Firaxis har vågat förändra hela formeln för sin klassiska strategiserie. Det är modigt,ambitiöst och stundvis briljant – men också frustrerande splittrat.
När jag för första gången hör att Civilization VII ska dela upp spel i tre separata ”åldrar”istället för den traditionella långa resan från stenålder till rymden, blir jag skeptisk. Vad ärdet för mening med att bygga ett imperium om det ska brytas upp och återställas var tredjetimme? Men efter drygt 40 timmar med spelet måste jag erkänna: Firaxis har gjort någotbåde genialt och problematiskt på samma gång.
Det dröjer inte länge innan jag förstår vad utvecklarna varit ute efter. De första timmarna med detnya åldersystemet känns som en befrielse från den trötthet som brukar infinna sig i slutet av långaCiv-partier. När min maya-civilisation når slutet av antikenåldern och jag tvingas välja en ny kulturför utforskningsåldern, känns det som att börja ett nytt äventyr snarare än att fortsätta mala på medsamma gamla upplägg.
Tre åldrar, tre spel
Systemet fungerar så här: varje ålder varar cirka 150-200 drag och avslutas med en ”kris” -exempelvis en pandemi eller ett vulkanutbrott som drabbar hela världen. Dessa kriser är designadeför att ge slutet av varje ålder en klimatisk och episk känsla, samtidigt som de återspeglar dennarrativa verkligheten för många civilisationer – skapelse, tillväxt, kris och återfödelse. När krisen äröver väljer du en ny civilisation för nästa ålder, baserat på dina prestationer och val under denföregående.
Det här är radikalt annorlunda från tidigare Civ-spel, och när ålderovergången väl kommer kännsdet som att ett spel slutar och ett annat börjar. Plötsligt förvandlas mina maya-träkojor till songhai-minareter, och mina jaguarkrigarar ersätts av bepansrade ryttare. Ljudspåret skiftar från maya-rytmer till medeltida mellanösternmusik, och jag måste lära mig nya mekaniker som tidigare intefunnits i spelet.
Ljud och grafik som imponerar
Grafiskt är Civilization VII en fröjd för ögat. Även om spelet inte fått någon revolutionerandeförbättring jämfört med Civ VI, känns miljöerna mer levande och detaljerade än tidigare. Särskiltimponerande är hur olika civilisationers arkitektur faktiskt skiljer sig åt – maya-byggnader ser heltannorlunda ut än mongoliska eller egyptiska städer.
Ljudmässigt har Geoff Knorr och Roland Rizzo levererat en fantastisk upplevelse. Christopher Tin,den grammy-vinnande kompositören bakom ”Baba Yetu” och ”Sogno di Volare”, har bidragit medtvå spår, inklusive ”Live Gloriously”. Musiken utvecklas organiskt genom åldrarna – enklaantikenmelodier växer till kompleksa orkesterarrangemang i den moderna åldern. GwendolineChristies berättarröst (ja, Brienne från Game of Thrones) ger citat från forskare och filosofer enbehaglig tyngd.
Problemet med kontinuitet
Men här kommer också spelets största problem: bristen på kontinuitet. En av de viktigastedefinierande egenskaperna hos Civ-spel för mig, ända sedan det första, är hur spelet berättar ensammanhängande historia om civilisationen från primitiva stammar fram till rymdåldern. Det härsystemet bryter den kontinuiteten fullständigt.
Ena minuten är min civilisation det antika Rom med legionärer och gallejer. Nästa minut är detmedeltida Normandie med svärdsmän och koggfartyg. Det finns en bryttning i din koppling till dincivilisation, som om du missat en viktig del av tiden där civilisationen utvecklades och förändrades.Enheter försvinner eller flyttas, byggnader ändras eller blir redundanta, hela stadsstater försvinnerhelt enkelt.
Det som gör det värre är att även mina städer återställs. Alla förutom huvudstaden blir småbyarigen, vilket gör att det känns meningslöst att satsa på stadsbyggande under större delen av spelet.
Varför skulle jag lägga resurser på att utveckla en stad om den ändå blir en by igen när nästa ålderbörjar?
Beroendeframkallande trots problemen
Trots alla invändningar har Civilization VII fortfarande den klassiska ”bara ett drag till”-känslan somgjort serien så beroendeframkallande. Åldersystemet är en stor spelförändring och förbättrarverkligen genren på ett stort sätt. De kortare spelomgångarna gör det lättare att hinna med helapartier, och möjligheten att byta civilisation ger en återspelbarhet som saknas i tidigare delar.
Kampanjen mot andra spelare eller AI känns mer balanserad än tidigare. Med många av dentidigare åldern fördomar borta, krymper gapet mellan topp- och bottenrankade civilisationerganska mycket, vilket innebär att även de som har en dålig start kan komma tillbaka i nästa ålder.
Kommendörer och stridsystem
En av de mest positiva förändringarna är det nya kommendörsystemet. Dina enheter tjänar nu XPför en kommendör, inte sig själva, och kan paketeras med en kommendör för att bilda en armé somrör sig som en. Detta gör att långsamma enheter kan röra sig snabbare över världen när de ärkopplade till en snabb kommendör, för att sedan spridas ut strategiskt när de når sitt mål.
Stridssystemet känns mer genomtänkt än i Civ VI, och terrängfaktorer spelar större roll än tidigare.Vikten av terräng har ökat från tidigare spel – jag märkte snabbt hur avgörande navigerbara floderär för att transportera flottan, och hur kontrollen över viktiga passager kan avgöra hela krig.
Ett halvfärdigt mästerverk?
Civilization VII känns som ett spel med två ansikten. Å ena sidan är det modigt och innovativt, medsmarta lösningar på problem som plågat serien i åratal. Det nya åldersystemet gör att slutspeletaldrig blir tråkigt, och kortare spelomgångar passar bättre för moderna spelare som inte kan lägga20 timmar på ett enda parti.
Å andra sidan är det frustrerande ofullständigt. Känslan av ofullständighet gör att spelet kännshastat och svårt att engagera sig i. Många kärnmekaniker från tidigare spel saknas eller kännshalvfärdiga, och ålderovergångarna är för abrupt implementerade för att kännas naturliga.
Slutsats
Trots mina mindre klagomål är Civilization 7 extremt roligt. Det är ett spel som vågar förändra enbeprövad formel, och även om resultatet inte alltid är framgångsrikt, är det åtminstone aldrigtråkigt. För spelare som är trötta på långa, utdragna Civ-partier kan det här vara precis vad serienbehövde. För veteraner som älskar den sammanhängande känslan av att bygga ett imperiumgenom årtusendena kan det kännas som ett svek.
Personligen hamnar jag någonstans mittemellan. Jag saknar kontinuiteten från tidigare spel, menjag uppskattar också det nya tempot och den ökade återspelbarheten. Civilization VII är inte detperfekta Civ-spelet, men det är definitivt det modigaste.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
