I stället för att fånga Pokémon ska vi rädda dem. Det låter kanske flummigt på papperet,men spanska Inverge Studios har skapat något riktigt vackert.
När spelet startar med en kraschlandning på den exotiska planeten Ava, är jag först skeptisk.Ännu ett ”cozy game” som lovar miljömedvetenhet och djurvänlighet utan substans? Mendet dröjer inte länge innan jag fattar att Creatures of Ava är något helt annat än vad jag hadeväntat mig. Detta är inte bara ett spel om att klappa söta varelser – det är en överraskandedjup berättelse om empati, förstörelse och vad det verkligen kostar att rädda något.
Jag kliver in i skorna på Vic, en 22-årig naturforskare som tillsammans med sin kollega Tabitha skarädda så många varelser som möjligt från den mystiska ”vissningen” – en parasitisk infektion somförvandlar Avas tidigare så fredliga djur till aggressiva monster. Istället för att bekämpa dem ska jagbota dem med hjälp av en magisk stav och sedan locka dem med flöjtmusik, för att slutligen skickadem till säkerhet ombord på mitt rymdskepp.
Musik som magi
Det mest geniala med Creatures of Ava är flöjtmekaniken. Varje art av djur har sin egen unikamelodi, och för att tämja dem måste jag spela tillbaka deras sång på min flöjt. Det börjar enkeltmed bara några toner, men när jag når de senare områdena krävs det både musikaliskt gehör ochtiming för att få till de allt mer komplexa melodierna rätt. Få saker känns så tillfredsställande som attäntligen få till den där svåra sekvensen och se hur en tidigare hotfull varelse plötsligt börjar följamig som en hängiven hund.
När jag väl har tämjt ett djur kan jag ”synkronisera” med det och ta kontroll över dess unikaförmågor. Häst-liknande Uru kan trampa ner växthinder, ulvarna kan bita sönder rep för att sänkabroar, och de stora grodorna kan hoppa upp på höga platser där jag själv inte når. Pusseldesignen är genomgående smart utan att vara alltför utmanande – jag vet nästan alltid vad jag ska göra,men utförandet kräver ändå ett visst mått av strategi.
Grafiskt är Creatures of Ava en fröjd för ögat. De fyra olika biomerna – gräslandskap, djungel, ökenoch träsk – är alla fyllda med färggranna detaljer och kreativt designade varelser. Det påminnermig om gamla Starfox Adventures, fast med en betydligt mer genomarbetad visuell stil. Att speletsaknar minikartor och hälsomätare gör att jag verkligen kan fördjupa mig i de vackraomgivningarna utan att bli distraherad av gränssnittselement.
Överraskande mörk historia
Det som dock verkligen får mig att hänga kvar är berättelsen, som är co-skriven av denvälmeriterade Rhianna Pratchett (Tomb Raider, Mirror’s Edge). Vid första intryck verkar det vara enrak klimatförändringsfabel, men ju längre jag kommer desto mer komplicerat blir det hela. Utan attspoila för mycket kan jag säga att spelet ifrågasätter våra mänskliga tendenser att ”rädda” sakerutan att först förstå dem — och slutet träffar betydligt hårdare än vad man förväntar sig av ett såhär till synes harmlöst spel.
Platsbefolkningen Naam är genomgående välskriven, med karaktärer som känns genuina snarareän som enkla quest-givare. Dialogen mellan Vic och de olika Naam-individerna innehåller oftariktigt roliga kulturkrockar, där båda sidor missförstår varandras seder och språk på charmigt vis.
Små men irriterande brister
Tyvärr har Creatures of Ava också sina svagheter. Framför allt känns många av sidouppdragenrepetitiva – hämta det här, leverera det där, fotografera den saken. Efter några timmar börjar jagkänna mig som en interplanetär brevbärare snarare än en hjältemodiga djurräddare. Att så mångaav spelets konversationer saknar röstskådespeleri känns också billigt, särskilt när röster plötsligtdyker upp mitt i annars tyst dialog.
Tekniskt sett har spelet också sina problem. På Steam Deck presterar det dåligt med hackigframerate och frysningar, och även på PC finns det märkliga buggar där flöjten ibland slutar fungera helt — något som gör spelet ospelbart tills man startar om.
Men trots dessa brister är Creatures of Ava ett spel som fastnat i mitt minne långt efter atteftertexterna rullat. Det är inte revolutionerande på något sätt, men det är genomfört med sådankärlek och omsorg att man förlåter de flesta felen. När jag väl lärt mig alla djurens sånger och setthur de följer efter mig genom Avas färgsprakande landskap, känner jag verkligen den där magiskakopplingen som spelet strävar efter.
Efter att ha klarat storyn slår jag fast att Creatures of Ava är det bästa ”creature collector”-spelet påflera år, just för att det vågar vara annorlunda. Istället för att fånga och strida låter det oss läka ochförstå. Det är ett spel som vågar ställa svåra frågor om vår roll som ”räddare” – och som lyckasleverera både hjärtskärande känslor och genuint roliga spelmekaniker. Det där om att jag fastnadepå några av de svårare flöjtsekvenserna och var tvungen att öva i flera minuter kan vi väl tala litetyst om?
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
