
Det är sällan expansioner lyckas kännas både bekanta och helt färska samtidigt, men Overture görprecis det. Grundmekaniken är densamma som i originalspelet – det snabba, parry-baseradestridssystemet, de skräddarsydda vapnen och de ikoniska Legion-armarna – men allting känns merraffinerat. Leveldesignen är mer öppen och explorativ, fienderna är mer kreativa och bossarna är…ja, de är helt enkelt fantastiska.
Djurparken Krat Zoo är spelområdet som kommer sitta kvar längst i minnet. Där ursprungsspeletmestadels hade grå, industriella miljöer, får vi nu utforska en nerbrind djurpark fylld av muteradekangaroos, elefanter med förlängda halsar och en gigantisk krokodil som boss. Det känns verkligen som att vi besöker platser som bara nämndes i förbifarten i originalspelet, och känslan av att fylla ivita fläckar på kartan är otroligt tillfredsställande.
Stridssystemet har fått några välkomna tillägg utan att förlora sin identitet. De två nya Legion-armarna – Cataclysm och Icarus – är båda betydligt mer användbara än många av originaletsrobotarmar. Cataclysm fungerar som ett kraftfullt hagelgevär som knuffar tillbaka dig när du skjuter,medan Icarus skickar ut roterande sågblad som kommer tillbaka som boomerangar. Icarus ärsärskilt effektiv mot stora bossar, medan Cataclysm är perfekt för att hålla avstånd till farliga fiender.
Vapen för alla smaker
De tio nya vapnen varierar från det fantastiska till det riktigt bisarra. Royal Horn-bågen är spelcellförsta riktiga distansvapen och känns oväntat balanserad trots oändlig ammunition. Death’s Talons -som i princip är Wolverines klor – låter dig riva sönder fiender i närstrider. Men den coolastenyheten är definitivt Pale Knight, ett gunblade som skjuter när du utför tunga attacker och sedanlåter dig kasta dig framåt mot fienden för en uppföljande attack. Synd bara att du får det så sent attdet knappt hinns med att använda det, om du inte planerar att köra New Game Plus.
Svårighetsgraden har blivit… ja, den är brutal. Overture riktar sig definitivt till spelare som redanklarade originalspelet och vill ha en riktig utmaning. Även på den nya ”lätta” svårighetsgraden – ja,de har äntligen lagt till svårighetsgrader – är det här inget spel man maler sig igenom. Bossarna äröverjusterade på ett sätt som påminner om Elden Ring: Shadow of the Erdtree, men till skillnad frånFromSoftwares expansion känns det mer som en medveten designfilosofi än slarvigt balansarbete.
Berättelse som griper tag
Om det är något som verkligen överraskar mig med Overture så är det hur mycket bättreberättelsen har blivit. Där originalspelet ibland blev lite för kryptiskt och svårbegripligt, är Overturebetydligt mer lättillgänglig utan att förlora sin atmosfär. Karaktärsmotivationerna är tydligare,dialogen är skarpare och slutet – utan att spoila något – är helt enkelt hjärtskärande.
Det hjälper såklart att vi redan känner till hur historien slutar, men Overture lyckas ändå skapagenuin spänning kring hur katastrofen utspelades. Att få träffa karaktärer som bara nämndes iförbifarten i originalspelet och se Krat i sin fulla prakt innan undergången ger en nostalgisk känslasom är helt perfekt för en prequel.
Små irritationsmoment
Overture är inte perfekt. En del av fiendeplaceringarna känns orättvisa snarare än utmanande, ochvissa områden – särskilt det underjordiska fängelset – är ganska generiska jämfört med de merkreativa miljöerna. Kameran kan också krångla i trånga utrymmen, och en del vapen studsar avväggar på ett frustrerande sätt.
Det är också synd att expansionen inte är tillgänglig förrän man nått kapitel 9, vilket innebär attspelare som hoppade över till New Game Plus efter originalspelet måste spela igenom nästan helaspelet igen bara för att komma åt Overture. Det är ett designbeslut som känns onödigt krångligt.
Slutsats
Lies of P: Overture är inte bara mer av samma sak – det är Round8 Studio som visar att de harmognat som utvecklare. De har tagit allt som fungerade med originalspelet och förbättrat det,samtidigt som de lagt till tillräckligt med nyheter för att hålla även veteraner på tårna. Expansionenlyckas med det svåra konststycket att vara både en värdig avslutning på P:s berättelse och enlovande försmak på vad studion kan åstadkomma i framtiden.
Om du älskade originalspelet är Overture ett absolut måste. Om du tyckte att Lies of P var för svårtkommer den här expansionen definitivt inte ändra din åsikt – snarare tvärtom. Men för oss somlängtat efter att återvända till Krats gator och djuva ner oss mer i den här bisarra mardrömmen aven Pinocchio-berättelse, finns det ingen tvekan: Overture levererar mer än vad man kunde hoppaspå.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
