The Medium – Recension

Bloober Team fortsätter låna koncept men faller platt med The Medium.

På ytan ter sig polska Bloober Teams nya skräckhistoria ganska medioker. Konstnärligt uttryck, berättarteknik och spelmekanik är norpade från olika håll för att bli den mest regelrätta homage till genren som studion skapat. Lite klärvoajans avslöjar däremot att det inte är mediokert utan faktiskt ganska dåligt.

Platsen är Krakov, året är 1999 och Marianne ska jordfästa sin adoptivfar. Då denne arbetade som begravningsentreprenör så fick hon ofta användning för sina mediala förmågor och tvingades ibland hjälpa nyligen bortgångna till andra sidan. Några plötsliga och spooky händelser samt ett mystiskt telefonsamtal leder henne till ett övergivet semesterhotell från Sovjettiden. I de övervuxna korridorerna av betong vilar hemligheter, och ledsagad av en spökflicka med det lagom upplyftande namnet Sadness börjar Marianne nysta i de forna människoöden som oroligt vilar i den Krakovska obygden.

Marianne pratar väldigt mycket medan hon undersöker. Hon lider av den sorts stämningspajande mundiarré som äventyrsprotagonister ofta dras med och när hon inte överförklarar saker som just hände så drar hon något opassande skämt för att lätta upp stämningen. Stämningen hade istället mått bättre av att bli mer skrämmande. De gammaldags fasta kameravinklarna blir stundtals snygga men den främst skapar de en distans till händelserna.

Läs också: Cyberpunk 2077 – recension

I korthet

Vad är det?

Skrämsel i östblocket.

Utvecklare

Bloober Team

Utgivare

Bloober Team

Webb

Officiell sajt

Cirkapris

500:- (Ingår i Xbox Game Pass)

Pegi

3 år

Testat på

I7 2600K, GeForce GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

The Evil Within 2

Detsamma gäller spelets gimmick med två samtidiga platser. Marianne befinner sig ibland i såväl den fysiska världen som i andevärlden men detta leder nästan aldrig till mer intressanta pussel än olika former av dörröppnande. När skärmen visar två verkligheter blir det dessutom plottrigt och svårt att ta in någon av dem. Jag tvingas spela splitscreen med mig själv samtidigt som grafikkortet går på knäna och varenda textur tar en evighet att ladda in.

Utvecklarna sticker inte under stol med att den främsta inspirationskällan till spelets andevärld är den polska konstnären Zdzisław Beksiński. Men genomförandet når inte fram och miljöerna är för instängda för att kännas sådär utmärglade som Beksińskis tavlor ofta var.

Bloober Team har aldrig varit några visionärer utan snarare gjort sig ett namn genom att låna friskt från alla möjliga håll. Jag såg aldrig riktigt charmen i Layers of Fear, och The Blair Witch blev snabbt ointressant men deras Blade Runner-inspirerade cyberskräckis Observer bjöd på ett antal fascinerande scener med omöjlig arkitektur och gröttjock atmosfär.

Det är konstigt att teamets tidigare spel kändes mer tekniskt fullföljda och visuellt polerade än The Medium. Det här spelet har en värre identitetskris än huvudpersonen själv. Det är lika delar Silent Hill och peka-klicka-äventyr men lyckas inte träffa rätt i någon av dessa världar. Berättelsen är fylld med klyschor samtidigt som den försöker hantera såväl pedofili som förintelsen – och den landar i vad som i bästa fall är snömos och i värsta fall är ett rättfärdigande av självmord inför trauma och ett fördömande av psykiskt sjuka. När detta ackompanjeras av dissonanta escape room-pussel och buggig, ojämn prestanda så är det mycket svårt att rekommendera The Medium.

Läs också: Immortals Fenyx Rising