I november 2019 skrev jag en recension av Infinity Wards senaste satsning på Call of Duty-serien.Då trodde jag att jag bara recenserade ännu ett spel i franchisen. Idag, nästan sex år senare, står detklart att Modern Warfare (2019) blev något mycket mer betydelsefullt – en definierad vändpunktsom fortfarande betraktas som en av seriens starkaste titlar.
Den ursprungliga recensionen
Infinity Ward ger oss obehaglig realism och MP-underhållning i nytändningen Call of Duty:Modern Warfare.
Trots att jag inte saknade kampanjen i Black Ops 4, kan jag nu konstatera att den korta menvälregisserade storyn ger Call of Duty: Modern Warfare extra spelvärde jämfört med fjolåretsupplaga. Infinity Ward bjuder på moralisk tvivelaktighet som stundtals får det att vrida sig imagen, men i motsats till singleplayern är spelets multiplayer sådan lättsmält popcorn-underhållning att jag snabbt glömmer alla mörka ögonblick och istället bara har kul online.
Snacka om tudelad upplevelse. I singleplayer tvekar jag ofta att skjuta, osäker på om minamotståndare förtjänar att dö eller ej, full av tvivel kring allt hemskt som försiggår framför minaögon och min gevärspipa. I multiplayer svär jag dock långa, fula ramsor åt alla äckligt pricksäkramotståndare och kackelskrattar högre än häxan i Snövit varje gång jag ”får en kill”. Märkligt nogär denna totala känslodiskrepans inget som stjälper spelet, utan kombinationen av denobehagligt realistiska storyn och den lättsamma multiplayern gör snarare bara Modern Warfaretill ett fylligare, bättre spel.
Detta är CoD på topp, även om mina egna skjutskills sällan är det. Dagens ungdom har snabbarereflexer än jag, eller så är jag bara van vid de långsammare Battlefield-spelen. Nåväl, mer om multiplayern senare. Traditionsenligt börjar jag förstås med storyn och det tar mig blott tvåkvällar att klara alla 14 uppdrag. Hellre kort och välgjort än långt och utdraget, vilket InfinityWard verkar förstå.
Ljuva gråzoner
Kemiska vapen blir stulna och strax därpå äger en terrorattack rum på Picadilly Circus. Jakten påde skyldiga ska visa sig bli en fängslande, twistfylld historia som ofta för tankarna till detkontroversiella ”No Russian”-uppdraget i Modern Warfare 2. Jag vill inte spoila för mycket, menmånga ögonblick känns som hämtade ur det senaste årtiondets krigsdraman och framför alltnightvision-sekvenserna är obekvämt verkliga.
Grafiken som redan är riktigt vass på dagsbanorna, skiner extra mycket när jag fäller nermörkerglasögonen för att utföra en räd i ett dunkelt terroristnäste på natten. Spänningen kannärmast liknas med det nerviga klimaxet i Kathryn Bigelows Zero Dark Thirty och det är verkligenolustigt att smyga runt från rum till rum, våning till våning och skjuta ihjäl såväl manliga somkvinnliga skurkar. Det känns fel, men eftersom jag numera är en västerländsk soldat spottar jagmin västerländska tuggtobak och intalar mig själv att ”detta måste göras, det finns inget annatsätt”.
När jag hamnar i öst griper fasan tag ordentligt. För att sätta stopp för framtida kemiskaattacker, slår jag mig samman med rebellerna i ett påhittat Urzikstan (jepp, jag läste ocksåUzbekistan första gången) och i detta ockuperade land möts jag av den ena horribla synen efterden andra. Civila hängs på gatorna, ett barn blir kallblodigt ihjälskjutet på en ambassad och jagsjälv är tydligen inte mycket bättre, när jag under en särskilt minnesvärd sekvens väljer att agerapå min skrämda instinkt istället för att behålla lugnet. Resultatet? En oskyldigs blod på minahänder.
Storyn i Modern Warfare dryper av moraliska gråzoner och jag känner mig ofta lika skurkaktigsom fienderna jag har ihjäl.
Det enda minuset är att de förrenderade mellansekvenserna skumt nog hackar som tusan, trotsatt själva spelet i övrigt flyter på hur bra som helst med grafikinställningar på max. Olidligstuttering härjar i nästan varenda videosnutt och det är först när jag sänker grafiken och laddarom en bana, som cutscenes flyter på felfritt. Det är dock inte särskilt intuitivt att behöva gå in och ut ur menyerna för att ändra inställningarna stup i kvarter, så det slutar med att jaggenomlider hackigheten för att kunna njuta av finaste grafiken när jag väl spelar istället. Patchadetta snarast, tack!
Tidsperspektiv: Varför Modern Warfare (2019) har blivit en klassiker
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Med över 41 miljoner sålda exemplar har Modern Warfare (2019)blivit den näst bäst säljande Call of Duty-spelet någonsin, bara överträffad av Black Ops 3. Men detär inte bara kommersiell framgång som gör spelet speciellt – det är dess bestående kvalitet somfortfarande får spelare att återvända 2025.
Kampanjen håller fortsatt måttet. De moraliska dilemman jag beskrev 2019 känns än merrelevanta idag. Nightvision-sekvenserna och den obehagliga realismen som jag jämförde med ZeroDark Thirty har inte förlorat sin kraft. Tvärtom – jämfört med de efterföljande Modern Warfare II(2022) och Modern Warfare III (2023) framstår 2019-versionen som mer fokuserad och genomtänkti sin berättelse.
Multiplayern som satte standarden. Det som verkligen gjorde Modern Warfare (2019) till enlångtidsklassiker var dess multiplayer-design. Ground War-läget, som jag bara nämnde i förbifarten,har visat sig vara en av seriens mest älskade funktioner. Spelets rörelsekapacitet och vapenkänslabeskrivs fortfarande som ”otroligt smidig” och ”kanske snabbare än många andra titlar i serien”enligt dagens spelare.
Varför det fortfarande är relevant 2025. Medan nya Call of Duty-spel som Black Ops 6introducerar funktioner som ”Omnimovement”, längtar många spelare tillbaka till den mertraditionella spelkänslan i Modern Warfare (2019). Spelet fungerar som en paus från den”hyperrealistiska världen i nyare CoD-titlar” och erbjuder en balans mellan arcade-känsla och taktiskdjup som senare spel inte riktigt lyckats återskapa.
En definierad vändpunkt
Modern Warfare (2019) visade sig bli mer än bara ett framgångsrikt spel – det blev en designfilosofisom Infinity Ward aldrig riktigt lyckades överträffa. Medan Modern Warfare II (2022) kritiserades försin långsamma takt och Modern Warfare III (2023) blev en besvikelse för många, fortsätter 2019-versionen att ha aktiva spelare som organiserar ”revival weeks” för att få tillbaka känslan från speletsguldålder.
Tekniska problem som löstes. De stuttering-problem i cutscenes som jag klagade på blev såsmåningom åtgärdade, och spelet känns idag som en polerad upplevelse från början till slut. Detvisar på vikten av att bedöma spel både vid lanseringen och efter att utvecklarna haft tid att finslipaupplevelsen.
Slutsatsen efter nästan sex år: Modern Warfare (2019) var inte bara ”CoD på topp” som jag skrevdå – det var början på en ny era för serien. Paradoxalt nog har inga av uppföljarna lyckats fångasamma magas, vilket gör 2019-versionen till en tidlös klassiker som fortfarande värd att spela 2025.
Ibland blir ett spel mer än summan av sina delar först när tiden visar dess sanna värde. ModernWarfare (2019) är definitivt ett sådant spel.
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
