Remedys första multiplayer-äventyr är som en städfirma som fått sparken på sin förstaarbetsdag. Roligt i stunder, men för ofta känns det som att man jobbar övertid utan att fåbetalt för det.
När Remedy Entertainment meddelade att de skulle göra ett co-op-spel baserat på Control-universumet, var jag förstås skeptisk. Control är ju ett mästerverk av psykologisk skräck ochtelekinetiska krafter – hur fan ska man göra det till en lagbaserad skjutare? Svaret visar sigvara: man gör det inte. Istället kastar man in spelarna som FBC:s mest underskattadeanställda – städpersonalen som får rycka ut när de konstiga grejerna händer i Äldsta Huset.
Det tar inte mer än 20 minuter innan jag inser att FBC: Firebreak är något helt annat än vad jagförväntade mig. Istället för Jesse Fadens kraftfulla superkrafter får jag en stor skiftnyckel och envattenpistol. Istället för att vara den mystiska direktören för FBC är jag någon sorts paranormalvaktmästare med gummioverall och skyddsmask. Det låter kanske deprimerande, men fan vad kuldet blir ändå!
Städning för nybörjare
De första timmarna med spelet är, ska jag vara ärlig, ganska tråkiga. Man springer runt i sterilakorridorer, skjuter på relativt enkla Hiss-fiender och undrar var alla de coola grejerna från Controltog vägen. Det är här som många spelare förmodligen ger upp – och det förstår jag verkligen. Detidiga uppdragen ger ingen aning om vilken vild resa man har framför sig.
Men om man biter ihop och fortsätter spela, börjar Firebreak visa sina riktiga färger. Det är närkorrupta föremål dyker upp som spelet verkligen vaknar till liv. Plötsligt flyter en besatt trafikljusrunt i lokalen och tvingar dig att stå helt stilla varje gång den lyser rött – annars tar du konstantskada. Rör dig under det röda ljuset och du är så gott som död. Det är som en dödlig variant av”Röd eller Grön?” mitt i ett eldstridsinferno.
En annan gång jagade en korrupt gummimask mig genom ett helt våningsplan medan den fick allafiender att explodera när de dog. Först tänkte jag att detta var fruktansvärt irriterande, men sedaninsåg jag att jag kunde använda dessa explosioner till min fördel. Locka ihop en grupp Hiss-soldater, skjut en av dem, och kolla på hur hela gruppen går upp i rök som dominobrickor. Snackaom att vända nackdelen till en fördel!
Tre vägar till kaos
Spelet erbjuder tre olika ”Crisis Kits” som fungerar som klasser. Fix Kit-grabben kommer med enjävla stor skiftnyckel och kan reparera allt från lampor till duschar som helar laget. Jump Kit-tjejenhar något som ser ut som en spökjägareuppfinning och kan ge fiender elchocker medan honstartar generatorer. Och Splash Kit-killen… han har en vattenpistol. Låter kanske fjantigt, men närdina kompisar står i brand eller är täckta av någon rosa sörja som ser ut som om den kom rakt uren 90-tals spelshow, blir han plötsligt lagets viktigaste medlem.
Det smartaste med Firebreak är hur spelarna måste samarbeta. Det räcker inte att bara skjuta alltsom rör sig – man måste koordinera sig för att faktiskt klara uppdragen. När den ena spelaren stårfast vid en elcentral som behöver startas, medan en annan måste hålla en knapp intryckt för attöppna en dörr, och den tredje försöker inte bli sönderbränd av en flytande vattenkokare som harblivit besatt… ja, då börjar spelet kännas riktigt bra.
Varför? Bara varför?
Men för varje glimt av briljans finns det något som får mig att undra vad Remedy egentligen tänkte.Varför finns det ingen ordentlig tutorial? Spelet bara kastar in dig och förväntar sig att du ska vetahur allting fungerar. Min stackars sambo, som aldrig spelat Control, förstod bokstavligen ingentingav vad som hände under de första timmarna.
Varför är det så få banor? Efter några kvällar har man sett allt spelet har att erbjuda, och då börjarrepetitiviteten att kännas. Visst, korrupta föremål gör att varje omgång blir lite annorlunda, men deträcker inte riktigt för att motivera den tid man lägger ner.
Och vad fan är det med den här loot-cykeln? Man springer runt och samlar upp oändliga mängderskräp – vapen man redan har, blueprints man redan fått, och utrustning med marginellt högresiffror. Det påminner obehagligt mycket om alla de där games-as-a-service-spelen som bara vill attman ska grinda för grindandets skull.
När allt klaffar
När FBC: Firebreak fungerar som det ska – när man har två kompisar som faktiskt pratar medvarandra, när man förstår spelmekaniken, och när en riktigt rolig korrupt föremål dyker upp – då ärdet fantastiskt. Känslan av att vara ett team av underdogs som ställs mot övernaturliga krafter medingenting annat än improviserade vapen och ren vilja är something special.
Problemet är att dessa magiska stunder är för sällsynta. Alltför ofta känns spelet som jobb – och intedet roliga slaget. För 350 kronor (eller gratis om man har Game Pass) får man ett spel som hadekunnat vara något riktigt stort, men som istället känns som en prototyp av något bättre.
FBC: Firebreak är inte det Control-spinoff vi ville ha, men det är heller inte det värsta Remedy hargjort. Om man har tålamod och rätt sällskap kan man hitta riktigt kul stunder här. Men för de flestakommer detta antagligen att bli en snabb affär – man provar det en helg, skrattar åt några korruptaföremål, och sedan glömmer man bort det.
Och det är synd, för någonstans i denna röra finns kärnan till något riktigt bra.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
