Outriders – Recension

Outriders visar att det mesta är bättre i goda vänners lag, från fantastiskt slafsigt underhållningsvåld till delad frustration över buggar.

I Star Trek, i alla fall i de bra serierna, målas det upp en bild av en optimistisk framtid där mänskligheten har överkommit många av sina brister och lärt sig samarbeta över alla gränser. Nå, det kan du fetglömma, för i Outriders serveras vi en rymdvision där mänskligheten är en bunt miserabla arslen – hela högen. Men det är en rätt underhållande framtid ändå.

Storyn i People Can Flys nya spel är väl inte det mest originella någonsin, men manuset har en glimt i ögat som gör att jag rycks med. Jag kanske inte tar den här mörka framtidsvisionen på största allvar, men det tror jag inte att det är tänkt att vi ska göra, heller. Vi bjuds på betydligt mer allvar än i utvecklarens underskattade och hysteriska actionkomedi Bulletstorm, för all del. Men det finns en ledighet i replikskiftena och i narrativet som hindrar det hela från att bli en tungrodd, pretentiös eller deppig historia.

Hur som helst så handlar det hela om hur mänskligheten flyr jorden till en annan planet, som vi hoppas ska bli ett nytt paradis. Väl framme så sätter en mystisk storm punkt för alla eventuella framtidsplaner och kastar kolonisatörerna in i ett långt krig, medan din karaktär ligger i cryosömn i ett antal år. När du väl vaknar upp har allt gått så långt åt helvete som det överhuvudtaget går, men du upptäcker att du har övermänskliga krafter och bestämmer dig för att göra något åt saken. Typ. För precis som alla andra är även huvudkaraktären något av ett sarkastiskt arsel när han lägger den sidan till.

Läs också: It Takes Two – Recensionen

I korthet

Vad är det?

En fantastiskt våldsam lootershooter med fokus på co-op.

Utvecklare

People Can Fly

Utgivare

Square Enix

Webb

outriders.square-enix-games.com/en-us/

Cirkapris

600kr

PEGI

18

Testas på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Borderlands 3

Action med klass

Det är dock inte berättandet som är grejen med Outriders. Det är det nästan groteskt slafsiga ljudet när man får till ett perfekt huvudskott, eller kaoset när jag stannar tiden skjuter sönder ett antal fiender och ser hur kulor, blod och kroppsdelar flyga i slow motion åt alla håll. Som actionspel är det här väldigt tillfredsställande, i all enkelhet.

Till en början framstår det som en tämligen simpel och torr Gears of War-klon med midjehöga skydd överallt. Och det är det väl, också. Men efter ett tag framträder ett spel som är mycket mer givande om du faktiskt utnyttjar styrkorna i din klass och bygger en karaktärsbuild som passar dig. En trickster (min favoritklass, utan tvekan) låter dig till exempel skapa tidsbubblor och teleportera dig bakom fiender. För att få läka dig måste du döda fiender på nära håll, så närstridsattacker och hagelbrakare är dina främsta bundsförvanter. Att ständigt behöva spela aggressivt för att få tillbaka hälsa passar mig.

De andra klasserna bjuder på sina egna möjligheter. Pyromancern tänder eld på folk, och får tillbaka hälsa genom att ta kål på brinnande fiender, medan de andra två klasserna är en prickskytt som kan frysa fiender, samt en tank som inte drar sig för att ta en smäll eller två. Alla har sina egna färdighetsträd och förmågor. Det är ett enkelt men förvånansvärt flexibelt system som också öppnar för omspelningar med andra klasser.

Modda mera

Till detta kommer också det utmärkta moddsystemet för vapnen, där du kan knyta olika förmågor till vapnen. I början är de ganska simpla, och ger mest bonusar till olika förmågor. Men de bästa är extremt användbara, som en kraftfull modd som gör så att fienderna börjar sväva i luften några sekunder när du skjuter dem, helt hjälplösa.

Som actionspel betraktat är Outriders riktigt kul, helt enkelt. Det är inte särskilt tillkrånglat, men det har en tillfredsställande gameplay-loop och gott om möjligheter för dig att hitta en klass och en build som passar din spelstil. Miljöerna är förstås mest trånga korridorer som leder fram till olika stridsarenor där de enkla uppdragsmålen finns (döda en skurk eller ett monster, hämta en pryl eller rädda någon, och återvänd för en belöning). Det är repetitivt, så klart, men det är hör till genren. Och Outriders mer avskalade upplägg påminner mig lite om gamla tiders grottkravlare på ett sätt jag gillar. Inga krusiduller, bara ut i världen och slåss mot allt och alla du stöter på.

Otekniskt

Där spelet brister är främst i bristen på puts. För mig flyter Outriders mestadels helt okej, men jag vet att folk med mycket bättre riggar än min haft problem att få det att flyta som det ska. Servrarna är i nuläget allt annat än stabila, och jag tror inte jag har lyckats logga in på första försöket en enda gång hittills. Det är så klart ett problem för ett spel med co-op när folk har svårt att logga in på servrarna. Det är inte alls lika roligt att spela själv, så om dina spelkompisar inte lyckas logga in blir det mycket tristare.

Allra värst är dock de ideliga krascherna. Jag har spelat igenom majoriteten av spelet med en kompis, och vi har som sagt haft riktigt kul. Men båda har också råkat ut för ett oacceptabelt antal krascher. Faktum är att jag nog inte haft en enda spelsession utan att spelet kraschat på något vis. Antingen direkt vid uppstart, eller vid inloggningen, eller när jag avslutar spelet (som om det vägrar låta en sluta och bara kraschar sig självt på pin kiv). I värsta fall fryser spelet helt, så att man får starta om hela datorn.

Jag gillar verkligen Outriders, trots sin närmast simpla direkthet. Eller snarare, jag gillar nog spelet just på grund av det, ärligt talat. Men det risiga skicket spelet är i för nuvarande gör det också bitvis djupt frustrerande att spela, när det ibland bara vägrar att fungera. När allt går som det ska, så är det dock en kavalkad av vansinnigt underhållningsvåld som är väldigt lätt att uppskatta – åtminstone om man spelar med vänner.

Läs också: Jakten på de försvunna spelen – del 3