Hades 2 bjuder på en helvetiskt underhållande återkomst – trots att det fortfarande bara är i Early Access.
Det är långt efter midnatt och jag har precis lovat mig själv att stänga av Hades 2 efter ”en sista runda”. Tji fick jag. En halvtimme och sju hjärtinfarkter senare sitter jag fortfarande klistrad framför skärmen – händerna svettiga, ögonen glödande av neonfärgade explosioner och med ett dumt leende på läpparna. Känslan från första spelet sitter i ryggmärgen: det rappt intensiva stridandet, de kvicka undanfintarna, och den perversa nöjet i att gång på gång bli mosad och ändå ivrigt kasta sig in i ”bara en omgång till”. Låter det bekant? Absolut. Blir det tråkigt? Inte det minsta.
Men allt är inte deja-vu i underjorden. Precis när jag tror att jag har full koll – att ”det här kan jag, det är ju Hades” – överraskas jag av något nytt. Så dyker plötsligt ett okänt gudomligt ansikte upp: Apollon (han som bokstavligen lyste med sin frånvaro senast) materialiserar sig och erbjuder en ny välsignelse. Solgudens boon får marken att bada i bländande ljus och får fienderna att vingla omkring som yra höns. Inte långt därefter finner jag dessutom en oväntad bundsförvant: Gale, en iller. Ja, du läste rätt – en liten iller som agerar min personliga sköld och sidekick. När ett regn av spjut var på väg att göra slarvsylta av mig hoppade Gale fram och tog smällen. Jag skrattade högt av ren överraskning över att ha en stinkande iller som skyddsängel i mitt inferno.
Supergiant Games vågar introducera många sådana nya inslag i Hades 2, utan att tappa det som gjorde ettan så beroendeframkallande. Vi spelar den här gången som Melinoë, prinsessa av underjorden (och Zagreus syster), på uppdrag att stoppa tids-titanen Chronos från att förgöra allt och alla. Pappa Hades har hamnat i trubbel och familjens framtid står på spel. Upplägget känns familjärt: du ska fortfarande slåss dig ut ur underjorden rum för rum, dö hundra gånger, bli starkare och försöka igen, allt medan storyn sakta nystas upp genom snitsiga dialoger. Men resan bjuder på nya vyer och faror. Melinoë själv är en häxprinsessa med minst lika mycket attityd och charm som Zagreus hade. Hennes sylvassa tunga och mörka humor gör varje konversation till ett nöje, och hon känns redan som en huvudperson som kan bära spelet på egna meriter. (Frågan är om inte Melinoë kanske överträffar brorsan i ren tjurskallighet – något som säkert skulle få stackars Hades att sucka uppgivet.)
Häxgudinnan Hekate (till höger) tar över mentorsrollen i basen och guidar Melinoë i kampen mot Chronos. Nya karaktärer som hon ger äventyret en fräsch dynamik, samtidigt som den vassa dialogen och humorn från första spelet lever vidare.
På tal om persongalleriet så imponerar Hades 2 med hur levande och varierat allt känns. Varje gång jag snubblar tillbaka till baslägret Crossroads (spelets hubb, motsvarigheten till House of Hades) möts jag av nya konversationer med gudar och odödliga vänner. Dialogerna är snudd på löjligt omfattande – jag har ännu inte hört en enda replik återupprepas, trots dussintals timmar av spel. Supergiant vet verkligen hur man berättar en historia i små portioner; ju mer jag dör, desto mer lär jag känna karaktärerna. Nya ansikten som häxgudinnan Hekate, som fungerar som min mentor, och andra färgstarka personligheter ger spelet en fräsch dynamik jämfört med ettan. Och de gamla vanliga olymperna är förstås lika härligt kacklande och självupptagna som alltid – varenda gud har så mycket personlighet att bjuda på, att man nästan ser fram emot att dö bara för att få höra nästa käbbel i hallen.
Nytt och bekant i perfekt kombination
När det gäller själva spelandet känns grunden bekant: det är fortfarande en actionspäckad roguelike där du hugger, skjuter och dashar dig genom slumpmässigt sammansatta rum. Efter varje strid belönas du med någon form av uppgradering – kanske en ny förmåga från en gud, kanske lite resurser att ta med hem. Boon-systemet från Hades är tillbaka, men det har expanderats och förfinats. Olympens gudar strösslar dig med välsignelser som ger nya attacker och egenskaper. Många gamla favoriter dyker upp igen (Zeus dundrar, Poseidon dränker, Dionysos gör fiender berusade osv.), men vi får också nya gudomliga krafter att leka med. Apollon bländar fiender med solstrålar, Hestia låter oss bränna dem till aska och smidesguden Hefaistos förstärker vår försvarsförmåga. Pantheonet känns fräschare och mer komplett nu – även om Ares och Athena verkar ha annat för sig för tillfället. Variation saknas verkligen inte; varje gud erbjuder nu ett mer nyanserat utbud av förbannelser och bonusar som går att kombinera i det oändliga. Att mixa en build med Apollons daze-effekt och Hekates hex-magier ena stunden, för att nästa runda testa en rent Zeus-baserad åskbygelse, gör att varje försök känns unikt.
Utöver gudarnas booner har Hades 2 dessutom kastat in ett par nya system som förändrar spelets rytm. Ett exempel är de nya Arcana-korten du kan låsa upp i Crossroads. Tänk dig dessa som magiska tarotkort som ger stående bonusar under dina framtida rundor. På mitt altare kan jag placera ut kort som t.ex. ökar chansen för sällsynta boons eller gör att jag startar varje runda med lite extra liv. Till en början fattar jag knappt vad kortleken ska vara bra för, men snart inser jag att det är en genväg till att skräddarsy mina utmaningar. Vill jag ha en lättare tid? Då kör jag med kort som stärker min överlevnad. Vill jag maxa risk och reward? Då lägger jag kort som gör fienderna starkare men utdelningen bättre. Denna nya mekanik ger ännu ett lager av strategi mellan rundorna, och det kliar härligt i hjärnan hos oss som älskar att fintrimma builds.
Dessutom har vi The Cauldron – en kittel i hubben där Melinoë kan blanda besvärjelser (de kallas Incantations) för att låsa upp nya funktioner och förmåner. För att göra det behöver man samla på sig speciella resurser ute i banorna, vilket för oss till nästa nyhet: skördeverktygen. Inför varje försök får jag välja ett verktyg (typ hacka, håv, lykta) som låter mig plocka upp unika råvaror i underjorden. Första gången jag såg en mystisk lysande kristall på marken och insåg att ”hoppsan, den där kan jag inte ta för jag har fel verktyg med mig” så muttrade jag något ohörbart och kände mig snuvad. Nu måste jag alltså spela om just den banan med rätt pryl nästa gång för att få min kristall! Lite frustrerande? Javisst. Men också jäkligt smart. Spelet lyckas väcka samlaren i mig och gör att jag utforskar varje skrymsle i jakt på skatter, istället för att bara rusa mot nästa strid. I längden visar det sig att detta system, tillsammans med kitteln, introducerar nya lager gradvis och elegant. Hades 2 dränker inte spelaren i info; den låser upp finess efter finess i precis lagom takt. Rätt som det är står jag där och jonglerar tio olika typer av uppgraderingar och val – och undrar när allt detta blev normalt för mig.
En annan välkommen förbättring märks i själva banorna. Underjorden har växt, kan man säga. Där Hades 1 ofta höll sig till relativt trånga rum, vågar Hades 2 bjuda på större och mer öppna arenor. Särskilt den tredje världen (utan att spoila för mycket) överraskar med vidsträckta områden som ger nästan Diablo-liknande vibbar. Att plötsligt ha strider i öppna landskap, där fiender kan anfalla från flera håll samtidigt, förändrar dynamiken rejält. Jag kan inte längre memorera varje vrå; nu gäller det att hålla huvudet kallt och improvisera när kaoset briserar i 360 grader. Lyckligtvis är striderna fortfarande tajta som ett kassaskåp – kontrollen lyder minsta knapptryck och hitboxarna sitter som de ska. Supergiant har förfinat stridssystemet ytterligare, med nya vapen och attacker som känns härligt olika varandra. Från tunga närstridsvapen till mystiska trollstavar; det finns något för varje spelstil, och alla är roliga att bemästra. (Min personliga favorit just nu är en uppsättning tvillingblad som får mig att känna mig som en furie på steroider.)
Hades 2 behåller Supergiants karakteristiska handritade stil, men utforskar nya miljöer och färgteman. Spelet domineras inte längre bara av lava-rött – underjordens domäner badar nu ofta i smaragdgröna, turkosa och blå toner, vilket ger uppföljaren ett eget visuellt uttryck.
Rent visuellt är Hades 2 en fröjd för ögat. Den grafiska stilen är trogen originalet med sina snygga serieinspirerade karaktärer och miljöer, men färgpaletten har skiftat och ger spelet en fräsch identitet. Där Hades 1 gick i eldrött och guld har tvåan snarare svala gröna och blå nyanser som tema, passande för ett äventyr som kretsar kring tid och häxkonst. De olika regionerna är riktigt läckra att utforska, från skuggiga skogar till spöklika tempelruiner. Det märks att utvecklarna även finslipat detaljerna – animationerna är mjukare än någonsin och spelet har fått ännu fler små visuella effekter (till och med husdjuren/companions har gulliga små animationer). Musiken, ja herregud musiken! Darren Korb är tillbaka och levererar precis det vi hoppas på: en fusion av dånande rockriff och stämningsfulla melodier som anpassar sig perfekt till spelets tempo. Varje bossfight ackompanjeras av adrenalinhöjande gitarrer, och i de lugnare sekvenserna hörs melankoliska stråkar och sång som ger underjorden själ. Jag tog mig själv i att nicka med i takt under en särskilt episk strid – vilket kanske förklarar varför jag dog just då. Det är svårt att fokusera när gitarrsolot är för bra, okej?
Under utveckling, över förväntan
Nu, drygt ett år in i Early Access, har Hades 2 hunnit bli rejält matigt innehållsmässigt. I skrivande stund (sommaren 2025) har spelet precis fått sin tredje stora uppdatering, The Unseen Update, som enligt utvecklarna blir den sista stora innan full lansering. Med andra ord finns redan lejonparten av spelet på plats: flera regioner och bossar, massvis av vapen och förmågor att låsa upp, och timmar av inspelad dialog och musik. Faktum är att Hades 2 i sin nuvarande form nästan känns som ett komplett spel – tills det plötsligt tar slut. För tro mig, förr eller senare kommer du slå i taket. Själva huvudberättelsen är nämligen inte färdig ännu, och efter ett visst klimax möts man av en liten textskylt som artigt tackar för visat intresse och ber en komma tillbaka senare när utvecklarna byggt klart slutet. Cliffhanger-varning, minst sagt. För egen del kände jag mig både hänförd och lite snopen när eftertexterna inte rullade på det där stället där de hade gjort det i ett färdigt spel. Om du är typen som avskyr att vänta på upplösningen av en berättelse, då kan Early Access vara ett dubbelslipat svärd – antingen får du försöka spela väldigt långsamt och spara på innehållet, eller så väntar du tålmodigt på 1.0-versionen innan du ens börjar. För oss otåliga fans är det dock ett ganska litet pris att betala att behöva vänta på finalen, för det vi får spela redan nu är så pass underhållande.
Det råder ingen tvekan om att Supergiant Games har levererat en förbluffande polerad upplevelse redan från start. Jag har knappt stött på några buggar alls värda namnet – spelet har flutit på i 60+ fps utan krascher, med undantag för någon enstaka fiende som fastnat i väggen här eller där. Balansmässigt är det förstås ett rörligt mål: efter varje patch kan saker ändras. Ibland har en viss uppsättning boons känts löjligt övermäktig, bara för att nästa uppdatering ska nerfa den kombinationen till något mer modest. Å andra sidan har underdogs också lyfts – det märks att utvecklarna finjusterar och testar gränserna hela tiden, i dialog med communityt. Den som spelar från dag ett får vara beredd på lite berg-och-dalbana i svårighetsgrad och meta. Personligen har jag inte haft något emot det; det är nästan lite spännande att se hur min favorit-build ena veckan kan bli utklassad av en ny taktik veckan därpå. Hades 2 i Early Access är ett levande projekt, och vi spelare är mer eller mindre medutvecklare på resan. Tycker man att sådant förstör upplevelsen är det återigen ett skäl att avvakta – men jag måste säga att Supergiant sköter det exemplariskt. De stora uppdateringarna har kommit relativt regelbundet och bjudit på köttiga nyheter varje gång (nya bossar, vapenvarianter, områden, you name it), inte minst nu senast med The Unseen som la till ännu fler godsaker i påsen. Det märks att de verkligen satsar på att ge Early Access-spelarna rikligt med innehåll och anledning att återvända.
I slutändan är Hades 2 i Early Access en briljant work in progress. Supergiant Games har tagit allt som gjorde Hades fantastiskt och byggt vidare – större, djärvare, mer helvetiskt beroendeframkallande. Spelet känns som att komma hem till något bekant, bara för att upptäcka att hemmet renoverats och fått en rad nya rum att utforska. Visst, det är lite byggdamm kvar i hörnen och en och annan dörr som inte är öppnad än, men det förtar inte helhetsintrycket. Är du redan frälst Hades-fan lär du älska den här tidiga smakbiten; det är samma puls och glädje, med lagom dos nya kryddor för att inte kännas som en upprepning. Chronos må försöka stoppa tiden, men undertecknad offrar mer än gärna ännu lite mer av sin på Hades 2. Och när fullversionen väl släpps kommer undertecknad stå redo – med svärdet i högsta hugg och en iller vid sin sida – för att äntligen få fullborda detta underjordiska äventyr.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
