Little Nightmares 2 – Recension

Little Nightmares 2 är ett oerhört stämningsfullt men samtidigt väldigt frustrerande plattformsspel.

Jag har inget emot trial-and-error-design som sådan. Trials-spelen tillhör mina absoluta favoriter, detta eftersom den fläckfria kontrollen och fysiken övertygar mig om att det alltid är mitt fel när jag misslyckas, inte spelets. I Little Nightmares 2 är förhållandet snarare det rakt motsatta.

Liksom originalet är Little Nightmares 2 ett (oftast) sidoscrollande plattformsspel med lika delar smygande och pussellösande. De tredimensionella miljöerna låter emellertid spelaren röra sig i djupled, vilket orsakar precisionsproblem redan på pappret, som spelet inte gör mycket för att undvika i praktiken. Oräkneliga gånger har jag fallit mot min död bara för att jag inte insåg vart jag var på väg, och lika ofta leder den otydliga bandesignen till att jag inte hittar vägen framåt lika enkelt som fallet vore i ett renodlat 2d-spel. Samtidigt bidrar också denna design till att miljöerna känns vidsträckta, atmosfäriska och bebodda.

I Litte Nightmares 2 spelar vi som pojken Mono, som en bit in i äventyret får sällskap av flickan Six, originalspelets huvudroll. Tillsammans navigerar de en skrämmande värld som sträcker sig långt bortom föregångarens fraktfartyg, inklusive skolor, sjukhus och stadsgator. Precis som sist är berättelsen sparsmakad, men ändå intressant i dess luddighet.

Läs också: Recension: Little Nightmares

I korthet:

Vad är det?

En mysryslig och bångstyrig saga.

Utvecklare

Tarsier Studios

Utgivare

Bandai Namco

Webb

bandainamcoent.eu/little-nightmares

Cirkapris

305:-

Pegi

16 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Celeste

Äventyret är också dubbelt så långt som det första spelet (drygt sex timmar), och bjuder på ny mekanik i form av väldigt simpla enknappsstrider (som dock kräver viss tajming), tillsammans med en ficklampa som fryser vissa typer av fiender. Det sistnämnda inslaget är väldigt lyckat, och drar nytta av alla tre dimensioner på ett effektivt sätt. Estetiken är genomgående fantastisk, och de större fienderna imponerar rejält i sin mysrysliga vedervärdighet.

Retfullt och nyckfullt

Trots alla de positiva egenskaperna återkommer ändå alltid spelet till samma envisa problem: det är helt enkelt sällan särskilt roligt att spela. Den ovan nämnda trial-and-error-mentaliteten i samspel med den oprecisa kontrollen gör att jag svär av frustration då jag måste göra om samma parti tio eller tjugo gånger. Det slår mig ofta att jag skulle föredra att se någon annan spela Little Nightmares 2 istället, då jag skulle slippa irritationen och kunna studera spelets verkliga företrädanden, miljöerna och karaktärerna, i närmare detalj.

Jag vill fortfarande se mer av Little Nightmares-universumet, men om det blir ett tredje spel efterlyser jag mer övergripande förändringar. Kanske Tarsier Studios rentav skulle kunna dra ner på plattformshoppandet rejält, till förmån för lite gammaldags peka-och-klicka-pusslande, så att världen och stämningen verkligen får skina? Tåls att tänka på.

Läs också: THQ Nordic-ägarna har köpt upp Little Nightmares-studion