Helldivers 2 är ett hejdlöst roligt rymdäventyr som bjuder på kaotiskt co-op-kaos och stenhård utmaning – särskilt för den som vågar spela ensam. Arrowhead Game Studios har tagit sin kultklassiker från 2015 och gett den en större budget, ett helt nytt perspektiv och ett ännu större överflöd av utomjordiskt elände att utplåna. Resultatet är ett tredjepersonsskjutarspel som balanserar på gränsen mellan brutalt och skämtsamt, där döden ofta kommer med ett flin på läpparna.
Demokrati till varje pris
Likt sin föregångare utspelar sig Helldivers 2 i ett satiriskt sci-fi-universum där människornas mäktiga imperium “Super Earth” sprider “demokrati” genom att bomba och invadera allt i sin väg. Spelet har ingen traditionell storykampanj, utan premissen är enkel: du är en elitsoldat, en Helldiver, utsänd till galaxens alla hörn för att bekämpa mänsklighetens fiender och sprida den managed democracy som Moder Jord (förlåt, Super-Jorden) predikar. Tonen är härligt ironisk – tänk Starship Troopers möter svensk lakonisk humor.
Propagandaposter och pompösa röster talar om ära och frihet, samtidigt som du och dina vänner råkar meja ner varandra med “friendly fire”. Ja, den här ”demokratin” är inte gratis. Alla vapen och explosioner kan nämligen skada både fiender och dina egna soldater, och spelet gör en poäng av att driva med hur farlig och absurd militär propagandakrigföring kan vara. Det är svårt att inte dra på smilbanden när jag bokstavligen råkar krossa en lagkamrat med en luftlandsatt ammunitionslåda eller när evakueringsskeppet i sista sekunden landar rakt på en stackars rekryt och förvandlar honom till plattfodral.
Spelupplägg och utmaning
Helldivers 2 går från ovanifrånperspektiv till en mer intensiv tredjepersonsvy, och skalar upp allt – större kartor, fler sidouppdrag och massiva fiendesvärmar. Varje uppdrag (Operation) består av upp till tre slumpgenererade nivåer där du ska utföra olika mål samtidigt som horder av utomjordingar anfaller från alla håll. I praktiken påminner det lite om Left 4 Dead-formulan fast i öppen rymd: enkla mål som “försvara denna punkt” eller “spräng den här anläggningen” blir svåra när hundratals insekter och robotar vill slita dig i stycken.
Spelkontrollen är tajt och skjutandet känns fantastiskt bra – det finns en tyngd i vapnen, rekyl som märks och en kryssikon som svajar om du rör dig mycket, vilket uppmuntrar till taktisk positionering. Att lägga sig ner eller gå ner på knä ökar träffsäkerheten märkbart, något man faktiskt känner av i Helldivers 2. Detaljer som att du förlorar all ammunition som är kvar i magasinet om du laddar om för tidigt ger en lätt militärsimskänsla, men utan att bli krångligt.
Varje skott och explosion känns i både händer och öron – fiender sprängs i lemlästar med tillfredsställande ljudeffekter och kaskader av utomjordiskt blod, och din karaktär skriker maniskt av adrenalin när flamethrowern bränner loss i en hord. Ljuddesignen är utsökt integrerad i spelkänslan: allt från vapenljud till fiendens dödsvrål och de bastunga explosionerna hjälper till att göra striderna fysiska och påtagliga. Helldivers 2 är ett spel som verkligen får dig att känna kaoset.
Spelet belönar samarbete och experimentlusta. Som spelare får du välja utrustning och så kallade Stratagems innan du påbörjar uppdrag. Stratagems är olika stöd- eller attackverktyg som kan kallas in från rymdskeppet – allt från ammunition och förstärkningar till automatiska kulsprutor på stativ, luftburna bombmattor eller en följeslagande attackdrönare. Dessa beställs genom att hålla in en knapp och mata in en sekvens av knapptryckningar på styrkorset (eller piltangenter), som en liten fuskkod mitt i striden.
Det kan låta bökigt, men poängen är att det ska vara svårt under stress. När kulorna viner och en jättelik “Bile Titan”-insekt stormar mot dig känns det som en mindre hjärtattack att försöka knacka in kombinationen för ett flyganfall – men när du väl lyckas och hör dånet av bomberna regna ner över fiendehorden är känslan oerhört tillfredsställande. Stratagem-systemet uppmuntrar till heroiska insatser (och komiska misstag). Jag har både räddat en omringad vän i sista sekund genom att kalla ner en robotdrönare som pepprar fienderna, och råkat spränga mig själv eftersom jag kastade rökmarkören till flygbomben för nära. Trial and error med explosivt resultat, kan man säga.
Helldivers 2 ska egentligen upplevas i co-op med upp till fyra spelare (helst vänner med tålamod och humor). Att kämpa sida vid sida, koordinera stora anfall och rädda varandra i panikartade eldstrider är spelets livsnerv. När allting klaffar och plutonen agerar som en väloljad maskin – en laddar om tungvapnet medan en annan täcker med eldkastare, tredje ropar ut fiendevågor och fjärde knappar in koder vid målet – då når Helldivers 2 nästan euforiska nivåer av intensitet. Och när det inte klaffar är det ofta ännu roligare: kanske blir ni alla vådaskjutna av en ivrig lagkamrat med granatkastare, eller så snubblar någon rakt ut för en klippa när paniken slår till. Spelet är skoningslöst men rättvist; friendly fire är alltid påslaget, men du kan återuppliva fallna kamrater genom att kalla ner dem igen från orbit (så länge ni har kvar era begränsade re-inforcements). Dör hela laget får ni visserligen börja om missionet, men ofta är döden mer av en driftkuku än ett straff – man skrattar åt eländet och försöker igen.
Helldivers 2 har den där ovanliga mixen av hardcore och trams: det är ett djupt, svårt spel som kräver samarbete och har realistiska inslag, men samtidigt är det så pass lättsamt i tonen att man kan garva åt varje snöplig explosion eller klumpig misstag. Här belönas du för att lära dig av dina felsteg och tjäna dina segrar. Efter några riktigt svettiga uppdrag med vänner kan jag intyga att få saker är så tillfredsställande som att evakuera i sista sekunden med missionen avklarad och bara en hårsmån av liv kvar på gänget.
Solo-upplevelsen
Men hur är det då att spela ensam, utan ett gäng marinkårssoldater vid sin sida? Är ensam stark i Helldivers 2? Nja, här måste jag vara ärlig: att ge sig ut på demokratimissioner solo är betydligt tuffare och stundtals frustrerande. Fiendehorderna tar naturligtvis ingen hänsyn till att du är ensam, och utan någon som täcker din rygg kan spelet kännas övermäktigt. En enda missräkning eller felmanöver kan betyda omedelbar död när du kör solo på högre svårighetsgrader.
Visst, du kan klara mycket själv genom att spela smart, använda stratagems taktiskt och kanske nöta lite lägre svårighetsnivåer tills du låst upp bättre vapen. Och känslan av triumf när man faktiskt soloar ett svårt uppdrag är enorm. Men var beredd på rejäla difficulty spikes – vissa uppdrag är rena mardrömmen solo och balanserade nästan uteslutande för flera spelare. Spelet saknar helt AI-kompanjoner, så du är verkligen ensam mot arméerna. Personligen fann jag att jag oftast hade kul även solo, tack vare spelets kärna av bra gunplay och humor, men jag svor också högt åt skärmen mer än en gång när ännu en gigantisk insektsdrottning mosade mig till köttfärs för femte gången i rad.
Helldivers 2 går att spela ensam, absolut, men det skiner som starkast när du har medhjälpare av kött och blod (och kanske en röstkanal för panikartade stridsrop). Har du inga vänner tillgängliga kan du para ihop dig med främlingar online – matchmaking finns – men räkna med varierande kvalitet på samarbetet där. Lyckligtvis fungerar onlinedelen numera fint; efter en strulig lansering med serverproblem och krascher har utvecklarna patchat spelet flitigt, och idag (2025) kan man oftast hoppa in i co-op-matcher utan större bekymmer.
Grafik och ljud
Även om Helldivers 2 inte direkt sätter någon ny grafisk standard för next-gen, är det ett riktigt snyggt spel på sitt eget vis. Planeterna du besöker bjuder på skiftande biomer – från sandiga öknar och giftiga träsk till snötäckta tundror och lummiga skogar – och allt har en imponerande detaljrikedom i miljöerna. Tät vegetation, dimma som sveper över slagfältet och dramatiska ljuseffekter (solstrålar som sipprar genom träd och rök) ger varje nivå en distinkt atmosfär. På PS5 finns två grafiklägen: ett prestandaläge som prioriterar 60 fps och ett kvalitetsläge med högre upplösning. I prestandaläget flyter spelet mestadels väldigt bra – jag upplevde stabila ~60 bilder per sekund även när explosionerna haglade, med bara enstaka dippar ner mot 50 fps under de allra mest kaotiska striderna.
Kvalitetsläget ger skarpare bild (upp mot native 4K) men är låst till 30 fps och lider av lite ojämn bildflyt, så personligen föredrar jag det snabbare läget. PS5-versionen kör i runt 1080p upplösning i sitt 60fps-läge, vilket kanske låter lågt år 2025, men i praktiken ser det bra ut tack vare kompetent antialiasing och motion blur. PC-versionen å sin sida är robust och skalbar; med ett hyfsat kraftfullt grafikkort kan du nå höga bildfrekvenser även i 4K. En toppmodern rigg (typ RTX 4090) kommer över 90 fps med allt maxat i 4K, men saknaden av moderna uppskalningstekniker som DLSS/FSR2 är märklig – spelet använder bara en enklare spatial upscaler, så PC-spelare får förlita sig på ren hårdvara eller sänka upplösningen om man vill nå riktigt höga fps.
Trots det har jag inga större klagomål; Helldivers 2 ser tillräckligt skarpt och läckert ut för sin genre, och viktigast av allt hålls bilduppdateringen stabil i de lägen man vill spela. Det märks att utvecklarna prioriterat prestanda i detta intensiva multiplayerspel, och det tackar vi för.
Ljudbilden förtjänar extra beröm. Musiken är pompös och marschartad när det behövs (ibland dyker det upp nästan parodiskt patriotiska toner som hade platsat i en rekryteringsvideo för Super Earth), men det är främst ljudeffekterna som står ut. Varje vapen har sin unika knall och klang; från det dova mullret av en 500 kg bomb som skakar hela skärmen, till det elektriska vinandet från lasergevär och de mekaniska klonkningarna från omladdningar.
Fienderna ger också ifrån sig distinkta ljud – ett fasansfullt tjut när insekterna spricker, metalliska skrin från robotarna – vilket inte bara skapar stämning utan även ger spelaren viktig audiell feedback i stridens larm. Spelar du på PS5 med ett par rejäla hörlurar eller ett system som stödjer 3D-ljud, blir upplevelsen ännu mer immersiv. Man hör tydligt varifrån buggarna kryper fram i mörkret eller var nästa explosion äger rum, vilket både hjälper och förhöjer inlevelsen. Dialog och röstskådespel är minimalt – din egen soldat yttrar mest stridsrop och lustiga one-liners här och var – men det lilla som finns (samt den karismatiska berättarrösten i tutorial och briefings) passar spelets satiriska stil perfekt.
Helldivers 2 lyckas ljudmässigt med konststycket att låta mäktigt och bombastiskt, samtidigt som det bibehåller en glimt i ögat.
Teknik och stabilitet
Som nämnt hade spelet en del tekniska bakslag i början. På min PS5 kraschade det faktiskt ett par gånger första veckan, och vissa märkliga buggar uppstod – vid något tillfälle föll min stackars soldat genom marken rakt ner i tomma intet (Super Earths gravitation måste ha tagit semester). Online-delen hade också problem: i starten var det svårt att koppla upp i crossplay-matcher mellan PC och PS5, röstchatten krånglade och ibland uteblev belöningar efter avklarade uppdrag. Lyckligtvis reagerade Arrowhead snabbt. Redan inom de första dagarna kom patchar som löste de värsta serverproblemen, och sedan dess har spelet kontinuerligt förbättrats. I skrivande stund har jag inte stött på några allvarliga krascher längre. Det förekommer fortfarande någon enstaka skavank – en fiende som fastnar i terrängen här, ett ljud som loopar där – men inget som stör helhetsintrycket nämnvärt.
Crossplay mellan PC och PlayStation fungerar nu smärtfritt i mina tester, och det är fantastiskt att kunna sprida demokratin tillsammans oavsett plattform (Xbox-spelare får för övrigt hoppa in senare under 2025, med full crossplay mellan alla format). Helldivers 2 känns över lag stabilt och väloptimerat nu, vilket är tur med tanke på hur hektiskt det kan bli när explosionerna haglar.
Spelet anammar också en modern live service-modell, men på ett förvånansvärt sympatiskt sätt. Det finns ett battle pass-liknande system som kallas Warbonds, men till skillnad från många andra spel löper dessa “säsongskort” aldrig ut – du kan i lugn och ro jobba dig genom belöningarna i din egen takt. Arrowhead har redan släppt en strid ström av extra innehållspaket (nya vapen, dräkter, kosmetiska prylar) men det mesta går att låsa upp genom flitigt spelande.
För den otålige finns mikrotransaktioner, dock enbart för kosmetiska saker som nya uniformer och liknande – ingen pay-to-win här inte. Butiken roterar kosmetiska objekt och priserna är rimliga; vi snackar ett par tior för en full mundering, istället för hutlösa summor som vissa konkurrenter tar ut. Personligen bryr jag mig inte nämnvärt om den biten, men det är värt att nämna att spelet inte försöker flå dig på pengar i smyg. Baspriset för Helldivers 2 ligger dessutom runt 400 kr i nuläget, vilket känns som ett kap med tanke på hur mycket spelglädje som ingår.
Slutsats
Efter åtskilliga timmar av blod, svett och lasersalvor kan jag konstatera att Helldivers 2 infriar förväntningarna – och lite till. Det är ett av de mest underhållande co-op-spelen jag spelat på senare år, med ett tempo och en humor som får det att sticka ut i genren. Att tillsammans med vänner rädda (eller förstöra) galaxen i demokratins namn är lika delar spännande och skrattretande. Samtidigt vågar spelet vara brutalt svårt och utmana oss att spela bättre, tänka smartare och inte ta segern för given. För den som främst vill spela ensam är varningen på sin plats: räkna med en rejäl utmaning och ett spel som inte ber om ursäkt för att det är designat för samarbete. Men även som solo-äventyr finns här en charm i kaoset som kan vinna över den envise.
Helldivers 2 lyckas med konststycket att göra döden rolig, krigföring underhållande och ”demokrati” till ett internt skämt. Och när ett spel låter mig skratta högt åt mina egna nesliga misslyckanden, samtidigt som jag genuint jublar vid varje hårt vunnen seger, då vet jag att det träffat rätt. Helldivers 2 är kort sagt en bländande salut av kulor och galenskaper – en super-hjältesaga där hjältarna är klumpiga kanonmatsoldater och där frihetens fana råkar vara täckt av krut och utomjordiskt blod. Jag kan inte annat än ställa mig i givakt, ladda om hagelgeväret och ropa: ”Till helvetet med buggarna – för Superjorden!”
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
