När Just Cause 4 lanserades i december 2018 var det en bitter besvikelse för många fans – inklusiveoss. Men nu, sju år senare från vårt perspektiv i 2025, är det dags att se tillbaka på Rico Rodriguezfjärde äventyr med lite mer nyanserade ögon. Spoiler alert: det var inte så enkelt som vi trodde.
Den ursprungliga recensionen från 2018
Rico Rodriguez drar till Solís med både vingdräkt och gripklo i Just Cause 4, men hanreste dit alldeles för tidigt.
Potentialen finns här, absolut. Avalanches senaste actionfest är en lovande sandlåda fylldav storslagna explosioner, imponerande fysik och varierade miljöer som tar studionsApex-motor till nya nivåer. Det smärtar mig därför att säga att spelet samtidigt inte är inärheten av färdigutvecklat, utan skulle ha behövt mer kärlek innan lanseringen.
Fem krascher under spelets fyra första timmar. Det bådar inte gott. Trots att jag har en dator somvida överskrider de rekommenderade systemkraven slutar Just Cause 4 gång på gång attfungera. Sedan kommer en patch på 6,6 GB som tack och lov råder bot på detta. Förutom de tvågånger som spelet stängs direkt efter den första laddskärmen, det vill säga. Suck.
Utöver dessa tekniska tillkortakommanden lider recensionsexemplaret jag spelar dessutom avofärdiga mellansekvenser. Inte nog med att frameraten är rena lotteriet där ena videosnuttenrullar på i 60 bilder per sekund medan nästa ligger och hackar i 20-30 fps. Själva karaktärerna serdirekt horribla ut. Som hämtade ur Playstation 2-eran, med döda ögon och texturfattiga anleten.Och så har vi faktumet att fordon på vägarna kan ploppa upp från ingenstans, vilket förstås fårspelet att kännas allt annat än modernt.
Trots alla dessa enorma brister måste jag ändå säga att jag snabbt fattar tycke för Rico Rodriguezfjärde kapitel när jag väl spelar. Del fyra tar plats i det varierade landet Solís, där allt från snötäckta berg till grönskande regnskogsdjungel verkligen känns distinkta. Man har fokuserat påolika sorters klimat och det är en riktig pulshöjare att sugas in i en jättelik tornado, eller försökaakta sig för de livsfarliga blixtarna under ett stormoväder. Även om spelet mer eller mindre harsamma grafik som den tre år gamla föregångaren, bjuder de olikartade miljöerna och den nyaväderfysiken alltså på tillräcklig variation för att detta ska kännas som något mer än bara JustCause 3,5. Medan Medici var gnistrande medelhav rakt igenom, har Solís ett mycket bredarespektrum när det gäller landskap och klimat. Det känns avgjort mer spännande att utforskafyrans karta. Ännu roligare blir det då Ricos gripklo har blivit uppgraderad med några riktigtunderhållande nyheter.
GRIPANDE GAMEPLAY
Medan vingdräkten (som återigen gör fallskärmen sällskap) var den största spelmekaniskanyheten i Just Cause 3, är det gripklon som stjäl rampljuset i den senaste delen. Förutom attkoppla samman fiender, fordon och röda tunnor, kan du även montera små raketer och diverseslags ballonger på den. Hur du sedan använder dessa nya prylar är helt upp till fantasin, och detär barnsligt kul att testa olika kombinationer för att skapa ultimat förödelse.
Genom att förbereda specifika loadouts och skräddarsy änterhakens ballonger, raketer ochdragkraft, kan du sedan med ett knapptryck växla mellan de olika förmågorna mitt i stridenshetta. Kaoset är ett faktum och det är roligare att experimentera med gripklon än att ta till etthederligt raketgevär för att få jobbet gjort, trots att de enorma explosionerna från Ricos”vanliga” vapenarsenal förstås är nog så bombastiska.
Men så kommer nästa storyuppdrag och jag slungas återigen tillbaka till verkligheten. De fultrenderade figurerna påminner mig om att spelet inte är färdigt och att det kommer krävas en heldel patchar innan Just Cause 4 blir den fantastiska sandlåda det har potential att bli. Det trasigaskicket, inte minst de många totalkrascherna och de ruttna mellansekvenserna, ger mig känslanatt jag spelar en betaversion när jag tar mig an kartans alla pluppar. Det är ett underhållandepluppsamlande förvisso, men det är fortfarande bara en beta.
Med några extra månaders utvecklingstid skulle resultatet ha blivit så mycket bättre. Just Cause 4är tvivelsutan ett bra spel i grunden, men är i skrivande stund inte i närheten av färdigställt. Detär förstås inte utan att man misstänker att Square Enix pressat Avalanche Studios för att hinna få ut spelet innan jul, trots att studion uppenbarligen behövt mer tid på sig. Det är ungefär likasnyggt som om jag skulle säga ”Äh, nu får den här recensionen vara klar”, och sedan sluta skrivamitt i en …”
2025: Tiden läker alla sår (nästan)
Så vad hände sedan? Avalanche Studios tog faktiskt kritiken på allvar och spenderade månader påatt lappa ihop sitt trasiga barn. Spring Update 2019 tillförde betydande visuella förbättringar, bättrevärldsbelysning och mer dynamisk rendering av vegetation. Utvecklarna arbetade intensivt med attfixa krascher, förbättra prestanda och till och med lägga till gratis innehåll.
Men här kommer den intressanta biten: community-konsensus idag är fortfarande delad. Vissaspelare menar att JC4 har bättre gameplay och fysik än JC3, trots att grafiken är en uppenbarnedgradering. Samtidigt anser många fortfarande att Just Cause 2 är seriens absoluta höjdpunkt.
Det som är fascinerande är hur våra ursprungliga invändningar – de tekniska problemen, dekonstiga ansiktena, krascherna – gradvis försvann från diskussionen. Vad som kvarstod var någotdjupare: Just Cause 4 förändrade helt enkelt för mycket av seriens DNA.
Vad vi missade första gången
I vår ursprungliga recension var vi så fokuserade på att spelet var tekniskt trasigt att vi inte fullt utförstod vad Avalanche försökte göra. De ville experimentera med en mindre linjär progression änJC3:s repetitiva basbefrielseformel. Många spelare uppskattar faktiskt att JC4 inte kräver att manspränger allt för att ta över baser – istället är varje bas nu ett unikt ”uppdrag”.
Gripklons nya förmågor med ballonger och raketer var verkligen revolutionerande, men vi märkteknappt det under allt tekniskt brus. Det visar sig att detta faktiskt är spelets absoluta höjdpunkt -möjligheterna att skapa kaos är mer avancerade än någonsin.
Slutsatsen 2025: Ett spel före sin tid?
Just Cause 4 är fortfarande inte seriens bästa spel – den titeln tillhör förmodligen JC2. Men det ärheller inte den totala katastrof vi trodde 2018. Det var ett experiment som halvt lyckades, ett spelsom var för ambitiöst för sin egen tekniska grund men som innehöll idéer som var genuintinnovativa.
I efterhand känns vår hårda kritik både berättigad och lite orättvis. Berättigad för att speletverkligen var tekniskt trasigt vid lansering. Orättvis för att vi inte såg vad som faktiskt fungeradeunder ytan – och hur mycket av det som Avalanche försökte fixa (och till stor del lyckades med)under 2019.
Just Cause 4 var ett spel som behövde sex månader till i ugnen, men när det väl var färdigtvisade det sig vara ett värdigt, om än kontroversiellt, tillägg till serien.
Kanske är det den ultimata lärdomen här: ibland är det första intrycket inte det sista.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
