It Takes Two – Recension

Älskling, jag blev krympt av barnet!

För att hitta stjärnstoftet i A Way Out behövde du vada genom en del skit. Det var inte riktigt där mina förväntningar låg, för efter debuten (ja, debuten!) med Brothers trodde jag inte att Josef Fares kunde göra fel. A Way Out var bra men It Takes Two visar var co-op-skåpet ska stå.

A Way Out var en bergochdalbana att spela medan It Takes Two bjuder på bokstavliga karuseller och bergochdalbanor.Det suger (i magen, alltså) och jag hoppas att det aldrig någonsin ska sluta snurra.

May och Cody skulle emellertid helst vilja kliva av den här skakiga färden. De bråkar hela tiden, har ständigt små giftiga gliringar i respektive bakficka, och deras lilla flicka blir osynlig – och olycklig. Det är historien om alldeles för många familjer och jag tror att lika många kan lära sig av It Takes Two.

Innan varannan vecka-vardagen är ett faktum förvandlas Cody och May till små dockor. Deras hus blir samtidigt en hel värld fylld med hinder de bara kan övervinna om de håller ihop. It takes two, du vet?

It Takes Two är ett plattformsäventyr som ständigt återuppfinner sig självt med nya perspektiv – splitscreen, 2d, ovanifrån, upp-å-ner – och gameplay-mekaniker. Precis som i fallet A Way Out är det omöjligt att spela på egen hand och du måste ha någon bredvid. Digitalt funkar, men det känns som att spelet är som gjort för co-op-kalabalik framför samma skärm. Splitscreen är det alldeles oavsett. Variationen är absurd. I ena stunder styr vi båda samma hjulångare samtidigt som vi kämpar mot en enorm plastbläckfisk, för att i nästa glidflyga genom trädgården med hjälp av Codys boxershorts. Rollerna är inte sällan olika. När vi flyger sköter exempelvis May kanonen med Cody ser till att ratta rätt. May rustas med ett hammarhuvud medan Cody skjuter spikar hon kan slänga sig i. Cody får en kanon som skjuter kletig sav, som kan sprängas med hjälp av Mays (barnvänliga) kulspruta.

Läs också: Svenska PC Gamer 1996–2021

I korthet

Vad är det?

Josef Fares nästa – och bästa! – co-op-äventyr.

Utvecklare

Hazelight Studios

Utgivare

Electronic Arts

Webb

Officiell sajt

Cirkapris

400:-

Pegi

12 år

Testat på

Intel Core i7-7700, Gefore GTX 1080, 16 GB RAM

Kolla även in

A Way Out

I andra spel kan co-op-läget mer eller mindre kännas som en efterhandskonstruktion, men här är samarbete A och O. Dialogen med partnern pågår ständigt. Ibland är den ett måste för att ta sig förbi en rälsbana där den ena måste ställa sig på rätt symboler för att öppna vägen åt den andra. Ibland garvar man bara högt åt de Pixar-värdiga mellansekvenserna. Cody och May i all ära, men de bleknar bredvid den levande självhjälpsboken Dr. Hakim, verktygslådan från helvetet och ekorrgänget.

Fares vet vad han vill och han vill inte ha några “fucking samlarprylar” (oklart om han faktiskt sagt exakt så, men det skulle inte förvåna mig) så i stället är världen interaktiv och lekfull. Hemligheterna består av minispel du kan hitta lite varstans; dragkamper, whac-a-mole, lasertennis, prickskytte m.fl.

Det brukar heta att underbart är kort, men It Takes Two överraskar med att vara ett (lagom) långt äventyr. Närmare dubbelt så långt som A Way Out och dessutom utan några döda stunder. Tackar.

Avsaknaden av döda stunder är dock något av ett tveeggat svärd. It Takes Two är fullt ös medvetslös och det är sällan man kan pusta ut. Dessutom är det rastlöst av sig och vissa mekaniker jag skulle älska att utforska mycket mer är över på ett par ögonblick. Samtidigt är detta en interaktiv leksakslåda och alla som grävt djupt i sådana vet hur hårt pulsen kan slå.

It Takes Two fångar detta.

Det fångar också Toy Story-essensen och genren många älskar att hata: rom-com. Främst får det dock 99 procent av alla andra co-op-spel att kännas fejk. Som att de inte är co-op på riktigt. Medan samarbete i andra spel är påklistrat i sista sekund är co-op allt i It Takes Two.

Läs också: Loop Hero – Recension