Curious Expedition 2 – Recension

Curious Expedition 2 ger oss fler exotiska resmål och fler älskvärt knäppa följeslagare att bokstavligen både älska och hata i nöd och lust.

Det är inte var dag man bli jagad av både antropomorfiska mullvadar och salamandrar på samma gång. Eller jo, i Curious Expedition 2 händer faktiskt detta var och varannan dag om man inte är försiktig. De här charmerande utflykterna till främmande och exotiska platser är lika mysiga som elakt dödliga.

Curious Expedition 2 går ut på att sätta ihop en grupp äventyrare och ge sig ut för att hitta skatter, finna nya upptäckter, prata med urinvånare och slåss mot diverse monster. Allt för att få ära, berömmelse, rikedom och kunskap.

Det finns också en övergripande historia om den ärrade upptäcktsresanden Victoria Malin, som dyker upp då och då och vill ha din hjälp med att lösa mysteriet med en märklig lila dimma som omger öarna du utforskar. Av och till kan du också stöta på en bitter rival som lägger käppar i hjulen för dig, lite som Belloq i första Indiana Jones-filmen.

Läs också: Hitman 3 – Recensionen

I korthet

Vad är det?

Ett utmanande men inbjudande spel där du får utforska exotiska platser.

Utvecklare

Maschinen-Mensch

Utgivare

Thunderful

Webb

thunderfulgames.com/games/curious-expedition-2

Cirkapris

200kr

PEGI

7

Testas på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Renowned Explorers: International Society

Exotisk charm

Det finns några olika miljöer att besöka. Till en början finns typiska tropiska miljöer fulla med djungler, träsk och öknar. Med tiden låser du även upp underjorden och en förhistorisk plats full av dinosaurier att bli uppäten av. För att komma så långt krävs dock både skicklighet och en hel del tur (för den som vill se mer hur spelet funkar har vi en liten film om spelet på vår youtube-kanal).

Curious Expedition 2 är, precis som sin föregångare, brutalt svår emellanåt. Det kan vända väldigt fort från triumf till bittert nederlag. För den nya spelaren kanske det kan vara värt att börja testa lite på lättaste svårighetsgraden. Den är för enkel, men man kan i lugn och ro lära sig hur spelet funkar då – utan att skrämmas bort av de ideliga och ibland lite frustrerande dödsfallen. Det är dock först på de två högre svårighetsgraderna som spelet kommer riktigt till sin rätt, när man väl är varm i kläderna.

Jag fäster mig ganska snabbt vid mina kompanjoner, som dessutom gärna blir kära – både i mig och i varandra. Om en av dem dör eller blir arg och överger mig så är det ofta ett brutalt bakslag, både spelmässigt och känslomässigt. Det är nämligen inte lätt att överleva där ute i djunglerna ensam, när alla ens vänner har gått och dött eller stuckit.

Om hela din grupp går under så är inte kampanjen över, dock. Då kan du välja en ny upptäcktsresande och sätta ihop en ny grupp. Men du förlorar tid och resurser för varje misslyckad expedition eller dödsfall, och ska du ha någon chans att faktiskt ta dig till slutet på storyn och bli en världsberömd utforskare så gäller det att inte misslyckas allt för ofta.

Striderna är turordningsbaserade, och tärningsslag används både för slagsmålen och för avgöra olika andra sekvenser, som när du söker efter skatter eller försöker övertyga mullvadsfolket att du inte vill dem illa. Det funkar alldeles utmärkt, och det gäller att ha en bra bredd på sin trupp för att lyckas. Just den biten är relativt enkel, då du kan ha allt från kockar och soldater till åsnor, filmmakare och allsköns andra filurer i ditt ystra upptäckargäng.

Curious Expedition 2 är helt enkelt ett svårt charmigt litet strategirollspel som bör tilltala både nya spelare och de som gillade föregångaren. I få andra spel kan du bli kär i en alkoholiserad munk, bara en sådan sak.

Läs också: Cyberpunk 2077 – mästerverk eller haveri?