Nioh 2 – Recension

Nioh 2 vidgar mitt sätt att spela.

På gott och ont lyckas Nioh 2 vara ännu mer utmanande än det mördande svåra originalet från 2017. Även om jag uppskattar den höga svårighetsgraden, vill jag ändå dela ut en varning: detta är bara kul om du redan gillar Soulslikes och inte räds att nöta samma boss dussintals gånger. Välkommen in i svordomarnas och de ömma fingrarnas land!

Låt mig namedroppa ett gäng grejer du behöver lära dig innan du kan njuta av Nioh 2: Ki-pulse, Onmyo-magier och Ninjutsu-förmågor, Soul Cores, Agyo- och Ungyo-poäng, Guardian Spirits, Yokai, åtta olika grundstats samt 15 (!) olika skillträd att levla upp i, plus en hel drös andra märkligheter du kommer tvingas djupdyka i om du ska klara av det här spelet… Shit pommes frites!

För att inte tala om den ändlösa loot man plockar på sig och måste sålla, sortera och sälja, och så de dubbla vapenarsenalerna där du kan växla mellan totalt fyra olika vapen – två närstridsklingor och två skjutdon – mitt i stridens hetta, i realtid (”real time weapon change!” – Sonys E3-konferens 2006). Ett stort svordomsbibliotek och väggar som tål kastade handkontroller hjälper förmodligen också… Med andra ord: du behöver lägga minst en halvtimme på Youtube följt av ett halvdussin arga speltimmar för att ens lära dig grunderna i Nioh 2. Shit pommes, som sagt.

Tröskeln är skräckinjagande hög och efter att ha tillbringat över fyra timmar bara på den första banan, känner jag mest ett avgrundsdjupt hat. Varenda liten skitfiende tar kål på mig vid minsta snedsteg och när jag till sist når första bossen (som dessutom är en ultrastörig monsterhäst), panikskrattar jag mest åt hela eländet. Jag dör och dör och Tveskägg-förlorar mitt humör.

Sedan lär jag mig Counter-Burst och känner plötsligt Guds närvaro. Satan vad skönt!

Läs också: Thomaståget rullar in i Sekiro: Shadows Die Twice

I korthet

Vad är det?

Jobbig men ljuvlig Soulslike-frustration

Utvecklare

Team Ninja

Utgivare

Koei Tecmo

Webb

teamninja-studio.com/nioh2

Cirkapris

600:-

PEGI

18 år

Testas på

Intel Core i7-4970K, GTX 1080, 16 GB RAM

Kolla även in

Sekiro: Shadows Die Twice, Nioh

Yokai-äckel och Tesla-svärd

Med Horsefejs™ besegrat går jag vidare med nyfunnet mod. Det djupa stridssystemet är orört sedan föregångaren och du kan återigen växla mellan låga, midjehöga och överhandsattacker. En mix av alla tre är receptet för ultimat Yokai-slakt, men det gäller att hålla koll på både motståndarens och den egna Ki-mätaren (staminan) för att med rätt tajming kunna få tillbaka mycket av den kraft du just spenderat på anfall. Här önskar jag att Ki-mätaren skulle vara centrerad över min krigare, eftersom jag hela tiden måste “Farmen Wincent”-kika upp till vänster när jag är i strid och då förlorar fokuset på vad fienden gör. Klantigt designval!

När Ki-mätaren är nere på noll blir man paralyserad och ofta totalägd, men med alltmer dansande fingrar och snabba ögonkast på Ki:n är det snart du som dränerar monstrens uthållighet, när du metodiskt dräper istället för att bli dräpt. ”Ett utmattat Yokai-äckel är ett lättdödat Yokai-äckel”, som det japanska ordspråket lyder.

Utöver att satsa på förödande Counter-Burst-attacker och att skifta mellan olika attackpositioner, har jag även insett värdet i att snabbladda mitt svärd med knastrande elektricitet eller annan magisk smörjelse, samt att matcha förmågorna med övrig utrustning som förstärker de temporära Elon Musk-effekterna. I andra rollspel skippar jag ofta allt tidsödande ”magitjafs” och kör istället på råstyrka, men det är faktiskt kul att få utforska nya spelstilar i Nioh 2. Åt helvete med Strength, jag behöver mer Onmyo!

Pulshöjande bossmörker

En annan rolig (läs: jättejobbig) nyhet, är Dark Realm. När bossar är på vippen att få slut på sin stamina och du naivt tror att du äntligen ska få dela ut två-tre förödande hugg, förvandlas hela världen till en grådassig plats där din egen Ki fylls på i snigelfart. Som att spelet inte redan är svårt nog! Dags att fly för livet tills faran är över, alternativt förvandla dig till din Spirit Guardian som skänker odödlighet under en kort period.

Tillfredsställelsen när miljöerna efter en stund återgår till det normala är helt enorm, så trots paniken jag känner i Dark Realm är den nya dödsdimensionen ändå ett välkommet inslag. Nerven och överlevnadsinstinkten som uppstår när omgivningarna mörknar, är lika hemsk som härligt kittlande.

Men är spelet Nioh av tio? Nix, inte denna gång heller, vilket mest beror på den malplacerade Ki-mätaren och den orimligt höga inlärningskurvan. Men när allt väl klickar, när jag greppar både slagfälten och fälten av menyer, är Nioh 2 så uppslukande ett spel överhuvudtaget kan bli. Det krävdes bara ett par Youtube-tips och några timmars nötande för att vända mitt hat till hatkärlek.

Läs också: Nioh 2 klår Dark Souls Steam-rekord