När Doom Eternal släpptes i mars 2020 skrev vi en recension som hyllade dess frenetiska intensitetoch välbalanserade design. Fem år senare, med Doom: The Dark Ages nyligen släppt, är det dagsatt se tillbaka på vad som kanske är den mest unika FPS-upplevelsen någonsin skapad.
Den ursprungliga recensionen från 2020:
”Doom Eternal är större, starkare och vackrare än sin föregångare, och det fullkomligen tvärvägraratt spara på något som helst krut.
Jag är i princip död, men det är jag mest hela tiden. Det är normalläget i Doom Eternal. I ett sistadesperat utspel tänder jag eld på en stapplande demon, knäcker armen på den och sticker in dentrasiga, vassa benpipan i dess skräckslagna öga. Plötsligt känner jag mig friskare och starkare änpå länge. Det ger mig den energi jag behöver för att sänka varenda jävel, och stå ensam kvar somDoom Slayern på täppan, omringad av sargade, blodiga demonkroppar och diverse andrafärskdräpta styggelser.För ett ögonblick kan jag pusta ut. Doom Eternal är ett av de mest intensiva actionspel jagnågonsin spelat. Ibland påminner det nästan mer om en bullet hell-shooter snarare än ett typisktmodernt fps, med fiender och projektiler exakt överallt. Efter de större striderna (vilket är de flesta,ärligt talat) är jag smått utmattad. Det handlar dessutom inte alls bara om reflexer, det är bara enliten del av det. Istället gäller det att ta snabba taktiska beslut och beta av hoten i en logiskordning. Helst så snabbt som möjligt, förstås, men det här är inte en simpel twitch-skjutare.
Ju snabbare du tunnar ut fiendehorden, desto mindre är risken att en av dem fångar dig i ett hörnoch tar kål på dig snabbt och skoningslöst. Men om du spelar klantigt och ogenomtänkt kommerdu att stå utan ammunition, och då är du minst lika rökt. Doom Eternal parar hektisknäsblodsaction och intelligent speldesign på ett imponerande välbalanserat vis. Resultatet är ettfläskigare, råare och mer givande spel än det redan utmärkta Doom (2016). Med andra ord ärEternal ett nytt Doom 2, som tar föregångaren och gör det lite bättre på alla sätt och vis.
Id Software har dock inte nöjt sig med att bara göra samma sak igen, fast fetare och större. Det är iallt väsentligt en fortsättning på föregångaren, men det förfinar och fördjupar systemen så mycket,och går så hårt in för det, att skillnaderna i praktiken blir större än många kanske tror.
I Doom (2016) kunde du röja dig igenom det mesta utan att fundera så mycket. Försöker du forceraDoom Eternal på samma sätt kommer du inte att leva länge. Vissa kommer kanske irritera sig påhur Id Software styr spelandet så hårt som de faktiskt gör, men resultatet är en actionfest där allavapen och verktyg måste användas för att överkomma de ofta riktigt tuffa striderna.”
Fem år senare: En design som står ensam
I dag, 2025, står det klart att Doom Eternal var något extraordinärt – ett spel som transcenderargenren och skapar något som aldrig kommer att replikeras. Med lanseringen av Doom: The DarkAges har vi sett hur id Software medvetet har tagit en helt annan riktning, vilket paradoxalt nogbelyser Eternals unikhet ännu tydligare.
Där Eternal var som en F-22 jaktplan – snabb, precis och akrobatisk – är The Dark Ages mer som enstridsvagn: kraftfull men jordnära. Dark Ages saknar helt den frenetiska baletten av rörelse somdefinierade Eternal, och istället för att dansa runt fienderna kräver det nya spelet en mer deliberatoch strategisk approach.
Vad som gjort Eternal tidlöst
Det som många kritiker noterade redan 2020 var hur Eternal krävde att man lärde sig dess specifikaregler – ett ”combat chess” som var mindre fritt än Doom 2016 men otroligt givande när manbemästrade det. Denna komplexitet, som vissa såg som en svaghet, har visat sig vara spelets störstastyrka över tid.
Eternals kombination av Glory Kills, omfattande rörelseoptioner och en större variation av fienderskapade en kampupplevelse som var djupare än någon konkurrent. Spelets brutala svårighetsgrad,som tvingade spelare att utnyttja alla verktyg och mekaniker, skapade en unik känsla av bemästring.
Kontroversen som blev styrka
Den kritik som riktades mot Eternal 2020 – konstant ammunitionsbrist, tvingande användning avmotorsåg och Glory Kills, plus irriterande plattformsspel – har med tiden kommit att ses somdesignbeslut som separerade spelet från mängden. Medan många klagade på att man ”tvingades”spela på ett specifikt sätt, har detta kommit att uppskattas som en konsekvent vision.
Jämfört med Dark Ages minimalistiska approach, framstår Eternals komplexa system som ett uniktexperiment i att pusha FPS-genren till sina gränser. Det är ett spel som aldrig kommer att få endirekt uppföljare eftersom det är så specifikt i sin vision.
Slutsats: Ett mästerverk som sticker ut
Vår ursprungliga recension var korrekt i sin bedömning av Eternal som ett unikt actionspel, men vikunde inte förutse hur ensamt det skulle stå fem år senare. Med Dark Ages återgång till en mertraditionell Doom-känsla, framstår Eternal som en vild kreativ avvikelse som aldrig kommer attupprepas.
Som en total paket, inklusive dess DLC-kampanjer, är Doom Eternal helt enkelt svårt att slå. Det ärett spel som krävde total dedikation från spelaren, men belönade den dedikationen med enkampupplevelse som få spel någonsin har kommit i närheten av.
I en tid när de flesta uppföljare spelar det säkert, påminner Doom Eternal oss om vad som händernär utvecklare vågar pusha gränserna – även om det innebär att skapa något som aldrig kommeratt få en direkt arvtagare.
Betyg då: 9/10
Betyg nu: 10/10 – Ett designmirakel som står ensamt i tiden
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
