SLUT PÅ VÄNTAN: SLUTLIGEN ETT ASSASSIN’S CREED I JAPAN SOM LEVERERAR.
Efter åratal av väntan på att få lira Assassin’s Creed i Japan har Ubisoft äntligen levererat.Med två starka protagonister, förbättrad smyg och ett vackert feudalt Japan är Shadows detbästa spelet i serien på flera år. Fast att jag drog ner svårighetsgraden för pussel till ”insanelyeasy” kan vi väl tala lite tyst om?
När Ubisoft äntligen avslöjade att Assassin’s Creed skulle ta sig till Japan blev jag förståssupertaggad. Efter alla dessa år av förfrågningar från fans skulle vi äntligen få utforska detfeudala Japan med dolda blad och ninjaverktyg. Men jag var också lite skeptisk — kunde detverkligen leva upp till alla förväntningar efter så många år av hype? Svaret är ett rungandeja.
Redan efter ett par timmar med spelet slår jag fast att Shadows lyckas med det som så mångaandra spel misslyckats med: att få två helt olika spelkaraktärer att kännas lika viktiga och roliga. Härträffar vi Naoe, en kvicksilversnabb kunoichi från Iga-provinsen, och Yasuke, den historiskaafrikanske samurajen som tjänade under Oda Nobunaga. Där Naoe smyger genom skuggorna medsina shurikens och smökbomber, går Yasuke rakt på sak med sin tunga kanabo och katana.
Två sidor av samma mynt
Det smarta med Shadows dubbla protagonister är att de inte bara känns som två varianter avsamma karaktär. Naoe är den klassiska Assassin’s Creed-upplevelsen vi alla älskar — hon klättrar påtak, använder Eagle Vision för att spåra fiender och kan ta ut hela läger utan att bli upptäckt. Yasukedäremot är ren kraft. Han kan krossa genom dörrar, motstå skada som en tank och leverera brutalaangrepp som får fiender att flyga genom luften.
Det här systemet med två karaktärer fungerar bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. När jagstöter på ett uppdrag som kräver finurlighet och listighet, växlar jag till Naoe. Behöver jag istället gå rakt igenom huvudingången och slåss mot en hel armé? Yasuke är mannen för jobbet. Speletuppmuntrar verkligen att man använder båda genom att vissa uppdrag är låsta till specifikakaraktärer.
Smygning som äntligen funkar
Efter åratal av halvdålig smygning i de senaste Assassin’s Creed-spelen känns det fantastiskt attäntligen få ett spel där stealth faktiskt är roligt igen. Naoe kan släcka lykter för att skapa mörkafläckar att gömma sig i, krypa på marken för att ta sig genom små öppningar och till och medandas genom bamburör under vattnet. Det här är smygning som faktiskt kräver planering och tänk,inte bara att gömma sig i högt gräs tills fienderna ger upp.
Särskilt imponerande är ljus- och skuggsystemet. När Naoe släcker en lykta skapas verkligen enmörk zon där hon blir nästan osynlig för fiender, både inomhus och utomhus. Det känns äntligensom att mörkret är din vän igen, precis som i de äldre spelen.
Spelet har även tre separata svårighetsgrader för smygning, som kan justeras oberoende avstridssvårigheten. Jag körde till slut på ”Expert” som höll mig på tårna genom att fiender faktisktkan titta upp på hustak och se bättre i svagt ljus. Fast ibland blev upptäcktstiderna så snabba attdagsuppdrag blev opraktiska att smyga igenom — men det är nog något som kan fixas med enpatch.
Strider som får pulsen att gå
Medan smygningen äntligen känns bra igen har Ubisoft också lyckats skapa det bästastridssystemet serien haft på åratal. Båda karaktärerna känns fantastiska att spela. Naoe är snabboch rörlig med sina komboattacker och kusarigama-kedjevapen, medan Yasuke levererar tunga slagsom verkligen känns kraftfulla.
Det nya systemet med färgkodade varningar och svar skapar ett tillfredsställande flöde därnoggrann observation och försiktighet ger möjligheter till brutala kontrar. Yasuke kan bryta igenom fiendens försvar med tunga slag, medan Naoe kan applicera blödning eller giftstatus som gör ävende tuffaste fienderna tandlösa.
Japan i all sin prakt
Nej men vilken värld Ubisoft har skapat! Det feudala Japan är helt enkelt fantastiskt att utforska.Från spektakulära slottsstäder och livliga hamnar till fridfulla helgedomar och pastorala landskap –allt ser ut som en levande målning. De dynamiska årstiderna gör att världen verkligen kännslevande. På våren kan Naoe gömma sig i täta buskar och simma genom dammar, medan vinternfryser vattnet och tar bort löven som annars ger skydd.
Vädersystemet förtjänar också beröm. När det regnar blir Naoes steg tystare och hon blir svårare attupptäcka. Åskväder får djuren att söka skydd och snöstormar skapar helt nya utmaningar. Det härär den typ av genomtänkta detaljer som får världen att kännas äkta och levande.
Basbyggande som faktiskt funkar
En överraskning är hur bra basbyggandet fungerar. Din gömma fungerar som mer än bara ensamlingsplats — det är nästan som ett litet city builder-spel. Du kan bygga strukturer som smedjaför att uppgradera vapen, och till och med skapa ditt eget zoo! Byggandet kräver resurser somsamlas genom kontrakt som uppdateras varje säsong, vilket ger en bra grund för långsiktigprogression.
Spionage och utforskning
Scout-nätverket är en annan smart addition. Istället för att bara få alla mål markerade på kartanmåste du nu rekrytera och använda spioner för att smalna ner var dina mål befinner sig baserat påledtrådar. Det uppmuntrar till mer genomtänkt utforskning även om det görs genom menyersnarare än faktiska möten med NPC:er.
Inte allt är guld
Trots alla förbättringar har Shadows fortfarande några problem som drar ner upplevelsen. Storyn ärtyvärr ganska förutsägbar och generisk — ännu en hämndhistoria som utvecklas till den störrekonflikten mellan Assassins och Templars. De långa cutscenerna och dialogerna från tidigare spelfinns kvar, och ibland vill man bara komma vidare istället för att döda ännu en vakt.
Dubbel protagonist-systemet, även om det fungerar väl gameplay-mässigt, skapar vissa narrativaproblem. Eftersom man måste växla mellan karaktärerna får man aldrig riktigt samma djupakoppling till någon av dem som man hade med Ezio eller Edward Kenway.
Samma formel, bättre utförande
Vid första anblick kan Shadows verka som ännu ett Assassin’s Creed-spel med japansk wallpaper,men ju mer jag spelar desto mer märker jag alla småförbättringar som tillsammans gör det här tillen mycket bättre upplevelse än de senaste spelen. Smygningen känns äntligen viktig igen, stridernahar verklig tyngd och världen bjuder in till utforskning på ett sätt som inte känts så bra sedan Unity.
Efter att ha spelat klart både huvudstoryn och en stor del av sidoinnehållet kan jag säga attShadows är det bästa Assassin’s Creed-spelet sedan Black Flag. Det är inte perfekt — storyn kundevarit bättre och vissa tekniska finesser saknas — men kärnupplevelsen av att vara en ninja i feudaltJapan är precis så bra som vi alla hoppades.
Ubisoft Quebec har lyckats där Crystal Dynamics lyckades med Tomb Raider-rebootarna: de hartagit en älskad formel och finslipat den till perfektion. Fast det där om att jag sänktesvårighetsgraden för smygning till ”easy” under några uppdrag kan vi väl hålla mellan oss?
Som spelrecensent på pcgamer.se brinner han för att utforska allt från storslagna AAA titlar till små nyskapande indiespel. Hans texter kännetecknas av noggranna analyser, en nördig blick för detaljer och en vilja att förklara spelens styrkor och svagheter på ett sätt som gör dem tillgängliga för både erfarna spelare och nybörjare.
För honom är spel mer än bara underhållning, de är en kulturform värd att diskutera, kritisera och hylla. Genom sina recensioner och artiklar vill han inte bara vägleda läsarna till nya upplevelser, utan också inspirera till en djupare förståelse av spelens roll i vår samtid.
