Werewolf the Apocalypse: Earthblood – Recension

Werewolf the Apocalypse: Earthblood är något så ovanligt som ett får i ulvakläder – ett spel helt utan bett.

Mustaschen är ståtlig, det får man ändå ge Cahal – den bistre huvudpersonen i Cyanides Werewolf the Apocalypse: Earthblood. Den långa titeln kan inte dölja hur stendött den här blandningen mellan rollspel, action och smygande faktiskt är, eller vilken sömnig träbock Cahal är. Det är ju ett extra stort problem när han borde vara en varg.

Werewolf är baserat på World of Darkness-rollspelet, och utspelar sig i samma universum som Vampire the Masquerade. Vi får verkligen hoppas att Bloodlines 2 blir bättre än det här klavertrampet, dock, för den där apokalypsen i titeln refererar rimligen till själva spelet.

Storyn är bara en samling trötta klichéer som hasplas fram av halvdana skådisar och stelbent regisserade mellansekvenser. Du är en varulv med skön mustasch som slåss mot ett ondskefullt företag som förgiftar planeten och väcker liv i en så kallad ”wyrm”, vilket kommer att leda till jordens undergång. Dessutom dödar de Cahals fru, något han inte direkt uppskattar.

Läs också: The Medium – Recensionen

I korthet

Vad är det?

En mix av smygarspel, action och rollspela som inte lyckas särskilt väl på något plan.

Utvecklare

Cyanide

Utgivare

Nacon

Webb

Werewolf-videogame.com

Cirkapris

400kr

PEGI

18 år

Testas på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Alpha Protocol

Ett ynkligt yl

Försöket att få fram något slags miljöbudskap faller så pinsamt platt att skämskudden jag försöker skydda mig med trasas sönder fullständigt. Faktum är att ingenting med berättandet funkar. Inte bara för att spelet är så illa skrivet, utan även för att alla karaktärsmodeller utom Cahal ser ut som skit. De ser ut som vandrande gamla likrester från något nedlagt Xbox 360-spel från mitten av 00-talet. Men inte på ett komiskt sätt. Den överseriösa inramningen och allmänna humorlösheten gör snarare det hela till en tämligen patetiskt affär, omöjlig att ta på allvar samtidigt som det även finns på tok för lita att peka och skratta åt.

Spelmässigt är det inte mycket bättre. Även här känns spelet som ett sammelsurium av gamla likdelar som det gravplundrat från flera decennier gamla, men ändå bättre, spel. Den nyaste jämförelsen jag kan komma på är Alpha Protocol, ett spel som också kritiserades för att vara något stelbent rent tekniskt och spelmekaniskt, när det släpptes. Men Werewolf är långt värre än Obsidians lite underskattade spionrollspel. Det tar allt som var dåligt med det spelet, men ingenting av det som var bra.

Resultatet är ett avskalat smygarspel, där du trippar runt och skjuter armborstpilar i plytet på de dummaste, och blindaste, vakterna jag sett i ett spel på länge. Du kan också förvandla dig till en varg för att ta dig runt i trängre utrymmen, men utvecklarna utnyttjar inte den här mekaniken särskilt väl.

Det funkar bättre som actionspel, men inte mycket bättre. Så istället för att slösa tid på att smyga omkring i de simpelt designade nivåerna så vandrar jag i regel bara in i rummet, förvandlar mig till en varulv och sliter varenda jävel i stycken. Det är åtminstone lite tillfredsställande, även om det är ett rörigt, oprecist och stelt actionspel också.

Uppdragsdesignen är mördande trist, och alla sidouppdrag går bara ut på att leta efter olika saker, oftast andar. Men de fula miljöerna är inte värda att utforska, och uppgraderingssystemet är så fattigt att det inte är värt besväret. Det är enklare att skaffa fler uppgraderingspoäng genom att lukta på de blommor (okej, du insuper något slags andlig essens, men det ser ut som om du luktar på växter, som nån jävla Ferdinand) då råkar stöta på i nivåerna, och få det överstökat. Det finns helt enkelt inte mycket att jubla över i Werewolf the Apocalypse: Earthblood. Dess ålderdomliga design och mekanik hade kunnat vara charmig, om den inte var så förbannat klumpig och menlös. Skillnaden mot de retro-fps vi sett på sistone är att de spelen (de bästa, i alla fall, som Proteus, Dusk och Ion Fury) faktiskt tar fasta på de klassiska spelens styrkor och gör något piggt och kul av dem. Werewolf känns bara som ett gammalt lik, som med nöd och näppe orkar släpa sig fram till det förutsägbara och otillfredsställande slutet. Det är inte ett kraftfullt skri från vildmarken vi snackar om här, utan ett ynkligt gny från förr.

Läs också: Curious Expedition 2 – ett spel för den nyfikne