LIAR’S BAR blandar bluffspel med rysk roulette i en minst sagt märklig kombination.
Liar’s Bar är kanske årets mest snackade Early Access-release, men efter att ha tillbringat timmar vid dess skumma bord börjar jag förstå varför detta spel delar så kraftigt. Curve Animations lilla psykologiska experiment lyckas vara både beroendeframkallande och fruktansvärt störande på samma gång. Frågan är bara om det räcker för att hålla mig kvar vid bordet.
Det tar inte många sekunder innan jag förstår att Liar’s Bar är precis så mörkt som det låter. Spelet kastar dig rakt in i en skum bar där fyra antropomorfa djur sitter runt ett bord och spelar kortspel. Så långt, så mysigt. Det som gör det hela bisarrt är att förloraren av varje rond tvingas sätta en revolver mot tinningen och dra av. Välkommen till den mest makabert underhållande multiplayer-upplevelsen jag stött på på länge.
Bluffa eller dö
Grundkonceptet är enkelt: spelet erbjuder två klassiska bluffspel – Liar’s Deck och Liar’s Dice – med den lilla skillnaden att förloraren riskerar att få en kula i huvudet istället för att bara förlora några mynt. I Liar’s Deck får du fem kort i handen (kungar, damer, ess och jokrar) och måste spela ut kort enligt vad bordet kräver. Problemet? Du kommer nästan alltid att tvingas ljuga om vad du spelar ut. När någon kallar din bluff och du blir påkommen, fram med revolvern.
Liar’s Dice är ännu mer nervkittlande. Här rullar du fem tärningar i hemlighet och satsar på hur många tärningar av ett visst värde som finns på hela bordet. Gissar du fel eller blir påkommen med att bluffa, fram med giftflaskan. Två doser gift och du är ute ur spelet.
Det märkliga är att systemet faktiskt fungerar. Spänningen när du måste bestämma dig för om den där grisen verkligen har tre kungar eller om hon bluffar är äkta. Och känslan när du själv drar av på en revolver med bara en patron och överlever – ren lättnad.
Charm med reservationer
Grafiskt är Liar’s Bar charmigt på ett enkelt sätt. De fyra ursprungliga karaktärerna – grisen Bristle, tjuren Toar, hunden Scubby och räven Foxy – har var sin personlighet som kommer fram genom korta bakgrundsberättelser och röstreplik. Det är inte konstigt att Foxy snabbt blivit spelarfavorit med sin gotiska klänning och sadistiska attityd.
Atmosfären i baren är perfekt för ändamålet. En apa spelar gitarr i bakgrunden, bartendern serverar drinkar och ingen verkar bry sig om att fyra galningar spelar rysk roulette vid bordet. Det är absurt och det fungerar.
Men det är också här som problemen börjar visa sig. Spelet använder AI-genererade röster för karaktärerna, något som många spelare stört sig på. Det känns billigt och opersonligt, särskilt när man jämför med hur välgjorda karaktärsdesignerna är. Dessutom lider spelet av tekniska problem som crasher och instabila inställningar som inte sparas mellan sessioner.
Tidiga bekymmer
Som Early Access-titel har Liar’s Bar förstås sina brister. Matchmaking kan vara opålitlig, särskilt under topptrafikstimmar. Grafikinställningarna verkar ha ett eget liv och vägrar komma ihåg vad du ställt in. Värst av allt är att spelet kan krascha oväntat, ofta precis när du äntligen fått ett bra blad.
Utvecklarna har dock varit snabba med uppdateringar. Sedan lanseringen i oktober har de lagt till nya karaktärer som Cupcake kaninen och Gerk noshörningen, introducerat ”Devil-kortet” som kan döda alla utom den som spelar det, och till och med ett ”Chaos Mode” där du kan skjuta på andra spelare direkt.
Det som oroar mig mest är dock inte de tekniska problemen – de kan åtgärdas. Det är snarare spelets långsiktiga strategi. Det finns redan en shop-knapp på huvudmenyn, och utvecklarna har talat om mikrotransaktioner i den fullständiga versionen. Risken finns att detta enkla och roliga koncept förstörs av allt för kommersiellt tänk.
Vardagspsykologi vid bordet
Trots alla invändningar finns det något genuint fängslande med Liar’s Bar. Det handlar inte bara om kortspel eller tärningar – det handlar om att läsa människor. När din kompis påstår att han har tre ess, tittar han bort? Tvekar han en sekund för länge? Spelet förvandlas snabbt till en lektion i vardagspsykologi där minsta gester kan avslöja en lögn.
Problemet är att denna psykologiska spänning kräver rätt sällskap. Med fel personer blir Liar’s Bar bara frustrerande. Men med rätt grupp vänner som förstår spelens rytm och kan ta förluster med humor, blir det något alldeles speciellt.
En bar värd att besöka?
Efter flera timmar vid bordet måste jag erkänna att Liar’s Bar fastnat. Ja, det är tekniskt opålitligt. Ja, AI-rösterna låter konstgjorda. Och ja, jag är orolig för vart mikrotransaktionerna ska föra oss.
Men när spelet fungerar som det ska – när du och tre vänner sitter runt bordet, svettas över korter och försöker läsa varandras ansikten medan döden lurar – då är det magiskt. Det är ett spel som förvandlar enkla brädspelsregler till något betydligt mer intensivt.
För 70 kronor (för närvarande på rea) är det värt att testa, särskilt om du har en fast grupp vänner att spela med. Men gå in med låga förväntningar på teknisk polish och förbered dig på att detta kommer att vara ett helt annat spel när full version släpps nästa år.
Curve Animation har något unikt här, men de måste se till att inte förstöra det med girighet. Tills dess får vi nöja oss med att njuta av denna bisarra men beroendeframkallande blandning av bluff och dödsrisk. Bara se till att inte ta det hela för seriöst – det är trots allt bara ett spel. Men snacka om att höja insatserna.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
