FromSoftware har tagit sitt mästerverk och kört det genom en köttkvarn – resultatet ärnågot helt annat än väntat, men ändå förbannat beroendeframkallande.
När jag först fick höra att FromSoftware skulle göra en co-op roguelike-version av EldenRing, blev jag skeptisk. Elden Ring är ju närmast perfekt som det är – varför röra i grytan?Men efter 40 timmar med Nightreign inser jag att detta inte ens försöker vara samma typ avspel. Det här är Elden Ring på speed, rakat ner till sina mest grundläggande beståndsdelaroch sedan återuppbyggt som något helt nytt.
Det tar inte många minuter innan jag förstår att allt jag lärt mig om Elden Ring måste kastas utgenom fönstret. Här finns ingen tid för eftertänksam utforskning eller minutiös karaktärsbygge.Istället droppar jag ner i Limveld (en alternativ version av Limgrave) tillsammans med två andraspelare och får exakt 45 minuter på mig att förbereda mig för en slutboss som heter Nightlord. Detlåter enkelt, men är det verkligen inte.
Stresstest för själen
Första intrycket är rent kaotiskt. En blå vägg av regn och eld krymper sakta mot kartans mitt, precissom i battle royale-spel, medan jag springer omkring och försöker hinna med allt. Plundra läger,besegra bossar, samla utrustning, uppgradera karaktären – allt medan klockan tickar obarmhärtigt.Det är som att spela Elden Ring i snabbspola medan någon skriker tidsgränser i öronen på mig.
Men det är precis det som gör det så jävla beroendeframkallande.
I vanliga Elden Ring kunde jag spendera timmar med att bara vandra omkring och utforska. Härtvingas jag göra snabba beslut hela tiden: ska vi ta den där slottsruinen eller fokusera påfältbossen? Har vi tid att gå ner i den där grottan? Vem av oss ska plocka upp den därutrustningen? Varje val spelar roll och fel beslut kan förstöra hela rundan.
Åtta sätt att dö
Spelet erbjuder åtta olika karaktärer (Nightfarers) att välja mellan, och varje en känns unikt designadför gruppspel. Guardian kan skapa skyddande bubblor runt laget medan Executor, som påminnerstarkt om en Sekiro-samurai, reflekterar fiendeattacker med sin förbannelse katana. Min personligafavorit är Duchess – en glaskanon med dolkar och trolldom som kan förvandla vilken runda somhelst till ett blodigt mästarwerk om man spelar henne rätt.
Det smartaste med karaktärsdesignen är att ingen av dem känns överflödig. I motsetning till mångaandra co-op-spel där vissa klasser bara är ”bättre”, har varje Nightfarer en tydlig roll som verkligenbehövs. När en Raider ropar sina stridsrop för att stärka laget medan Guardian håller upp sin sköldoch Ironeye plockar av fiender på distans, känns det som riktigt lagarbete.
Krympt perfekt
Det som imponerar mest är hur FromSoftware lyckats destillera Elden Ring-upplevelsen till dessabsoluta kärna. Visst, man saknar den episka känslan av att upptäcka ett nytt område efter 20timmars utforskning, men istället får man något annat – den rena adrenalinkicken av att klara enperfekt runda.
Sites of Grace healar nu automatiskt när man går förbi dem. Levelups sker automatiskt baserat påvald klass. Alla dessa ”förenklingar” som först låter som att spelet dumpats ner, visar sig faktiskt varanödvändiga för att hålla tempot uppe. Det finns helt enkelt ingen tid att stå och pilla med statistiknär fiender redan anfaller.
Nightlords som skrämmer
De riktiga stjärnorna är dock Nightlords-bossarna själva. Gladius, en gigantisk trehövdad varg medett svärd kedjat över ryggen, Adel som ser ut som en blandning av flodhäst och fågel från helvetet,och flera andra monstrositet som gör att Malenia känns som en valp. Dessa strider är designade förexakt tre spelare och när allt klickar – när en spelare lockar aggro medan de andra två anfaller frånsidan – känns det som magi.
Ett av mina mest minnesvärda ögonblick var när vårt lag kämpade mot en jättemott som plötsligtlandade på huvudet av sin partner, en gigantisk käppinsekt, och red den som en mech. Vi stod därmed bara pilbågar mot denna kaiju-cowboy med orbitala lasrar. Det låter absurt, och det var det,men vi vann ändå genom ren envishet och lagarbete.
Repetition och frustration
Men allt är inte rosenrött i Limveld. Efter 20-30 timmar börjar formeln kännas repetitiv. Man lär sigvilka områden som är värda att besöka, vilka uppgraderingar som fungerar bäst, och vilka riskerman kan ta sig. Det som först kändes som spännande improvisation blir gradvis till rutinmässigoptimering.
Dessutom är spelet stenhårt för solospelar. Även om det tekniskt går att spela ensam, är detuppenbart designat för tre personer. AI:n vet helt enkelt inte vad den ska göra när tre mänskligaspelare attackerar samtidigt, så för att kompensera har Nightlords-bossarna så mycket hälsa och såbrutala attacker att de känns unfair när man möter dem själv.
Tekniskt sett har spelet också sina problem. Framerate-dropp, sakta laddningar och vissa områdensom får hela spelet att stanna till. För ett spel som är så beroende av exakt timing och snabbabeslut, är tekniska problem extra frustrerande.
Hatet vi älskar
Trots alla invändningar fortsätter jag att komma tillbaka. Det finns något hos Nightreign som fångarden där ”bara en runda till”-känslan som de bästa roguelike-spelen har. Varje nederlag lär mignågot nytt, varje vinst känns välförtjänt, och varje runda är annorlunda nog för att hålla migengagerad.
Det här är inte Elden Ring, och det försöker inte vara det heller. Istället är det FromSoftwares sätt attexperimentera med sina egna formler, och även om experimentet inte alltid lyckas, så är detfascinerande att se studion våga något nytt.
Efter 40 timmar med spelet kan jag slå fast att Elden Ring: Nightreign är en udda menframgångsrik hybrid. Det är inte revolutionerande, men det är definitivt unikt. Om du älskarElden Ring för dess djupa utforskning och episka berättelse kommer du att bli besviken. Menom du älskar den rena, hårda kampen och har vänner att spela med, då kan detta bli ditt nyaberoende.
Det är Elden Ring genom en köttkvarn – och ibland är det precis vad man behöver.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
